En pionjär på nära håll m m.

Min barndoms Uddeholm låg inte under någon flygled, tyvärr. Utom under andra världskriget, när tyskarna hade ockuperat Norge. Då var det tillåtet att med obeväpnade flygplan frakta kurirer, diplomater och dito post mellan Oslo och Stockholm T&R. Den rutten gick över Uddeholm. Det handlade om lågt flygande plan, oftast tyska Junkersplan, tremotoriga, av typ 52 – kanske en gång per vecka.

Det blev en påminnelse om krigsläget, ganska nära oss.

Junkers Ju52. Ett robust och driftsäkert flygplan.

Tidigare, under 30-talet och senare, under 50-talet, om ett flygplan (sällan!) hördes närma sig, så var det nog fråga om rundflygningar, dvs en tur över trakten för någon tia. Det förekom också nedsläppande av 'flygblad', som det kallades. De gjorde reklam för något evenemang, t ex en travtävling på någon sjö (kalla vintrar och tjock is!) - eller någon större marknad. Dit hörde Råda marknad med såväl kreatur och hästar som spåkvinnor och trollkarlar. Mera spektakel än nu för tiden! 

Klemm 35 användes för flygbladsreklam.

Uddeholmsbolagets, UHB, huvudkontor fanns i samhället och det hände att någon affärskontakt beslöt sig för taxiflyg i stället för tåg eller bil.

Rådasjön intill är ju nästan 15 km lång (och som bredast 1 km), så start och landning fanns det utrymme för. Sjöflygplan var ju också de vanligaste.

Apropå rundflyg etc så kan inte Kornknarren avstå från några rader om Kurt Björkvall, en av våra flygpionjärer.

Innan han bildade ett bolag, Björkvallflyg AB, för post-, ambulans- och rundflygning, hade han 1936 försökt sig på en flygning över Atlanten från USA till, om möjligt, Bromma. Det var bara nio år efter Charles Lindberghs motsvarande bravad med landning i Paris. Björkvall valde också ett enmotorigt plan men ett annat fabrikat, en Bellanca Pacemaker.

Efter problem med bl a propellerinställningen tvingades han tyvärr nödlanda i havet strax utanför Irlands kust. Det var inte mörkt, som tur var. Han hade observerat en båt och satte ned planet i närheten och räddades.

Det var en fransk trålare med namnet Imbrim.

Därför kan som en kuriositet nämnas, att vid en rundflygningsturné, då han 1938 landade på Rådasjön, var hans maskin döpt till Imbrim II, som en hyllning till trålaren, förstås.

Kornknarren, som ung grabb, var den förste som hann fram till planet, när det lagt till vid en brygga. Och kunde svara på frågan var närmaste bensinstation fanns.

Redan på eftermiddagen bar det iväg till nästa sjö. Men för Kornknarren hade en gardinspringa just öppnats mot äventyrens värld!

Kurt Björkvall omkom två år senare vid en förödande explosion i ett vapenförråd, som låg intill hans hangar på F6 Karlsborg. Han hade deltagit som frivillig pilot för Finland i 'Vinterkriget' 1939-40 mot Sovjetunionen. Väl hemma igen hade han med företaget åtagit sig uppdrag för Flygvapnet.

Så här såg Björkvalls Bellanca Pacemaker ut. (Samtliga foton från Google.)

Hänt i veckan. 2.

För det första 

har vi begåvat oss med en robotgräsklippare, en efterlängtad avlastning.(Teknisk beskrivning får hämtas i annat forum.) Den klipper i stort sett överallt, t o m under ett av trädgårdsborden (med fasta bänkar, tungt).

 

Kornknarren fascineras av att dess vägar över tomten (begränsade av en ledning i marken) sker totalt slumpmässigt, vilket innebär att det redan klippta oupphörligt korsas. Strödda m², 50 'nya' per timme, följs av lika långt stillastående för laddning. Denna station uppsöks automatiskt, sedan den speciella 'hemvägen' nosats upp.

Nattvila har inprogrammerats, vilket i vårt fall innebär, att det tar två dagar att klara tomten (sex timmars arbete med sex laddningsstimmar emellan ger 300 m² – därefter nattvila lika länge). Den hinner alltså under 12 gångtimmar slumpvis besöka alla platser – bakom buskar, uthus etc.

