Bevara och behålla

Svar på kommentar till senaste inlägget.
Det får väl bli ett basic-resonemang även om allt bildmaterial. I den mån ens (blogg)foton har hämtats utifrån, så hamnar man väl i det besvärliga lagringsläge som jag skisserat. Men finns förlagorna kvar i form av böcker eller tidningar (annonser!) – ja, då har man ju dom i alla fall.

Jag funderar på att börja skriva ut de av mina blogginlägg, som jag finner mest trevnad i att ha kvar. Ett häfte eller en bunt - kanske som en bok - kan det ju bli till slut.

Den här familjen är begåvad med utförliga fotoalbum med noggranna texter sedan 50 år tillbaka. Var för sig, innan vi träffades! När färgfoton blev regel, har vi fotat det viktiga med svartvit film parallellt, eftersom sådana kopior inte bleknar efter hand på samma sätt.

Men nu finns bara ett labb kvar i Stockholm, som också kan behandla svartvit film (utöver all färgdito). En annan affär, som tar emot, skickar allt till Finland – och det tar veckor! Vår gamla systemkamera, som vi använt länge för sv/v, har fått domen – inga reservdelar längre! Men gamla Leica och andra för sv/v film är billiga idag! 

Själva filmrullen, som ska stoppas in i kameran, finns inte heller att få tag i lika lätt som förr.

Och för alla gamla foton utan text är det hög tid att uppsöka den äldsta släktingen för fotoidentifiering – medan tid är! Annars har åren gått - och man sitter där och stirrar på farfars far - men vet inte vem.

 

Jubileum, faktiskt!

200 inlägg! – Inte så många att skryta över för de flesta erfarna bloggare – men däremot för mig. Jubileum, alltså, men hur skall det firas? Jo, med en återblick med minnesvärda bil(d)repriser från vad jag själv körde – och som fått vara med någon gång på bloggen.

Ett jubileum ska också visa en glimt av framtiden. Men det tar vi sist!

Innan jag engagerade mig i veteranhobbyn, körde jag Buick -39.  Äldsta dottern skymtar.

Buick Century -38, 141 hkr.  Endast 4000 svenska mil.  Nyskick!

Buick serie 41 -38 - den enda av mina bilar, som jag kostat på renovering.

La Salle -37, marschade 105 i lugn och ro men drog olja.

Chrysler Windsor -47, tillfälligt köp för att (även) kunna delta i MHS' nya sektion 46/56.

Olds 98 -56, underbart minne! För många bilar tvingade mig att sälja, tyvärr.

Den enda engelsman som finner nåd här. Tung, tyst och ganska stark. Rover 90 -54.

Två av våra trogna fenmersor, perfekta familjebilar med kvalitet!

Mycket borde sparas för framtiden –men hur?

Den nuvarande datateknikens möjligheter till arkivering för framtiden är, tror jag, ganska så osäker. Försök att idag spela upp eller visa vad som lagrats på de första disketterna (nu ”urgamla”)! Går inte. För att inte tala om de gamla, små kassetterna, som användes flitigt i ett antal år. Om man inte har sparat hela paketet för uppspelning – också.

Även våra nuvarande möjligheter att kolla vad som sparats på/med USB etc kommer med tiden att försvinna.

En annan sak – hur arkiveras viktiga mail – en hel befolknings korrespondens? Genom en utskrift på papper, förstås. Annars får vi väl ringa till USA eller FRA och fråga efter både det ena och det andra. Eller till brottssyndikaten, som ju också är mycket duktiga på att kolla. De snor åt sig folks identiteter också!

Kanske man skulle börja med BREV i stället?  Viktiga sådana bör man i så fall spara som papperskopior, innan man skickar dom – för det vet ju alla att brev kan läsas eller ’komma bort’. Om det inte kommer fram - vem har då lagt vantarna på det?

