Till Norge med BSA 350 cc

Resrutt enligt gamla anteckningar: Karlstad-Årjäng-Örje-Oslo-Drammen-Rjukan- Stavern-Oslo- Horten/Moss(färja)-Svinesund-Strömstad-Karlstad.

Kompisen hade en BSA 350 cc från före kriget. Vi hade blivit bekanta genom att vi en tid var förtjusta i två systrar – var sin, faktiskt. Dom var tvillingar, men olika ändå, som tur var. När livet gick vidare, brevväxlade han och jag något år.

Historisk bakgrund

Det var inte för inte som vi skulle till Rjukan. Under kriget tillverkades där s k tungt vatten – en ingrediens till Hitlers påtänkta atombomb. Tyskarna bestämde ju i Norge och bevakningen var minutiös. Men ”hjemmefronten” sprängde ändå det mesta av tillverkningen, som fanns i Vemorks kraftstation nära samhället Rjukan. Tala om att ge kriget en annan inriktning!
Efter senare bombning från luften (dessutom), beslöts att flytta allt till Tyskland. När för tillverkningen vitala delar plus rester av det tunga vattnet fraktades på färja över en sjö, sprängdes båten genom ännu en beundransvärd insats.

Vi som minns beundrar dessa motståndsmän än idag.  Det har säkert rests ett minnesmonument till deras ära! Besök det och tänk tanken att Hitler hade haft tillgång till atomvapnet!

Åren efter kriget var allt som hade hänt fortfarande i allas medvetande. 

Rjukan blev för oss ett måste under vår norgetripp.

Camping i Oslos utkant. Där finns väl en helt bebyggd stadsdel idag.

Vi kom till Drammen och över den här bron. 

Trots få vägskyltar annat än till de närmaste orterna, nådde vi Rjukan! Vägskyltarna var nedmonterade för att förvilla en ev. fiende. I Sverige var alla namn på järnvägsstationerna övertäckta under kriget. Ett fientligt flygplan skulle inte kunna orientera sig genom den hjälpen. På alla större fält fanns också höga stolpar för att förhindra luftlandsättning.

Här är vi i Rjukan. Ett elfel blir åtgärdat, så vi äntligen slipper att springa igång ekipaget.

. 

Vemorkfabriken, med en kraftstation med vattentillförsel i rör från sjöar i bergen.

Hos Jacob Pettersson (har glömt namnet på frun), också i Rjukan, bodde vi en natt.

Rum plus frukost var det – men det blev en överdådig middag vid ankomsten också. Vi var helt överväldigade av gästfriheten. Annars var det tält som gällde.

Så skulle vi då bada i havet, hade vi tänkt. Vi siktade på Larvik på sydkusten, och det blev några sköna dagar i Stavern (i närheten) med en campingplats alldeles vid stranden. Där fanns redan bortåt 700 tält. De flesta hade en förkrigsbil eller -motorcykel vid tältet.

Vi väcktes tidigt av kraftigt trumpetspel. Någon hade närmat sig lägret med motorbåt, stängt av motorn och gled nu in mot stranden, medan en person i fören spelade ”En stilla lagun”. Passande var det, för viken låg spegelblank! Ett minne som inte förbleknat.

 

Kunde man verkligen rikta kameran mot några halvbekanta tjejer framför något så ovanligt (då) som en Studebaker -47?  Ja, tydligen - fast det handlade nog om mekandet med BSA:n.

Nya flickor i annat tält bredvid (andra dagen). 

Dom körde en jättelik Cadillac 1930. Det imponerade på oss! Naturligtvis inget foto av bilen. Det skulle vara idag, det! 

Så det får bli ur en bok i stället.

Efteråt enades vi om att BSA tydligen var ett bra fabrikat. Småfel, förstås, men det var ett väl begagnat och ganska slitet exemplar, som fraktade oss hela vägen förbi ständigt nya, otroliga scenerier. 

Det var vi inte bortskämda med under krigsåren!