Varje brukare har förstås sina önskemål. För större ytor har vi märkt att den bara vilar, när den laddas.

Elkostnad för vår del c:a 250 kr per sommar.

Roboten känns mänsklig (!) och är döpt till Wallin efter husets förste ägare. Man sitter och läser i solstolen och plötsligt buffar den mot stolen eller ens fötter – för att vända och sikta åt annat håll. Fast den är blind, förstås. Säger dom.

 Så till en annan 'nyhet'!

En dotter (45 år) har tagit körkort för tung mc (bilkörkort sedan många år). Motorcykeln köptes i förväg, en HD Dyna Street Bob 2012.

Kornknarren som aldrig gillade att behöva tvärbromsa en mc till stopp (många grusvägar då) har givit ett enda – men kanske livsavgörande – råd, nämligen ”Håll alla avstånd!”.

Säkert ännu viktigare än med bil.

Stockholmsområdet ger ju återkommande eldprov varje dag – så med tiden blir det väl en enkel match att hantera denna förhållandevis lågbyggda mc.

Den tredje nyheten 

är en lyckad SBP-besiktning av familjebilen - Opel Vectra Combi Enjoy, 150 hk diesel.

Ett år till, alltså! Med allt hanterande av fyra hjul och en kaross – i ljus och mörker, sol och regn, is och snö, på landet och i stan. Minst 1000 gånger skall nyckeln vridas och startdrevet kopplas in. Körning och åter körning - och möten med minst en miljon andra fordon . . . 

Sen, bästa SBP, är det dags igen!

Se där en vecka som inte kopierats utan är helt original!

Vad har jag gjort?

Jo, jag har skrivit ett krigshistoriskt tillägg under "Allt enligt order. Del 3."
Gå till Bloggarkiv här i högerspalten och välj 2014. Klicka på den lilla pilen vid året. Välj sedan oktober och scrolla neråt till Del 3.

Historia är alltid allmänbildande - så tag chansen!

Tanken var god - eller var den inte?

Kornknarren njuter av boken 'Skruvade bilar', utgiven av bokförlaget Max Ström efter en brittisk förlaga av BBC Books Ltd. Rekommenderas varmt! Författaren, som verkligen tar ut svängarna, heter Matt Master.

Det handlar om bilar, som visserligen blev prototyper, men aldrig nådde en större produktion. Drygt 60 bilar beskrivs i bild och text – en text fylld av brittisk, bitande humor och välfunna liknelser. Hårda omdömen mot en del bilmärken – men när man läser, förstår man varför.

När engelsmän analyserar med glimten i ögat – oberoende av ämne – är det alltid underhållande läsning. 

 

Eller vad sägs om följande:

Att plocka bort all individualitet och karaktär från bilar – det är väl Vauxhalls jobb?

Det är lika roande analyser vilken bil man än väljer. De står under speciella rubriker som t ex 'Med obegränsad kredit' eller 'Gudomlig inspiration' - alla med en bildsida och en textsida per bil.

Här följer några smakprov med Kornknarrens korta sammandrag (KS) av resp textsida och Matt Masters slutomdöme (MM), som visar hur det fortgår boken igenom.

Renault Espace F1

 KS: Renault placerade en Formel 1-motor i en familjebuss – tja, varför inte litet maskinell lyx också? 0 – 100 på 3 sekunder, minsann.

MM: Bara det finns en schysst racerdepå på ICA Maxi.

Citroën Berlingo Coupé de Plage

 KS: En ombyggd skåpbil skall plötsligt utstråla äventyr och flykt från vardagen. Det gick inget vidare.

MM: När det gäller Citroën är ingenting uteslutet. Ju onödigare, desto troligare.

Citroën Osmose

 KS: Tanken var att framtill skulle en skylt visa, vart bilen var på väg. Hågade personer kunde då få följa med. En sorts interaktivitet för fotgängare eller samåkning som projekt. Ständigt oväntade besök . . .

MM: Bara om du vill vakna naken på en öde parkering med en njure mindre.

