Rubriken är hämtad från Hudson-tidningens beskrivning av det som här skall berättas. En av deltagarna skrev ett referat. (Terraplane kan ju ses som en Hudson-variant - se nedan.)
Gamla bilar är inte bara exempel på hur långt man då hunnit tekniskt sett och hur man byggde mera hantverksmässigt. De representerar också den tid då de var nya och på sätt och vis även dem som köpte bilarna. T ex hur de var klädda då de använde dem (även vintertid), vad de hade för körsätt i den tidens utmaningar.
Det var vänstertrafik med vänsterstyrda bilar, där man måste luta sig långt åt höger för att se om det gick att köra om. Man hörde grusvägarnas småsten rassla under stänkskärmarna. Det var dammoln vid solsken och lerstänk vid regn. En körbana åt vardera hållet gav snäva möten med bussar och lastbilar. Uppförsbackar, nedförsbackar, tvära kurvor och smala broar betydde flitig användning av växellådan. Med en motorstark bil växlade man ofta ändå (ned) för bättre kontroll.
Det kunde ibland dröja ett tag innan man mötte en annan bil. Idag får man ge sig iväg till det inre Norrland för att vara lika ensam.
Allt detta hade vi i huvudet på 60-talet, när vi började kalla ihop en del gammelbilälskare till klubbträffar och sådana utmaningar, som vi kallade rallyn. Det var tävlingar i både tekniskt, historiskt och trafikmässigt kunnande. När veteranbilklubbarna efter hand växte fram, så blev det en hjärtesak för medlemmarna att försöka uppleva litet av det förgångna. Det var en krydda att kunna litet mer än att köra bilen.
Men på 90-talet blev det färre rallyn på de riktigt gamla vägarna med glimtar av hur det en gång var.
Veteranbilägarna blev också mera försiktiga med att använda sina klenoder. ”Är det grusvägar? Då kommer jag inte.” kunde en rallykommitté få höra. Och kontrollerna/uppgifterna blev av en mera publikfriande typ, t ex att hämta vatten med en trasig hink eller att kasta bollar genom ringar. Och med 30-talsbilar tillsammans med 50- och 60-talare utan klassindelning kan en bilhistorisk fråga bli orättvis. Bättre då med gissningsfrågor eller pilkastning, eller hur?
N
är det historiska får mindre plats, så uppstår en saknad hos dem som var med från början. Det är inget konstigt med det. Redan på 90- talet kändes det så. Dvs att deltaga är inget problem – men
det gäller känslan.
Så vännen Kurt Kramer och jag beslöt oss för att vrida klockan tillbaka och inbjuda till ett rally av den första typen. Vi gjorde det rent privat med släktingar och vänner till hjälp - plus en och annan entusiastisk MHS-medlem som råkade bo längs rallyvägen.
Rallyt var 15 mil, nästan bara grusvägar, och sträckte sig genom gamla Bergslagen från Horndal till Söderfors. Det var i början av april 1994 och snön låg kvar här och där. Det gällde bilar, som man kunde möta på vägarna under 30-talet, alltså även betydligt äldre, t ex Ford T.
Vi hade gått igenom deltagarlistorna för Lopp 30 under ett antal år och beslöt oss för att inbjuda dem som förekommit där flera gånger. Det blev ungefär 60 gammelbilägare, som fick en inbjudan till rallyt 'Mästerföraren' - som vi döpt det till.
Några utdrag ur inbjudan.
Vi saknar många 30-talskämpar
. . . som var med för körningens skull – på vägar av 30-talsstandard – och inte för publikens,
. . . som äger en bil som man kunde ha mött på 30-talets vägar,
. . . som håller sin bil i ett skick som tål den tidens vägförhållanden och körning,
. . . som känner till något om den tid som bilarna representerar,
. . . som känner igen t ex Max Hansen på en raspig 78-varvare,
. . . som minns eller lärt sig hur man var klädd till sin bil från tiden
(man kunde ju få peka ut kläder till skilda decennier eller lyssna på sådan musik)
. . . som längtar tillbaka till en rallytid, då man inte riskerade att bli ruinerad på dyra övernattningar eller dyra supéer.