Återstår alltså att gå längre tillbaka i tiden – att använda kurir. Men törs man lita på en kurir?

Säkrast alltså att vara sin egen kurir! Men då kan man ju lika väl – och allra säkrast - ta det muntligt, när man ändå ska dit.

Highway Patrol 1952

Ford Mainline 1952

Det tycks vara en patrullbil från USA:s motsvarighet till vårt Motormännens Riksförbund, dvs American Automobile Association, dvs AAA. Med andra ord vägassistans i detta fall. Den stora dekalen på förardörren skulle kunna tyda på det.

Man har bara textat Hi-way – en utrymmesfråga kanske, men också litet lekfullhet bilister emellan.

Apropå Forden så har jag inte kört så många Ford-V8:or av efterkrigsmodell. På slutet av märkets sidventilålder (52-53) hade ”100-hästarn” fått ytterligare 10 hkr.

Ett minne av en mjuk men ändå kraftfull känsla dröjer sig kvar från när jag lånade en nästan ny Customline 52:a med overdrive.

Min sidsexa från -51 (det var 1967 däremot!) var ännu mjukare, men lugnare (226 cui/95 hp),

Sexorna fick toppventiler -52 men åttorna först -54.

Ford importerade inga sidsexor (möjligen på beställning). De exemplar, som rullade här, var direktimporterade – även min.

När toppventilsexorna kom, däremot, erbjöds de parallellt med åttorna men såldes i begränsat antal. De var snabba och drog mindre bensin, 215 cui/101 hp (jfr Arkiv 2013, juni 27) - men det hjälpte inte.

Sexorna fick inte heller - så vitt jag minns - någon framträdande plats i Fords broschyrer. 

Att digga 78-varvare - en recension

Platsen för stenkaketräffen var Eggeby Gård, en romantisk kvarleva på en skogig kulle, mellan Husbys och Tenstas stora komplex av förortsbebyggelse.

Huset är byggt 1886 och mycket välhållet. Där drivs caférörelse under dagtid i denna äldre miljö med kakelugnar och väggar som varit med om många tapeter.

Först serverades kaffe med våfflor med sylt och grädde, vilket ingick i stenkakepaketet (60 kr). Jag hade tagit med mig en Brunswick-platta med Armstrongs inspelning av Darling Nellie Gray, men den fick jag ingen användning för. 

Brunswicks 78-varvare var av mycket god kvalitet.

Gammal inspelningsstudio

Mr DJ, kallad kusken, medförde något sorts elektroniskt konglomerat med 900 stenkakelåtar inlagda. På borden låg rejäla häften att ta del av – med samtliga låtar ordnade efter vokalistnamn. Lappar utdelades för anteckning om önskemål. Medan dessa skrevs och samlades in, åt de flesta sin våffla, vilket jag dock gjort innan.

Det blev ju de mest skilda önskemål, Alice Babs, Sven Arefelt, Glenn Miller, Sven Lindberg (ja, skådespelaren faktiskt) osv.

Endast tolv personer deltog plus cafépersonalen, som också satte sig ned och lyssnade. När det hela var över, efter bortåt två timmar, hade jag fått veta att ”kusken” ägde en jättelik stenkakesamling och hade kontakt med Anders Eldeman, som har övertagit Lars-Göran Frisks enorma samling – han som i radio körde ”Skivor från Vetlanda” i ett antal år. Han dog inför en direktsändning. Dystert. (jfr kommentar)

Jag hade tänkt mig ett andäktigt lyssnande på gamla grammofoner, kanske med vev, tung pickup och lösa stift. Men så blev det ju inte. Dessutom är det en skön känsla att kunna hålla i de gamla plattorna IRL, som man säger nu för tiden. Ibland kommer man ihåg tillfällen då de avnjöts för första gången.
Så var det över och jag skulle gå till bilen.

När är nästa gång, frågade jag.  – Om ett år, blev svaret.  – VA??
Ett år är en lång tid för de gamle, inklusive kusken, minsann.