Toyota POD

 KS: En bil med egen personlighet. Genom vad pedalerna får utstå, liksom ratten (svett och puls!), känner POD av hur föraren mår och hur körningen stämmer med det önskvärda hanterandet med hänsyn till väglag och trafik. Utvändigt visas i neon (liksom invändigt, får man hoppas) hur bilen mår i förhållande till förarens tillstånd, avspeglat i körningen. Orange är okej, rött är bekymmersamt, etc. - Och blått betyder uppgivenhet, suckar eller slut på bensin.

MM: En bil med depressiva tendenser. Begår den självmord, om man byter upp sig?

Boken handlar även om bilar, vilkas fatalitet var, att de var för tidiga för marknaden. Eller kunde hamna bredvid kundkretsen, som en Mustang med mittmotor, som körde ifrån allt som fanns.

 

( Bilderna är inte hämtade ur boken.)

De riktigt stora segelfartygen

Tidskriften LONGITUDE (1966-99, 36 nummer) var en påkostad tidskrift av yppersta kvalitet om båtar, segling och sjöfart. Den var ett livsverk av Jan-Erik Carlstedt, hyllad som "härstammande i rätt nedstigande led från de sju havens äventyrliga värld" (Kornknarrens formulering).

Kornknarren, som från utgivningens början ”mönstrat på”, som det kallades, sålde beklagligtvis alla nummer t o m nr 20, av numera bortglömd orsak (kanske det erbjudna priset).

Men mönstringen fortfor ännu en tid, så i bokhyllan finns kvar fyra nummer i sina skyddsfodral.

När Kornknarren blev tonåring handlade många ungdomsböcker om segelfartygens tid.

Den gamla sortens sjöfart låg då inte längre tillbaka än vad palmemordet eller Tjernobyls härdsmälta gör idag. Exempelvis skeppades från Australien spannmål till Europa, ibland med mer eller mindre iscensatta kappseglingar – mest kända under 1910-talet. Det tog i allmänhet c:a fyra månader, så mycket spännande kunde hända längs vägen. Man kanske aldrig såg sin medtävlare på hela tiden. Olika vägval gav andra vindförhållanden.

Det fanns förstås också böcker om äldre tiders stora sjöslag och deras skickliga amiraler och kaptener. Det fanns sjörövarromaner - även om s k kapare, som ofta hade kunglig befallning att störa fiendens handel. En av dem var Lasse i Gatan – adlad Gatenhjelm, från Onsala, numera en del av Göteborg - med kaparbrev från Karl XII.

Kornknarrens erfarenhet av segling begränsar sig till någon mindre båt på en tysk insjö och några turer i Stockholms skärgård med något som kallas Nordisk folkbåt, för övrigt en mycket säker segelbåt.

Det motsvarar ju knappast det gamla intresset, som just väckts till liv vid förnyad bekantskap med LONGITUDE.

Ett av de bevarade numren handlar delvis om

hur hela världens 4- och 5-mastade råtacklade skepp slutade sin levnad.

Tusentals segelfartyg med bara tre eller två master ligger utanför denna story. Dit hör de hypersnabba klipperskeppen, byggda för transport av immigranter under guldrushen i USA. 

 

Barkskeppet POMMERN har bevarats som flytande museum i Mariehamn på Åland. På 60-talet var hela skeppet fortfarande tillgängligt. Man kunde gå in i kaptenshytten och studera sjökorten, dra ut byrålådorna för navigation för olika världsdelar etc. Fascinerande!

Men det höll förstås inte i längden. Det mesta under däck är numera avspärrat. De öppna dörrarna är ersatta av fast glas, så man kan se in i hytterna – punkt och slut.

 

Betydligt större fraktskepp började byggas redan på 1870-talet. Det handlar om 436 skepp, de flesta dock byggda på 1890-talet – och de sista på 1920-talet. De allra flesta hade fyra master varav tre med råsegel och den aktre masten utan sådana (som Pommern, se bild). De kallades barkskepp (annars fullriggare). Det rörde sig om 2000 till 3500 tons nettovikt. Lastens vikt var omkring det dubbla. 

Nackdelen var förstås den svårbedömda restiden. 

Konkurrensen med ångbåtarna kom efter hand. Ångmaskinerna var i början mycket bränsleslukande. Den första ångbåten över Atlanten var till 99% lastad med kol för ångpannan. Övrig last var några säckar post.

