Västerbron - en stockholmsbro från 30-talet

Västerbron 1954 – ett verkligt signum för huvudstaden. Från alla håll lika magnifik!

 

Västerbron idag från något så när motsvarande plats – den enda med en glimt av bron - utan zoomning. En schangdobel vy har blivit omöjlig att njuta av. Bort med alla skymmande träd – det är i alla fall min önskan!

Så tar jag mig då ned till ”underredet”. Där finns faktiskt en bilparkering men bara för de båtägare, som (förmodligen genom en båtklubb) har tillgång till dessa klassiska båtplatser.

 

Jag dröjer en stund för att se Södermalm – med gatan Söder Mälarstrand – förtona längs Riddarfjärden.

(Klicka för större format!)

  Att sentimentalt dröja vid 1954 går ganska lätt. Det var då jag körde Ford V8 -36 och blev av med fästmöns filt (se Nöjsamt tillägg 27 juni i år). Vid brons på vykortet vänstra (hitre) ända låg konditoriet Dagmar, som jag besökte ibland trots att jag hyrde ett möblerat rum på andra sidan stan.

Men nu över till kanske inte så nöjsamma – men förhoppningsvis läsvärda

TILLÄGG

Västerbron, 600 meter lång, invigdes 1935. Innan invigningen testades brons hållfasthet genom att lastbilar med tung cementlast parkerades på bron med bilnosen mot flaket på framförvarande. Det blev många bilar och ett prov så gott som något.

Bron har inspirerat till äventyrliga bedrifter av spektakulärt slag – men också till ett antal självmord (höga stängsel numera). Efter kriget levererades ett antal brittiska jaktflygplan av typen Spifire IX (spaningsversionen med fyrbladig propeller) till Flygvapnet. Innan landningen för uppställning på Barkarbyfältet (väl?), flög några av dem spontant under bron. Att göra det (30 meters höjd under bron) i 500 km/tim - utan att ha rekat innan - kräver både mod och skicklighet. Men det var en bagatell för de krigserfarna piloterna.

Samma våghalsiga flygning har också utförts av svenska piloter – en gång vid ett stort evenemang som en (tillåten) uppvisning. Men också av flygvapenpiloter på eget bevåg (slagit vad, kanske?) med disciplinstraff plus böter som följd - en annan gång ”privat” med ett amerikanskt jaktplan av typen Mustang. Den legendariske Sven Lampell var en av dem. Minns inte om det någon gång skett med ett jetplan – i så fall kanske med J29 ”Flygande Tunnan”, Flygvapnets första jetplan.

Några långsammare sportplan har också prövat på utmaningen, men det kan inte jämföras med ovanstående bedrifter.

Ford V8 1932 - en retrobil(d) på 50-talet

Uno Jansson, Hjorthagen, Stockholm, presenterades i ett inlägg den 28 november 2011 (se Arkiv t h). Där syns han bredvid sin välkända stockcarbil från 30-talet, minsann.

Det inlägget handlar om hur det gick att ta reda på vem som kollar kylarvattnet på en De Soto 1931 på ett obekant foto från 50-talet (det visade sig att det var Unos kompis Lelle, som kollade).

De gamla 30-talarna användes som stockcarbilar på 50-talet, men de var också den tidens raggarbilar. Att plocka upp tjejer i bilarna för häftiga körningar, månskenskramar och allt vad det var – ja, det var verkligen ingen ny företeelse, när raggarbegreppet skapades på 60-talet

Här nedan följer man tidens trend – att låta sig fotas vid den egna bilen, om man hade någon.

. 

Uno Jansson, Hjorthagen, med dam och bruksbil, en Ford 1932, 

förmodligen med Fords första V8 (det fanns fyror också). I bakdörrens fönster en del av en affisch för Fellini-filmen la Strada 1954,med Giulietta Masina. På 60-talet hade man hunnit till Anita Ekberg och Sophia Loren . ..

Privat foto från 50-talets mitt. (klicka för större format)

Som vid Varberg på 50-talet - fastän idag

Per meddelar, att det i alla fall finns ett bad, där man kan parkera som förr vid stranden. Det låter bra! Badet i fråga ligger intill Ugglarps camping nära Falkenberg.
En bom hindrar husbilar från att köra ända fram. Någon övernattning (även med vanlig personbil) är inte tillåten.
Naturligtvis finns det bad i insjöar både här och där, där man parkerar bland träden intill. Men större, organiserade bad längs våra kuster är restriktiva.
Tack, Per, för ett exempel på levande nostalgi! Mitt besök får nog anstå till nästa sommar - men då . . .

Rallyglimt från förr

På 70-talet låg många veteranbilklubbar fortfarande i startgroparna för en mera etablerad verksamhet.

Men tre klubbar hade redan hunnit betydligt längre och skapat träffar och rallyn med deltagare från i stort sett hela landet.

Då fanns egentligen bara deras ”jippon” att besöka, men folk gillade att åka långt med sina bilar. Väl att märka handlade det inte om märkesklubbar.