Varför kan inte saker och ting någon gång fungera som jag tycker att dom borde?

Kanske Eggeby Gård med sitt attraktiva läge också försvinner. Ett tillhörande hus är redan brandskadat.

Magnum regn - inte bara Dodge!

Så vitt jag vet tillverkas inte Dodge längre. När dagens Chrysler 300 var en nyhet för snart tio år sedan, hette den Dodge Magnum.

Efter att ha sett den på gatan i Boston, ville jag besöka en dodgehandlare för åtminstone en broschyr. Naturligtvis låg stället svåråtkomligt utanför stan (i Tyskland finns handlarna längs bygatorna). Det var världens regnväder med hårda vindar nära vattnet, där Dodge hade smällt upp sin hall. Men enligt kartan fanns en T-banestation på denna gata, som bara var en kort stump. Trodde jag. Problemet, som visade sig i sin skräckversion (och som en vänlig bostonbo förklarade), bestod i att gatunamnet dök upp en kilometer längre bort – också! 

Ingen T-bana dit, inga bussar, ingen ledig taxi, men ett litet paraply i alla fall. Med paraplyt åt sidan för skydd mot Atlanten, gick jag totalt ensam (bortsett från trafiken) denna kilometer, blötare och blötare. När jag kom fram och in i hallen, såg försäljarna med ett ögonkast, att jag knappast var en tänkbar spekulant – jag gick ju till fots, dyblöt! 

Att polisen inte stoppat mig som ’misstänkt’ var rena turen, måste dom tänka.

Jag gick fram till deras disk för att fråga om bilarna, men dom sa att det gick att läsa på skyltar innanför sidorutorna. Nåväl, efter att ha kollat litet, återvände jag till ’receptionen’ och bad om en broschyr. Jodå, det gick bra. Frågade om en påse för att skydda den från regnet. Fanns inte. Men till slut fick jag följa med in på ett kontor, där jag fick ett madrasserat jättekuvert, avsett för allt vad som i pappersväg följde med vid ett köp. Det blev i sig en sorts souvenir, kan man tycka. Och litet vänlighet i alla fall.

Tillbaka ut i regnet, samma promenad (ännu blötare), T-bana till stan och ny linje ut till lägenheten. Och en varm dusch! 

PS 1.

Dodge har alltid haft ett tjur/bockliknande emblem. ’Ta tjuren vid hornen’ är ett initiativrikt svenskt talesätt. I broschyren finner man en US-variant som motto, nämligen ’Grab life by the horns’. Alltså ’ta livet vid hornen’ (och köp Dodge)! Ett motto, som kanske inte hann tränga igenom hos svenska dodgehandlare.

PS 2.

Fullt utrustad med mycket utrustning kostade denna Magnum 180 tusen SEK. Men nästan det dubbla i Sverige.

Att lista gamla LP

Det är ”Little Feat” som spelar och sjunger på denna LP. För mig ganska ointressanta namn i bandet, men jag fäster mig vid att den numera superkända Emilou Harris finns med bland de s k ”background vocals”. Utgivningsåret är enligt fodralet 1974, i Kanada.

Tyckte också att de visar viss klass, eftersom de accepterar en Lincoln Continental i en dramatisk situation på omslaget, men paret i bilen är förstås helt anonymt. Design Neon Park.

De sex medlemmarna i bandet finns i alla fall med på baksidan, där de syns både inuti och utanför en avskuren bilkaross. Egentligen, tycker jag, en ganska kul idé (av Mary Lowenbach).

LP:n köptes för omslagets skull för bara 10 år sedan. Försökte nyligen lyssna rätt igenom., men avbröt efter tre låtar. En hette Long Distance love. Kanske fann dom varandra tack vare en häftig tur med Lincoln 47:an.

