Två tänkbara

                        Alternativ 1:  " -  Varför har vi stannat?"      Räddade.

                        Alternativ 2:  " -  Dra i nödbromsen!"           Rädda.

En vintrig utflykt

Hittade en gammal annons! Volvo Amazon – med det ljusa taket till vilken färg man nu i övrigt valde. Så mycket som skrivits om denna bil av folk som kan sin sak - ja, det gör att man avstår från diverse data.

Men något kan väl ändå skrivas, t ex att det var bara i Norden som modellnamnet fick användas. På Kontinenten fick den bara ett modellnummer, t ex Volvo 121 osv. Mopedtillverkaren Kreidler ägde där rätten till namnet Amazon.
Och att den kanske skickligaste reparatören, som Kornknarren kände till - och använde sig av i många år -  körde Pv-modellerna som bruksbilar. Tills Amazon kom in i bilden. Den var lättare att reparera, tyckte han. Speciellt ett kopplingsbyte tog mindre tid.

Mitt i en bytesserie - det var i mitten av 80-talet – satt Kornknarren några veckor med en Amazon 66'a i normalt bruksskick. Det var vinter och det skulle bli en stor militärmanöver öster om Klarälven i mellersta Värmland. Området innefattade även vårt dåvarande torp i Älvsbacka med tillhörande mark. Dvs om man inte skriftligt meddelat att man ville ha sina ägor fredade från tunga fordon, förläggningstält m m. Värmlandstidningarna hade haft mycket publicerat om detta – med support om hur man kunde hindra intrång. Men av de torpägare, som berördes, bodde några i andra län och nåddes ej av detta 'upprop'. En granne ringde och meddelade att stora plogfordon höll på att böka omkring vid vårt torp. 

Det blev nattkörning dit och snabb kontakt med befälet. Och tillverkning av förbudsskyltar vid infarten m m. Det blev ingen förläggning, men plogarbetet hade redan ägt rum. Under den djupa snön fanns bärbuskar, rabatter och barnens sandlådor m m. Allt gav nu bilden av en parkeringsplats. Snöhögen var enorm och var inte borta förrän i början av juni. Det blev litet pappersjobb och ett ampert besök på regementet i Karlstad. Så småningom kom några tusenlappar i ersättning.

Det var olämpligt att mena att alla, som inte skickat in ett 'nej', hade godkänt de militära förläggningsplanerna.

Med Amazonen gick det undan – och det fanns ju en anledning att 'stå på'.

Gamle Prinsen, kamrat på vida färden . . .

Monacos Prins Rainier utstrålar belåtenhet och även gemytlighet, kanske kamratlighet gentemot alla som gillar gamla fordon. Med alla hans bilar, fler än 100 stycken, köpta eller överlämnade som gåva, skapades ett förnämligt privatmuseum.

Här lutar han sig mot, som det tycks, en Lincoln från det sena 20-talet. Till Lincoln hörde alltid Gorham Silver Greyhound som prydnad på kylarlocket – även om den också användes av icke lincolnägare. (Rolls-Royce's maskot, Spirit of Ecstasy, applicerad på andra bilar, är dock mycket sällsynt.)

Numera är prinsen död och begraven, men hur är det med veteranbilarna? 

Vykortet postades för 20 år sedan av vännen Jan. Och det där med 'Polaren' antyder väl hur nära vi står varandra, oberoende av samhällsklass, i denna alltmer föränderliga hobby.

En formgivning före sin tid

1935 De Soto Airflow Sedan, med en av den stora publiken ratad formgivning – före sin tid.

"Orestaurerad lågmilare med sexcylindrig, tystgående sidventilmotor. Treväxlad med överväxel. Välvårdad inredning (tyg) med instrumentbräda av mahogny.

Ljusgrön randning matchar en mörkgrå lack.

Mycket angenäm att köra."

Denna faktatext finns på baksidan av kortet, som är distribuerat av New Jersey Antique Auto Museum.

Från Jan Älfvåg till Kornknarren år 1979.

Antar att vägen finns kvar . . .

Enligt vykortets tryckta text: Stekenjokk, norra Jämtland. Antecknat: 1975.

 

Upptäcker hur länge sedan det var sedan Kornknarren besökte fjällen i genuina Norrland. Inte på 2000-talet i alla fall. De långa transportsträckorna mellan det intressanta och vackra tycks avskräcka. Men man vet aldrig.

Det är ju roligt att köra bil, så vägen kan bli målet. Med karta på gammalt vis utan Google kan det bli en och annan överraskning.

Alla fjäll är inte likadana.

Bara det . . .

Att minnas dem alla . . .

Det finns konkreta påminnelser om den allierade landstigningen (invasionen) i franska Normandie den 6 juni 1944, i slutet av andra världskriget. En sådan är denna vidsträckta, amerikanska krigskyrkogård nära kusten där det hela ägde rum.