Ångbåtar med betalande last i lastrummen var tvungna att bunkra kol i speciella hamnar gång på gång mellan Europa och Fjärran Östern - eller Australien. Detta slapp segelfartygen, som dessutom vid god vind kunde hålla i stort sett samma fart som ångbåtarna.

Segelfartygens rederier drog sig för den utrymmeskrävande ombyggnad, som ett hjälpmaskineri skulle innebära. Dessutom krävdes ju maskinister. Det förekom tvärtom, att några som levererats med hjälpmaskin, lät montera bort den för att få större lastutrymme – en riskfylld bedömning.

Slutet för de 436 skeppen kan delas upp i kategorier.

Numera skolskepp 2

Bevarade, så sent som 1990-talet 5

Konverterade till maskindrift 9

Sjunkna efter kollision 10

Förstörda genom eld 25

Sjunkna till sjöss 26

Konverterade till pråmar 35

Saknade 54

Sänkta av tyska krigshandlingar 69

Upphuggna 74

Strandade 121

Under ”upphuggna”, dvs skrotade, finns orsaker som ålder, större skador m m – men även till slut olönsamheten. När regeln om åtta timmars arbetsdag infördes, blev bemanningen mycket dyrare.

Långa sträckor med bogsering p g a dåliga vindar fördyrade också.

Och ända sedan Suezkanalen öppnades 1869, hade ångbåtarna (obs krigsfartygen!) sluppit runda Afrika.

 

De individuella slutvinjetterna för de stora skeppen, exemplifierat med en del av en större tabell från A till Ö.

Lägg märke till hur de har bytt namn, vanligen i samband med ny ägare.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!

  

Felnavigering eller stiltje i kombination med starka havsströmmar var vanliga orsaker till strandning.

Så gott som alla saknade vattentäta skott. Det var ett enda stort lastrum från för till akter. En stor läcka blev ofta ett fatalt öde.

Kornknarren återkommer nog med några specifika händelser från segelfartygens tid.

 Diverse fakta och foton ur Longitude, en av världens förnämsta tidskrifter för äldre sjöfart.

Att samla ger identitet

När retrovärlden slog till mot vårt land avslöjades en grupp, som man inte lagt märke till så mycket – nämligen samlarna. Reportagen duggade tätt om dessa människor och ridån gick upp för en företeelse, som visserligen funnits hela tiden men nu fick en mer eller mindre närgången
uppmärksamhet. Oftast visades med stolthet upp alla sorters samlande. Den som börjat tidigt kunde äga varianter av föremål, nu omöjliga att få tag i.

Här ser vi 'Karlskrona Blå Stoffering'.
Ett allmänt använt porslin i Kornknarrens föräldrahem.
Ingen samling, precis, men koppar, fat, kanna, snipa och sockerskål finns.

Köper gärna mera om någon säljer eller tipsar!














Det har naturligtvis betydelse vad man samlar på. Allt från nålar eller pennor, frimärken eller bokmärken, glas eller porslin, planscher/affischer eller böcker, vin eller dragspel – ja vad det vara månde – samma glädje, samma intresse men med helt olika utrymmesbehov.
Man får heller inte glömma fordonsssamlingarna – apropå att ta plats.



Packard! - "Fråga en som äger en!" löd mottot. Hr Kihle, norsk skeppsredarson, visste vad han skulle svara.

Drygt 30 st 1:43 finns kvar. Men alla Viking (några här intill, för järnväg H0) finns kvar efter sonens unga år.







De flesta serier av retroobjekt har fyllts eller börjar närma sig sin fullbordan. Och medelåldern ökar obönhörligt bland alla samlare.
Vårt kära internät har gett samlarna nya möjligheter. För det var inte länge sedan Gula Tidningen var den enda möjligheten för köp&sälj i dessa kategorier, bortsett från månadstidningar som Antik & Auktion och en del specifika ämnestidningar, exempelvis veteranfordonstidningarna.
Programmet Antikrundan (m fl) har gett säljarna mycket pengar – men vart tar loppisfynden vägen?

Det bör ligga en s k motbok i vinkällaren, eller hur?
Än finns dom på en och annan loppis, men det börjar tunna ut.

(Klicka gärna på bilderna för större format.)