En av klubbarna var AHK (Automobilhistoriska Klubben), som – bortsett från en årlig auktion – under 60-talet skapade det s k Skoklosterrallyt med start i Stockholm och målgång vid nämnda slott. Rallyt heter numera ”I Roslagens Famn”. Bortsett från samlingen vid målet med rallymiddag på kvällen, genomdrev man en längre matsäckspaus mitt under rallyt, där alla hann samlas oberoende av startnummer. Så gott som alla klubbar följer numera detta exempel.

Därnäst kommer MHS (Motorhistoriska Sällskapet) som 1969 startade Lopp 30 för 30-talare och 1972 med visionär blick nyheten 46/56-Svängen för bilar från de åren.

Till sist Norrlands Motorhistorikers rally i Lövånger, ofta med deltagare ända från Mälardalen.

Jag hittade ytterligare ett par foton från min Buick 37:as liv och leverne. Den köptes från Rättviks brandkår och är mera beskriven tidigare, se Arkiv-2011-mars. Bra foto där från 1974 – se nedan, samma tillfälle.

Det är inte Buicken som ryker!

 

Skoklosterrallyt 1974. Snart går starten från kajen vid Nationalmuseum – otänkbart idag med allt mera begränsat utrymme däromkring.

Här är Buicken ännu inte nämnvärt civiliserad. Det är en Century, alltså serie 61.

Framme vid Skokloster ingår tävlingsuppgifter utan(-för) bilen. Här gäller snabba ryck för att hämta ett föremål (var det en banan?). Kerstin startar blixtsnabbt och gör en berömvärd insats. Med bananen väl i bilen drar man på den sista biten till målsnöret. 141 hkr gjorde susen! Brandchefen skulle ha varit med!

Att köra till Varberg och bada

Bilarna på stranden! Så bekvämt!

De flesta stränder med scenario enligt ovan (tidigt 50-tal, gissar jag) hade inte några ordnade parkeringar som nu. Idag hejdas man väl långt innan.

Låt oss säga att vi smet ner med bilen på stranden idag – då hördes väl ett ramaskri lång väg!

Men vore det så farligt? Dagens bilar är ju mycket tätare undertill. Man kunde ändå kanske av miljöskäl tvingas kvittera ut en oljeabsorberande 'filt', som man bredde ut på marken framför bilen innan man körde de sista meterna.

Förresten - varför inte belägga halva bredden av strandområdet med sådan filt? Så säkrade man även transportsträckan fram till den plats man valde. Det kunde ju bli några arbetslösas sommarjobb att varje dag rulla ut filten efter hand som bilarna parkerade. Och rulla ihop den på kvällskvisten. Om det vore fråga om t ex 100 meter, så blev det visserligen en ganska stor rulle. Men det fick väl bli fler anställda utrullare.

Sitter i solen och skriver. Bäst att flytta in i skuggan, va?

Ett gatukök, som jag gärna hade besökt!

Klicka för större format!

Med denna läckra 50-talsbild av ett amerikanskt gatukök med känd logga lämnar jag er, bästa läsare, inför kanske en veckas uppehåll med bloggandet. En liten resa väntar, men familjen stannar hemma.

För min del har bilmekandet avtagit rejält genom åren. Den nya tidens bilar kan ingen göra något åt utan en komplett (och modern!) verkstad - och det vill inte säga litet. 

Min senaste ansträngning, minns jag, var ett topplocksbyte på en Opel Rekord -64. Det var åratal tillbaka. Inte mycket att skryta med. Mera jobb var det med ihopplockningen av min Buick 38:as kaross m m. (inlägg 2011 sept 21 - se bloggarkiv nere till höger). Där handlar det om decennier sedan.

Men nu ska den gamle s k mekaren träda i tjänst igen. Det bär först iväg till Skåne. En renoverad och lackad kaross ska få sin (också) renoverade motor tillbaka på sin plats. En MB 190 SL – det är vad det handlar om. Men gudskelov är jag inte ensam om detta jobb.

Bilmekare, som hamnar på Mercedes efter att ha jobbat med andra märken, brukar lovorda den genomtänkta tekniken. Kanske inte lättreparerat, men logiskt i alla fall. Men när det gäller märkets sportbilsvarianter, verkar formgivarna ha fått företräde framför teknikerna. (Vad brittiska sportbilar beträffar, verkar de knappast känna till varandra.)

Kommer väl att längta till Ford eller Chevrolet (t o m Opel!), när man försöker komma åt någon bult.

Någon får väl säga ”Hals- und Beinbruch!” - dvs ett skämtsamt tyskt sätt att önska lycka till. Speciellt lämpligt nu, när man är till åren och vrider sönder sig plötsligt och - förstås – helt oväntat.

Stockcar - varför inte krockcar?

Stockcar – en häftig sport! Det tyckte man på 50-talet, när den som så mycket annat importerades från USA. Stock car syftar ju på bilar i ordinärt utförande. Sådana tävlingar fanns ju där. Tyvärr minns jag inte vad demoleringsvarianten (som på bilden) kallades over there. Men här kom stockcarbegreppet att avse tävlingsformen mera än bilarnas utförande. Påminner väl om Folkrace nuförtiden.