9385 stupade har här fått sina korsprydda gravar och ett påkostat monument. Det finns många andra minnesmärken i Normandie. De allvarligaste tankeställarna är nog krigskyrkogårdarna. 

USA har aldrig brustit i ärebetygelser för sina stupade. Men nu kvarlevande veteraner (t ex från insatser i Irak) har det däremot inte så lätt, många med psykiska besvär. På dem kan synen vara en annan, konstigt nog. Bland hemvändande från Vietnam blev antalet självmord större än antalet stupade i det långvariga kriget (70 resp. 60 tusen.)

1600- och 1700-talets svenska arméer firade stora segrar på främmande mark, främst i Tyskland och Polen. Förlusterna i de mångåriga striderna kunde vara betydande. Inga krigskyrkogårdar finns kvar för de tusentals stupade. Men monument och minnestavlor och något museum underhålls fortfarande lokalt på några platser (mest för 'historieturister), t ex Lützen, där Gustav II Adolf mötte döden 1632.

Här hemma finns inte mycket till hyllningar till dem som försvarat vårt land. Det har ju i modern tid inte handlat om erövringar utan om att hålla våra gränser intakta. Våra långa havsgränser gör att det mest gällt marina förluster. Intill Sjöfartsmuséet (En spektakulär erinran i sökrutan) i Göteborg finns väl så gott som vår enda monumentala hyllning. Men det finns också minnestavlor på platser för militära flygkrascher och andra olyckor inom vårt försvar.

Nog finns det nu anledning att se till att vi inte glömmer dem som stupat i arméns insats i Afganistan - men inte heller dem som överlevt!

(Klicka gärna för större format!)

"Fådda vykort"

Vittbereste vännen Jan har haft vänligheten att då och då genom åren skicka en vykortshälsning. 

Det handlar om vår tid innan mail och sms. Med reklamansvar för i ordning VW, Renault och till sist exportreklamen för SAAB blev det ständiga resor med hotell, möten och konferenser. Inte precis några semesterhälsningar! ”Sidney avslutat – nästa vecka Bali, Jakarta och Singapore” kunde man få läsa.

Vad som skrevs hade bara ibland anknytning till kortets motiv – ett motiv som dock gav Kornknarren en angenäm utblick mot den stora världen. I stället kunde det handla om Motorhistoriskt Magasin, som vi båda jobbade med på den tiden.

Ett litet urval kommer bland de närmast följande inläggen.

Hongkong på kvällen och på dagen.

De som rest överallt påstås ranka Vancouver som den vackraste staden i världen. Men Hongkong kommer som god tvåa, Och Stockholm som nummer tre! Alla är städer vid vatten. Hongkong tycks försvara sin plats.

Enkelriktad gata i New York i början av 80-talet.

Kan det vara två Chevor närmast? Caprice taxi, alltså.

Så här, bl a, skriver Jan: "Det finns inget som Manhattan: ljudet av de viskande V8:orna störs tyvärr av när hjul och chassi slår i alla potthål i gatan."

Nöjsamt tillägg

En episod, som vi har roligt åt än idag och som illustrerar hur åratals resande ger ett jäktat drag även i den privata planeringen:

Det var tre månader sedan vi sågs. Jan uppenbarar sig plötsligt på min arbetsplats. Han säger : "Hej. Jag har sex minuter. Kan vi gå mot bilen?"

En samlarglimt

Några decimeter lång är denna modell, Mercedes 540 K 1939 ”Autobahn-Kurier”.

Den såldes enligt uppgift på en auktion i Malmö 1995 för runt 40 tusen svenska kronor.

Tillverkad av Tipp & Co. Sällsynt, förstås, och välgjord.

Är modellbilarnas samlargeneration inte lika aktiv numera? Kornknarren betraktade sig tidigare som något så när insatt i utvecklingen. Men med eget vikande intresse försvinner aktuell info.

I vitrinskåpet märks en viss oro bland de utvalda resterna av 1:43'or. "Kommer inte ambulansen tillbaka? Eller jeepen?" -- "Lugn, ni är inga dyrgripar – och dessutom fick ni förra sommaren en ny kamrat." (En gammal buss, faktiskt.)

Alla Viking-modellerna (skala HO) lever sitt eget liv i ett annat skåp. Som delar i ett diorama känner de föga oro.

"Farväl - och på återseende!" - En historielektion.

Den 27 oktober 1981 skedde den sensationella grundstötningen av en sovjetisk ubåt i Karlskronas skärgård. 

Det var en båt av den s k Whiskey-klassen, 1000 ton, byggd 1956, fullt stridsutrustad med, som det visade sig, torpeder med kärnstridsspetsar. 

Den kunde avsiktligt eller vid en eventuell olycka utplåna hela Karlskrona och mera därtill.

Ubåtens beväpning – när den offentliggjordes vid en presskonferens - skapade stor oro även internationellt.

Det ryska befälet flyttades över till en svensk torpedbåt och förhördes under sex timmar, allt medan den ryska marinstaben rasade och skickade ett dussin stridsfartyg mot området. 