Törs man anta att det är männen som står för det största antalet samlingar? Deras större rörlighet i sina yrken ger större chans till att stöta på åtråvärda objekt. Kvinnorna lever i allmänhet längre och kan som änkor bli rådvilla inför samlingars avyttrande eller gallring.
Kornknarren föreslog en gång MHS (Motorhistoriska Sällskapet) att producera en handbok för medlemmarna, där goda råd gavs om värdering och kanske advokatkontakter inför försäljning – med tanke på hustru eller barn som stått utanför hobbyn i dessa avseenden.
Och som ofta vill avsluta allt så fort som möjligt.

En person i bekantskapskretsen 'lever på' affischer/posters etc köp&sälj.
Men det kräver resor till mässor, även på kontinenten. Minsann!







 Bland mina vänner finns några som (fortfarande lever men) vill sälja allt eller reducera sina innehav. Det kan gälla (som ovan berörts) en förändring till mindre utrymme. Sämre hälsa kan också vara ett skäl, där t ex förmågan att hålla bilparken i hyfsat skick har avtagit. Men en samlings ökade försäljningsvärde kan ju ge plåster på såren.

För det behövs nog!
Nedanstående rader är bra formulerade, tycker Kornknarren.

Samlade saker har ofta behandlats som statusmarkörer. 
Men vad som sällan diskuteras är att de också skapar en identitet.
Och sin identitet gör man sig inte av med så lätt!

Lugnt i stan

(Nog ett måste att klicka på bilden för större format!

Gustaf Adolfs torg  - utan årtal men troligen från 1937-38.
Omedelbart noterar man bankhuset i fonden och (kanske) statyn (med Gustaf II Adolf till häst och hans 'högra hand' Axel Oxenstierna nedanför).
Men sedan dröjer blicken vid bilarna och deras årsmodeller, som väl utgör enda chansen att årsbestämma fotot. Dodge och Plymouth 1937-38 var vanliga bilar överallt, även här, och oftast taxibilar. Dock fanns taxiskylten (och den lilla ledigskylten) bara innanför vindrutan. Och ingen reklam alls på dessa bilar, som  skymtar här och där på fotot.

Närmast och tydligast syns till höger en DKW. Svårare är att identifiera den till vänster – en inte särskilt stor 2-dörrarsmodell.

Det mest anmärkningsvärda är ändå varningsskylten för huvudled! Den syns tydligt till vänster. Fotografen befinner sig på breda Norrbro med Kungliga Slottet bakom ryggen. Spårvagnsrälsen syns också.
Om man använder sig av denna förbindelse från Södermalm via Gamla Stan, stöter man alltså på en huvudled vid torget! Det är en oväntad gradering, kan man tycka.
En fridfull led i så fall, åtminstone denna dag. Några cyklister och fotgängare, bara, mitt i stan. Det måste väl ändå vara en söndag!
Av skuggorna att döma är klockan mellan tolv och ett.

Hitom statyn tycks det finnas en kur för polisens trafikdirigering . . .  Nåja, den kanske är i bruk, när vaktparaden passerar för att avlösa slottets högvakt.

Numera är torget runt statyn bara en stor rondell.

Att finnas men ej synas . . .

Rålambshovsskolan ligger vid Västerbrons landfäste på Kungsholmen. Närheten till bron har varit och är ett av skolans landmärken.
Som bildlärare (numera pensionär) på den skolan fick min hustru förtroendet att skapa en (fond)väggmålning i skolans entréhall, drygt 20 m² väggyta. Den kom att knyta an till skolans läge med Västerbrons dominans som grund.
Året var 1993.

Fotona ger glimtar av hur det blev. Målningen blev en anslående del av skolans image och dess vardag. Eftersom hallen är upplyst dygnet runt, blev den belysta målningen en färgklick i vintermörkret under många år för alla elever och lärare och för dem som åkte förbi med buss eller bil.

Här ser man målningen i entréhallen och hur brofästet fortsätter vinkelrätt på väggen intill.

Men så kom katastrofen!

Häromåret, under ett jullov, då skolan var stängd, beordrade skolans kvinnliga rektor att allt skulle övermålas med vit, heltäckande färg. Detta skedde alltså i smyg. Döm om lärarnas och elevernas häpenhet och ilska när lovet var över!


Här kan man jämföra målningens storlek med entrédörrens.