Denna skiva dök upp vid en genomgång av vad som finns på hyllorna. Jag hade sett en annons om ”Vinyl LP/EP/singlar köpes” och ville veta värdet. Det stod att eftersökta ex kunde ge upp till 5000. Tänkte att div. Beatles-album, Elvis, Tommy Steel kunde vara säljbara. Inte för att vi skulle, men roligt att veta. Det tog ett par timmar att skriva upp alla.  

Jodå, visst kunde det bli affär, även ett Pat Boone-album kunde tänkas. Electric Light Orchestra och Jerry Williams också.

Men till rena (i mitt tycke) skampriser! Fick veta att dom som gillar de nämnda

”egentligen redan har vad dom behöver. Efterfrågan styr allt. Speciella inspelningar av modernare artister, däremot, suger”.

 Dessutom finns allt att lyssna på ”på nätet”. Och ladda ner.

Att rent konkret hålla i låtarna (med sina omslag) - en sån önskan tycks på väg att dö ut.

Men vinyl blir populärt igen, ju? Visst – men inte med de urgamla artisterna!

Mina gamla jazzinspelningar var lika med noll. Jag tycks vara den enda överlevande.

Men kanske det ändå finns några till! För på söndag ska jag på träff för 78-varviga stenkakor med DJ och allt. Fast han kallas ”kusk”. Man får önska också (till nästa gång?). Våfflor med sylt serveras.

Ska återkomma med en recension.

Men nu har vi en förteckning över vad som finns i alla fall.

En övertygande seger

På uret kan man läsa 24 timmar!

24-timmarsloppet Le Mans 1926.

Lorraine-Dietrich 1:a, 2:a, 3:a – vad sägs om det? Motorerna som gjorde jobbet var 3,4-liters raka sexor. Motorn hade redan använts några år. Man visste vad den gick för. En beprövad, tillförlitlig motor är ju ett måste i ett 24-timmarslopp. Den var också känd för sin tysta gång, delvis beroende på att kylarfläkt saknades. (Funderingar kring detta - se tillägg nederst.)

Lorraine-Dietrich tillverkade bilar från 1896 till 1935.

En av bilarna detta år, nr 6, slog rekord för Le Mans med 106 km/h i medelhastighet (för första gången över 100). Något som man kan förvånas över med tanke på att stora delar av loppet kördes på vanliga, grusbelagda landsvägar med 20-talets standard, dvs lerigt vid regn och oerhört dammigt vid torrt väder. Dessutom var förstås vägegenskaperna en skugga av dagens.

Vinnarbilen kördes av Robert Block och André Rossignol. Summan av alla varven under de 24 timmarna blev 255 mil. Tänk om de med sin skicklighet och sitt mod fått köra dagens bilar i vår tids biltävlingar! En enkel match, skulle jag tro – vilka stjärnor!

År 1926 hade det regnat innan loppet. Här jobbas det före start med suffletterna, som förstås ger skydd mot både regn och lerstänk, men ger större luftmotstånd. Andra foton visar att de flesta körde uppfällt.

Kylningstillägg
En rejält tilltagen kylare (allra främst och utan täckande plåtar) plus vattenpump räckte tydligen. Dessutom fanns inte all den isolering, t ex på undersidan av huven, som tillkommit. Det var mera friska fläktar kring motorerna då. I köer fick man väl slå av tändningen, om det någon gång behövdes.
Senare motorer med lättmetalltoppar blev ju mycket känsligare. I garaget, där jag jobbade med kolbilskörningar (se etikett bilkörning), fanns en Ford V8 av tidig stepsidemodell. Jag beordrades att ta den för ett ärende. Efter en mil började det lukta konstigt. Verkstaden hade glömt fylla kylarvatten efter reparation. Mig ovetande hade den gått snustorr hela tiden - men sådant tålde gjutjärnstopparna!

Man kan aldrig vara säker . . .