En ren felnavigering hävdade man från ubåtsbefälet.

Gåsefjärden, där U137 (ryssarna hade en annan benämning på båten) kört upp hårt på ett grund, spärrades av helt. 

Det behövdes nog, för en rysk högsjöbogserare närmade sig för att säkra ubåten och påbörja en flottdragning. Den avvisades dock av flera svenska ytfartyg plus vår ubåt Neptun.

 ”Håll gränsen!” var statsminister Fälldins (numera nästan bevingade) ord.

Redan den 29 oktober lyckades man från en tullkryssare, parkerad intill ubåten, med under däck dold utrustning bekräfta strålningen från kärnstridsspetsarna. Därefter föredrog man att snarast komma överens med ryssarna om en återlämning av ubåten. Säkrast så!

Efter fem oroliga dagar drogs båten av grundet och eskorterades till den svenska territorialgränsen. Vid överlämnandet yttrade chefen för den väntande ryska eskadern något till 'de svenske' att fundera på: ”Farväl – och på återseende!”

 

Sovjet hävdade hela tiden felnavigering som orsak till intrånget. Resonemangen, även senare, har varit många. De flesta ger inga poäng till de ryska förklaringarna.

Exempelvis:

X/. En mycket högt uppsatt officer, tillika navigationsexpert, fanns med ombord på U137.

Knappast nödvändigt om det inte gällde (hemliga) specialuppdrag med precisionsnavigering.

XX/. Å andra sidan spanade sovjetiska flygplan efter ubåten på den position, längre ut till havs, där den angivit att den befann sig. Men kanske den spaningen var ett medvetet spel? 

Dock: de grunda fjärdarna i Karlskrona skärgård (ca 10 m) skulle ha uppenbarat felnavigeringen på ett tidigt stadium. Eftersom kontroll av djupet ju har ständig prioritet för alla ubåtar.
Inför detta argument sade man sig ha förväxlat den svenska kusten med den polska(!). Ubåten hade fyra separata navigationssystem. Men samtliga var ur funktion, etc.

XXX/. Viss svensk inspektion av ubåten medgavs. Man råkade då upptäcka detaljerade sjökort över Karlskronas skärgård. Dessa smusslades dock snabbt undan.

 

Sammanfattningsvis – vi 'höll gränsen' mot vår store granne i öster. Vi undgick en atomsmäll. Karlskrona finns kvar.

Man sväfvar fram . . .

 Ja, allting är relativt – och det var det väl även på 20-talet. Mjukare fjädring och bättre väghållning än framför allt Ford T, 20-talets mer eller mindre terränggående 'folkvagn'. Minns en passagerares råd, när man hamnat vid sidan av vägen: ”Bäst att gå ned till halvfart – för nu blir det grövre skog.”

(T-Forden var tvåväxlad, hel- och halv.)

Någonstans i Småland 1967.

På hemväg från MHS' propagandautställning i Växjö. Ett T-projekt bakom en bensinstation. Vännen Kurt kollar. Ett fynd om det vore idag. Kornknarren har hört att nu är T-Forden populärare igen (efter en svacka). Apropå att grannklubben AHK samlar 80 ekipage före 1920 vid ett rally just för dessa årsmodeller, visserligen av alla märken - men ändå!

Över till Kissel - som man nöjde sig med att säga – med start redan 1907.

 (Overland får vänta så länge.)

I mitten av 20-talet var Kissel en omtyckt bil bland den tidens kändisar och idoler. Den beprövade raka sexan med 41 hkr fanns nämligen då i en läcker Speedster-modell, som köptes av bl a Greta Garbo, Mary Pickford, Douglas Fairbanks, VM-boxaren Jack Dempsey (tungvikt) och flygaresset Amelia Earhart. 

Hon blev pilot innan hon tog körkort för bil! Alltid främst och bäst – som hon ville vara – körde hon sin Speedster över amerikanska kontinenten som första kvinnliga förare. Hon sinkades mycket av landsbygsboende, som ville titta på (den knallgula) bilen, ge anvisningar om bästa vägval etc. Familjen skulle flytta från Los Angeles – det var orsaken. Systern tog tåget, men modern valde Amelia med Speedstern. Fadern var inte aktuell. Tidningsrubrikerna följde den läckra bilen hela vägen till Boston.

 

Kissel kastade in handduken 1931 i efterdyningarna av depressionen i USA 1929. Medan den parallella tillverkningen av båtmotorer hängde med till 1935 – då uppköpt av West Bend.

Kissel hade lagt vantarna på namnet Mercury. Rättigheterna fanns kvar 1939, när Ford skulle lansera Mercury som en lyxigare modell - över Ford de Luxe men under lyxbilen Lincoln. Ford gavs tillåtelse. Betalade förmodligen en avsevärd summa.

Mercurius som ursprung var romarnas skyddsgud för handel och köpmän.