Även om en önskan formulerades, att målningen skulle återställas, saknas tillräcklig lyhördhet hos fastighetsägaren för något så kostsamt.
Sedan några år finns bara den vita väggen där. Ingenting har kommit i stället. Och det var just dess tomma vithet, som initierade målningen från början!
Under två decennier fanns den där som en visuell inbjudan till alla. 
Men dagens elever känner inte till vad som döljs av den vita övermålningen.



Det tog tid att mäta upp och få allt som det var tänkt!

Att en andefattig rektor i stället för att se till kulturella värden visar en sådan egenmäktig halsstarrighet och brist på känsla för skolans kontinuitet – det utgör förstås en risk för den skolans rykte.

 Västerbron i original 1950.

Cadillac och Packard

Cadillac 60 Special 1939 - i ett härligt vardagsskick!

Ja, så här såg dom ut – de bilar som kördes av dem som 1965 skulle bli kärnan i Motorhistoriska Sällskapet (MHS). De vinkade till varandra på stan och förmedlade tipset om onsdagsträffar på Konditori Monarque på Kungsholmen i Sthlm City.
Fyra år senare hade gänget - c:a 30-40 bilar 1928-41 - fått 500 kamrater över hela landet. Och efter tio år nästan 6000. Men då hade årsmodellerna fått en ny gräns – t o m 1956.
Den gränsen - numera en rullande dito - har senare hamnat bra nära modernare bruksbilar, som vi ser på vägarna idag. Hur skall det sluta?

Kornknarren tycker att en slutlig gräns borde finnas, kanske när man började plocka ihop allt med robotar längs tillverkningsbandet. På sätt och vis lika med en 'elektronikgräns'.
Annars blir det bara 'allmän bilklubb för alla' av alltsammans.

Intressant är att 'renoveringarna’ mera var reparationer för att kunna köra. Men fyndskicket räckte i allmänhet till för att njuta av ett bilinnehav som det var en gång. Årsmodellerna låg då inte längre tillbaka i tiden än 80-talet gör idag. Men det hantverksmässiga fanns ju där - en avgörande skillnad!

En Packard Limousin från c:a 1930.
Kan det vara ett kommersiellt garage? Litet väl många oljeburkar syns ju genom rutorna – och en rejäl elförsörjning. Och en tavla med färgprover är det väl också på väggen?
Kan det vara den (belåtne) ägaren, som syns bakom motorhuven?
Bakskärmen varkar ha piffats upp en smula. Inga reservhjul monterade . . . det är något på gång.
Och allt andas kvalitet!

 Fotokopian, som delats, hade ändå inte fått rum för Kornknarrens scanning – 48 cm bred från början!

(Klicka gärna på bilderna för större format!)

En segelbåt passerar!

Bilder från förr ser vanligen mera rogivande ut. För oss äldre förknippas de förstås med den mindre stressfyllda tid, som då var. Hur de yngre uppfattar dem? Tja, de flesta har mycket liten koll på äldre tider. Bild som bild. Så länge det inte är krigare med rustning eller vikingaskepp. För då var det ju ett tag sen, helt klart. (Sällskapsspelet ”När då, då?" - för vuxna - är ett bra recept.)
När tider av stress blev mera markanta – då gick vi i pension och kunde undvika ett ökat slitage.
Vi kunde själva bestämma hur mycket ”nytt” vi ville ta till oss.

Man kan undra, hur alla som går på fullvarv i dagens ”uppdatera-eller-dö-samhälle” kommer att klara av en pensionärstillvaro. Men de kan förstås fortsätta med sin cybervärld, säkert ännu mera avancerad än nu.
Många fler blir dom i varje fall. Äldrevårdens resurser behöver fördubblas. Vilket aldrig sker, eftersom framförhållning är ett bortglömt ord. Dagens politiker påminner om yra höns, där rävarna utanför väntar ut dem.

Någon minuts lugn och ro erbjuds i alla fall genom antistressfotot nedan. Men när fotot togs från en punschveranda på ett hus fullt av snickarglädje, så var det ju inte sett som en motvikt, bara en båt bland de andra, som passerade.

Kornknarren hade faktiskt en liknande upplevelse i mycket unga år. Så stolt man kände sig!
Båten hette Gunn och kunde hyras (med skeppare) för dagen från någon västkustö.