(det var inte säsong, så vi hade lyckats få ner priserna till 1977 års nivå! – vi hade förresten haft ett långt uppehåll sedan dess som rallyarrangörer).
Mera ur inbjudan:
//. Det är brukligt att som passagerare medföra kunniga personer, som genom sina insatser placerar ekipaget högt upp på resultatlistan. Glöm det!
//. Här kröner vi Mästerföraren bland alla entusiaster. Det är han (eller hon) som testas. Övriga i bilen kan endast utgöra moraliskt stöd.
//. Vi är oerhört nyfikna på vem som koras till 'champion' i såväl körning som teori!
Så långt allt gott och väl.
Men det var mycket jobb. Färdbeskrivningen blev klar kl 22.00 kvällen innan. (Vi hade tagit med en dupliceringsapparat till Horndal.)
Vi hade trott att åtminstone 25 av de c:a 60 inbjudna prominenta, tidigare deltagarna skulle vakna till liv. Men endast 16 hade svarat ja. Och reducerats på rallydagen till bara 14 ekipage p g a uppkomna förhinder. Det kostade 250 kronor för bil plus förare, inklusive rallysupé efteråt. För passagerare tillkom kr 55 för maten. Det blev inte mycket till rallykassa! Vi skulle bli tvungna att själva stå för en del av kostnaderna. Men vi fullföljde i alla fall.
De flesta hade sovit natten till rallydagen på
Horndals vandrarhem, där starten skedde kl 09.00 med rimfrost på alla bilarna.
 |
| Birger Karlsson kom från Trosa och fick skrapa is från rutorna på sin Buick 37:a. |
Kvällen innan hade blivit ganska sen med film och bildvisning från tidigare rallyn.
Med kontrollanterna (fram till lunchuppehållet) i släptåg for Kurt iväg redan vid 8-tiden, medan jag tog hand om starten, där deltagarna skickades iväg med stort mellanrum tidsmässigt, så att de var tvungna att agera på egen hand.
Här kommer nu några exempel bland alla de 14 kontrollerna längs vägen, varav åtta teoretiska.
Först kom man ganska snart till
en slalombacke, ganska brant men inte särskilt lång. Den låg åt norr, så det var mycket snö kvar. Flaggor uppåt backen markerade mer poäng ju längre upp man kom innan det tog stopp. Det gick att ta en lång ansats. Men med endast 40 meter kvar till backen fanns inlagd en 90 graders tvärsväng, som drog ner farten, förstås.
Jag hade prövat med en Volvo V6 med överväxel, min dåvarande bruksbil, försedd med grova däck med dubb. Mitt test skulle ge högsta poäng. Det stämde. Ingen nådde lika högt utom
Fredrik Gadler i sin Terraplane 1937. Han körde på högsta växeln(!) med sommardäck(!!) uppför hela backen(!!!) och bromsades först av den täta skogen på backens krön.
Otroligt!
Några försökte vända, när det inte gick längre - men i så fall hade bilarna rullat över på sidan. De som försökte, insåg strax faran och backade ner till starten. Den stackars kontrollanten hade hjärtat i halsgropen.
Efter någon mil fick den tävlande gå in i en byskola och försöka få liv i en gammal radiomottagare - en s k kristallapparat. Kurt hade fixat så att om man gjorde rätt, så hördes
Alexanders Ragtime Band i hörlurarna. Det fick ersätta gamla tiders ”Stockholm - Motala".
 |
| I början var bilarna inte så smutsiga. Ford 37'ans ägare, Klas Malmström, var medlem i en exklusiv U.S. Ford V8 Club med bara runt max 20 medlemmar. För att tas in som medlem krävdes därför att någon av medlemmarna utträdde eller avled. |
L
unchuppehållet på en bygdegård varade tillräckligt länge för att funktionärerna vid de avklarade kontrollerna fick tid att bemanna de följande - mellan bygdegården och målet.
På bygdegården fick de tävlande gå in i ett avskilt rum och välja bland gamla brev, alla med
olika frimärksvalörer kvar på kuverten. De skulle placeras på årtal som skulle stämma med portoavgiften för resp. år.
Efter tillräckligt lång paus bar det iväg igen. Nu var det 7-8 mil kvar.