Men att halvsova en stund efter maten törs man tydligen. Hur exponerad viloplatsen är framgår inte, men räkna med att carporten är tillgänglig direkt från gatan. Då vilar man vid husets baksida – kanske med snubbeltråd till ett larm en bit bort.

(Vardag i Texas - även nu?)

U.S. Memories 1

Som jag nämnt – det ska bli egna foton då och då från USA -
the Kornknarren Show!

”Jag skriver detta bara en gång.”

Det hade nog aldrig blivit någon USA-resa, om inte en av mina styvdöttrar (sedan två års ålder!) fått ett tvåårigt  Wallenbergstipendium för forskning på MIT - Massachusetts Institute of Technology. Ett av USA’s mest välrenommerade universitet, med säte i Boston.

De ekonomiska villkoren för en ung forskare i Sverige är inget att hänga i julgran. Men som forskare på MIT – fastän längst ned på rankingen – blev det 50 tusen per månad efter skatt. Med en hyrestrea för 13 tusen i en närförort försvann ju en del, men resten räckte gott. Lilla dottern i treårsåldern fick följa med. Kunde en hel del engelska efter två år på ett Boston-dagis.

Hennes man fick motsvarande stipendium, fastän i New York, på ett sjukhus med högt rankat forskningslaboratorium. Hans lön var någon tusenlapp lägre men med bostad på Park Avenue(!). En bussresa mellan NY och Boston tar c:a fyra timmar, så det gick ju för dem att träffas då och då.

På så vis kunde vi åtnjuta gratis boende i båda städerna. Av resans 14 dagar gick två dagar bort på dit- och hemresa. Biljetten kostade allt som allt 6400 SEK T&R för oss två med stopp för planbyte i Reykjavik. Det var när kriget i Irak pågick, något som illustreras med ett foto så småningom. 

Alltså, Boston - here we go! 

/klicka på bilderna för större format!/ 

Boston har också en sky line! En hamnstad vid Atlanten med vindar från havet och regn ganska ofta. Saltvattendoften var märkbar i stan, faktiskt.

Ledningar ovan jord överallt! En rulle tråd som inte gick åt, får vänta.

 

En välmående närförort med färgglada villor. Men trädgårdens utseende mot gatan ger ett uppgivet intryck.

Till MIT hör förstås en del byggnader. Här verkar arkitekten, Frank Gehry, världsbrömd, ha haft svårt att bestämma sig – men charmigt är det.

Flyttbil med charm!  Företagets namn är sällan så framträdande hos oss.

Rickenbacker - ett reklamtips

Edward ”Eddie” Rickenbacker var Förenta Staternas främste stridspilot under första världskriget, som ägde rum 1914-18. Men USA gick med i kriget först 1917, så hans meritlista på 26 nedskjutna fiendeplan spände bara över drygt ett år. Efter kriget byggde han bilar under sitt eget namn 1922-27. Han var framgångsrik på racerbanan också - och till slut köpte han Indianapolis Motor Speedway, som han ägde under mer än tio år. Han drev också ett flygbolag – Eastern Airlines.

Rickenbackerbilarna var ganska snabba, vilket framhålls i annonsen. Som för övrigt ger en och annan tanke.
Som att det vore mycket angenämt, att någon gång i våra dagar få se en liknande annons på t ex Chrysler 300 eller varför inte Ford Mondeo. Har faktiskt sett en och annan - men alltid med ett finstilt stycke nedanför med massfakta, kontantinsats etc.
En bilannons, alltså, med avslappat folk intill, kanske med dörren öppen. En lyrisk beskrivning av köregenskaperna och den kraftiga motorn. Samt priser för några modellvarianter. Uppräkning av utrustning kan väl kvitta, för alla ligger på ungefär samma nivå idag. Den infon kan man få i bilhallen. Liksom betalningsvillkoren.

Så varsågoda, bästa reklammakare – kör igång bara!

(Överst under namnet står ett motto att läsa: En bil värdig sitt namn.)