Det handlade om bilar med ram, som förstärktes, särskilt framtill. Förstås inga självbärande karosser! Det fanns förstås regler – ingen klassindelning, ett fåtal banvarv, ingen påskjutningshjälp, vrålkrocka så många som möjligt – och vinn! I samband med förstärkningsarbetet kunde karossens utseende ges en individuell särprägel. Publiken gladdes åt showmanship även beträffande utseendet.

En vinterbild, tydligen. Med sportvagnar???  Kanske fotot är från en vanlig rundbanetävling? Eller rent av från KAK:s vinter GP på (delvis) sjön Rämen i Värmland på 1930-talet? Åskådarmängden kan ju tyda på det.

Förarna hade samma nummer på sina bilar karriären igenom. Om det härrörde från det nummer man tilldelades i den allra första tävlingen, eller om man valde det själv, är tveksamt. Jag lärde senare i livet känna några, som kört dessa tävlingar. Men det var ju kanske 15 år efter tävlandet. Så när jag besökte tävlingarna, så var de ännu anonyma för mig. ”Jaså, var det du som var nummer nio!” kunde jag säga. Det var en välkänd Ford 32:a.

En av dem fick motorstopp med sin Plymouth 36:a i början på en av de större tävlingarna. Man fick ju meka själv om man kunde. Medan han jobbade under huven, smällde de övriga på varandra för fullt och decimerades snabbt. När han till slut klarat av felet, var det bara två (halvt sönderkörda) kvar. Han gav dom nådastöten – och vann tävlingen! Så var det faktiskt – men när motorstoppet upprepades i andra tävlingar, kom förstås regeln om starkt begränsad tid för startförsök på banan.

Det var mest robusta och okomplicerade bilar från 30-talet, som användes. När 30-talarna blev intressanta och kom med i hobbyn på 60-talet, var det många som gnisslade tänder över hur beståndet obarmhärtigt hade decimerats till publikens glada applåder!

En välbesökt marknad - 1974

Motorhistoriska Sällskapets marknad 1974 – sedan -68 på området kring BP-macken Probilen vid Södertäljes utfart mot E4:an. Vi hade fått låna en bit av Scanias leveransparkering alldeles intill för alla besökare.

Efter åtta år fortfarande en riktig fyndmarknad. Inga nytillverkade prylar alls. Överkomlig storlek – det tog inte så lång tid att kolla allt. Om den allra första (år 1967) – t o m Sveriges första! – finns ett inlägg, se Arkiv-2012- mars 24 (med fler synpunkter på marknader).

 

Det var mera gemytligt än nu för tiden. Man fick trängas litet intill säljarna. Det gav ett liv och ett sug till köparna. Jämför marknader, där det är tio meter mellan raderna av stånd! Verkar litet öde – och blåsigare blir det också. Dagens stora marknader kunde må väl av krympa 'gångarna' betydligt – för trivselns skull.

Malte Hammarin från Kumla – en ständig profil på marknaderna på den tiden – säljer en navkapsel.

Malte firar nog inte en god affär – allt var ju billigt då – men det var en varm dag.

Som sagt – trängsel skapar trivsel! På den undre bilden syns ståndet för min bok ”Automobilism – en bilderbok för nostalgiker”. Den såldes per postorder. På reklamremsan ovanför kunde man läsa priset: Trettio Kungliga Kronor. Idag finns bara några få ex kvar.

Det är en kompis som vaktar, medan jag går en fyndrunda. Jag försökte också sälja en del eftertraktade stenkakor, t ex Teddy Wilson (jazzpianist, skivmärke Brunswick).

MHS-marknaden växte – till slut upp till 1200 stånd, men är nu nere på hälften eller något över. I år på Malmby flygfält nära Strängnäs, den 26-27 juli.

USA:s nationaldag

Idag är det USA:s nationaldag! Förra inläggets bild av Packard -55 – här i repris – passar fint som ett exempel på vad vi i hundra år fått därifrån i form av slitstarka, driftsäkra, rymliga och många gånger vackra bilar.

Personligen firar jag genom att idag prata engelska – med amerikansk accent, förstås.

Packard -55

 Packardfemtiofemman ovan lånade Kerstin och jag (helt privat) av Lasse Henriksson (som driver Veteran Car Service), för vår bröllopsresa i södra Sverige. Automatlådans högsta växel kunde inte användas, men den därnäst räckte gott. Året var 1978.

Vi hamnade bl a på tidningen Power's bilmöte på Öland – ganska ordinärt jämfört med nuförtiden. I tidningens reportage senare kunde vi se oss på bild, där vi fikar sittande på marken intill Packardens bakre stötfångare. Det numret har jag kvar, men (tyvärr) inte här på landet.

Packarden blev såld och efter hand renoverad och lackerad – och till slut återköpt av Lasse härom året. Så kan det gå.