Snart väntade
ett lerigt, väglöst gärde, där det gällde att ta fart från start.
Det skulle likna gamla tiders grusvägar i tider av tjällossning. De kunde påminna om potatislandens fåror – på själva vägbanan. Vi hade ordnat en traktor – utifall . . .
Alla kom faktiskt över. Men det gällde att göra ett nytt eget spår. Om inte förr så förstod man det efter tio meters slirande.
 |
| Buick -39, ägd av Sven Magnusson, Malung, dyrbart restaurerad till toppskick med speciellt påkostad lackering. Det visste vi, så vi varnade om ett delvis väglöst rally med garanterad nedsmutsning. Men Sven kom ändå, som synes. |
Direkt efter gärdet stod en skylt, som meddelade, att på den närmaste sträckan (300 meter)
gällde 30-talets trafikregler. Bland annat stod – mitt på en plan yta mellan två hus – en gul, cirkelrund skylt med svart bård. Det var den tidens
trafikdelare ( = dagens blåa, runda med vit pil), där en del faktiskt inte visste, att den skulle passeras på vänster sida.
 |
| Alf-Eric Larssons Ford 1939 är ganska lerig vid det här laget. Det var 15 grader varmt och soligt nästan hela dagen. Men vägarna var våta efter snösmältningen. |
Efter ytterligare någon mils körning kom man fram till en sjö. Där fick man
en stark kikare i handen. På andra sidan sjön löpte en asfalterad, ganska snabb väg. Med kikaren skulle en bil identifieras, när den kördes ca 200 meter mellan två skogsdungar. Fråga om fabrikat, modell och hastighet skulle besvaras.
Det handlade om en ’gangstercittra’ - en
Citroën B15 (sexcyl.). Inte så svårt, kanske, men knepigt att hinna se sexornas längre motorhuv jämfört med fyrornas. Litet imma på kikarlinserna - ajaj - för det fanns bara ett försök. Bilen försvann snabbt bakom träden - ajöss!
Från kontrollen hade vi förstås radiokontakt med ’gangstern' - som bara behövde köra då någon tävlande var beredd. Han fick köra, osedd, en längre bit för att genomföra en kort “flygande” uppvisning i 60 km/tim.
 |
| Inge Anderssons Dodge 1926 närmar sig ett café, där vi ordnat videovisning i en TV-apparat av bilar i trafik. Det handlade om att känna igen en Riley och en Packard (+årsmodell). En litet för modern anordning - men bilarna var i alla fall gamla! |
Även
uppmärksamhet längs vägen ingick. Man fick t ex inte missa en
gränssten, som skulle ritas av i så stor utsträckning att den blev ett bevis på att man upptäckt den.
Vid målet var supébordet dukat i en övergiven fabrikshall med vita väggar. Där åt man med
de smutsiga tävlingsbilarna parkerade runt om bordet. Oförglömligt!
 |
| Supén serverades med de tävlandes bilar grupperade kring bordet. Tredje bil från höger är segarens Lincoln-Zephyr. |
Att kora en Mästerförare på andra eller tredje plats är ju omöjligt. Den som vann fick en mässingsplakett, som utdelades några månader senare vid en liten ceremoni.
Mästare blev Rikard Jonsson, fortfarande medlem i MHS.
Troligen ett kort av Rikard en stund innan han utnämnts till Mästerförare.
Han tyckte att tävlingen hade inneburit en del verkliga utmaningar. Och roligt hade det varit!
"De Sanna Entusiasterna" var en liten 'intressegrupp för 30-talets trafik' som bildats för drivandet av en marknad (2 år) och andra arrangemang. Till sådant passar det bäst med en ideell förening, även om den inte är så stor.
(Kornknarren var sammankallande.)
Mässingsplaketten tillverkades i ett enda exemplar. Någon upprepning av rallyt blev det inte. Så därigenom är Rikard Jonsson hobbyns ende krönte Mästarförare. Ska försöka hitta en bra bild på hans Lincoln att publiceras här.
Söderfors Bruks herrgård hade blivit hotell - åtminstone då ganska billigt. Här passar det bra med Lasse Anderssons Ford A 1931 som slutvinjett på rallyt Mästerföraren 1994.
