Preskriberad mellandagsläsning

Inlägget Gränsbevakning den 5 maj 2011 (under bilder på skrotad Buick och La Salle), etikett Skrotbilder, beskriver läget i stora drag.

Bilsmuggling - äventyrens sport

I Norge fortsatte man med att hålla igång de gamla förkrigsbilarna mycket längre än i Sverige. Inköpsskatten på nya bilar i Norge var ju skyhög. En guldgruva för svenska entusiaster uppstod med Norges följaktligen höga veteranbiltäthet.

Att i Norge köpa en fin gammal bil för några hundralappar kändes mycket lockande. Särskilt om man kunde undvika den svenska importskatten genom att plocka fram ett svenskt ursprung på klenoden man köpt. En tullavgift måste också undvikas, för då kom ju skatten strax ”som ett brev på posten”. Alltså gällde det att

dels undvika tullstationerna,

dels ge bilen en svensk identitet, så att all anknytning till Norge sopades bort snarast efter gränspasseringen – helst samma natt!

Eftersom inga allvetande datorer fanns, så gavs vissa möjligheter att använda besiktningspapper till avförda, gamla bilar av samma fabrikat och modell. Det gällde oftast Fordar, mest modell A (1928-31). De hade visserligen ett serienummer på ramen, men detta hade ur kontrollsynpunkt en olämplig placering. När karossen skruvats dit, så dolde den nämligen det numret. I stället fick motornumret ge bilens identitet. Om motorn var utbytt, så svajade systemet förstås. Men det gick att hävda att bilen hade rätt identitet, trots att den egentligen var smugglad från Norge (eller någon gång Danmark). Motorn kunde ju ha bytts ut nyligen - och någon anmälan om detta hade man förstås inte hunnit med ännu.

På ibland nästan ofarbara skogsvägar tog man sig förbi tullen för att – om allt gått bra - ge bilen en svensk identitet. Som bestod i att man skruvade dit den svenska nummerskylten och att man kände i fickan på det färska identitetspappret med motornummer och allt.

För en på så vis nybliven ägare till en ”svensk” Ford A 1930 (exempelvis) återstod registreringen.

Vem hade man köpt bilen av?  - ”Jag minns inte vad han hette. Affären gjordes upp på gatan. Jag frågade om jag fick köpa bilen, betalade kontant. Ett handslag bara – och sen for jag hem med den”.

Men bilnumret kunde ju spåras. Men med annan länsbokstav på numret (ett sånt papper hade man förstås!) måste då länsstyrelsen i det länet kontaktas. Ytterst få tjänstemän orkade med sådana efterforskningar bland alla kortregister och lösa lappar.

Klicka för större bild!

Det unika, autentiska fotot ovan visar hur de inblandade pustar ut på en campingplats i Värmland. En Ford 1932 Roadster har bogserat en Ford A hela vägen från en ort i Norge. En militär version av Volvosuggan (RaPtgv) medför en demolerad Cheva på en påhängd dolly. Bara RaPtgv:n är svensk från början. Med den har man letat objekt. A-Forden fick sin reg.skylt för någon timme sedan. Pv:n till vänster är helt oskyldig.

Men ett skräckscenario har utspelat sig natten innan!

Augustinatten mörk, vägen smal, lätt att köra vilse. Inga lampor på! Det törs man inte. Roadstern körs på ettan, sakta, mycket uppför och nedför. Så går bogserlinan av!

Inget batteri, ingen tuta! Att bara höra suset i tallarna går väl an – men att bli stående när tullsnokarna avpatrullerar skogsvägarna då och då! Ännu inte över gränsen - jobbigt, jobbigt …

Det tar fem minuter innan roadsterfolket märker att bilen fattas! Hitta plats att vända, tillbaka, vända igen (var?), koppla på igen, skynda så gott det går. Puh!

(Tack, bästa importör, som lyssnade på tallarna, som berättade och som tog bilden!)