På uret kan man läsa 24 timmar! |
24-timmarsloppet Le
Mans 1926.
Lorraine-Dietrich 1:a, 2:a, 3:a – vad sägs om det? Motorerna
som gjorde jobbet var 3,4-liters raka sexor. Motorn hade redan använts några
år. Man visste vad den gick för. En beprövad, tillförlitlig motor är ju ett
måste i ett 24-timmarslopp. Den var också känd för sin tysta gång, delvis
beroende på att kylarfläkt saknades. (Funderingar kring detta - se tillägg nederst.)
Lorraine-Dietrich tillverkade bilar från 1896 till 1935.
En av bilarna detta
år, nr 6, slog rekord för Le Mans med 106 km/h i medelhastighet
(för första gången över 100). Något som man kan förvånas över med tanke på att
stora delar av loppet kördes på vanliga, grusbelagda landsvägar med 20-talets
standard, dvs lerigt vid regn och oerhört dammigt vid torrt väder. Dessutom var
förstås vägegenskaperna en skugga av dagens.
Vinnarbilen kördes av Robert
Block och André Rossignol. Summan av alla varven under de 24 timmarna blev
255 mil. Tänk om de med sin skicklighet och sitt mod fått köra dagens bilar i vår
tids biltävlingar! En enkel match, skulle jag tro – vilka stjärnor!
År 1926 hade det regnat innan loppet. Här jobbas det före
start med suffletterna, som förstås ger skydd mot både regn och lerstänk, men
ger större luftmotstånd. Andra foton visar att de flesta körde uppfällt.
Kylningstillägg
En rejält tilltagen kylare (allra främst och utan täckande plåtar) plus vattenpump räckte tydligen. Dessutom fanns inte all den isolering, t ex på undersidan av huven, som tillkommit. Det var mera friska fläktar kring motorerna då. I köer fick man väl slå av tändningen, om det någon gång behövdes.
Senare motorer med lättmetalltoppar blev ju mycket känsligare. I garaget, där jag jobbade med kolbilskörningar (se etikett bilkörning), fanns en Ford V8 av tidig stepsidemodell. Jag beordrades att ta den för ett ärende. Efter en mil började det lukta konstigt. Verkstaden hade glömt fylla kylarvatten efter reparation. Mig ovetande hade den gått snustorr hela tiden - men sådant tålde gjutjärnstopparna!
Kylningstillägg
En rejält tilltagen kylare (allra främst och utan täckande plåtar) plus vattenpump räckte tydligen. Dessutom fanns inte all den isolering, t ex på undersidan av huven, som tillkommit. Det var mera friska fläktar kring motorerna då. I köer fick man väl slå av tändningen, om det någon gång behövdes.
Senare motorer med lättmetalltoppar blev ju mycket känsligare. I garaget, där jag jobbade med kolbilskörningar (se etikett bilkörning), fanns en Ford V8 av tidig stepsidemodell. Jag beordrades att ta den för ett ärende. Efter en mil började det lukta konstigt. Verkstaden hade glömt fylla kylarvatten efter reparation. Mig ovetande hade den gått snustorr hela tiden - men sådant tålde gjutjärnstopparna!
Hm, hur löste man kylningen på tomgång eller i bilkö i sommarvärme om kylfläkt saknades - eller var det att hålla vagnen i rörelse som gällde tro?
SvaraRaderaBra fråga - tankar kring detta i ett tillägg sist i inlägget.
SvaraRadera