onsdag 8 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 2.

I Uddeholm i Värmland hade Uddeholms AB (UHB) från 1918 inrättat en samskola (dvs för både flickor och pojkar) med de tre första åren av den femåriga realskolan. Sedan – vid 14 års ålder -  ansågs eleverna tillräckligt mogna för att gå de sista två åren (med inackordering) i Filipstad eller i Karlstad. Under 30-talet tillkom två förberedande årskurser (efter folkskolans årskurs 2).
Skolan upphörde 1959.


I Uddeholms samskola fanns bara en klass per årskurs och i varje klass sällan mer än 5-6 elever. Det blev på så vis mycket av individualiserad undervisning.
Det innebar också att det kunde ställas många frågor på läxan till varje elev. Det var ju gott om tid för det.
Det kunde bli bakläxa, som då förhördes på nytt samma dag kl 6 i lärarnas gemensamma tjänsterum. Skoldagen slutade kl 2, så flera timmars ytterligare påläsning var möjlig. Bakläxorna gav ingen betygssänkning. Kunde man så kunde man.
Ingen kom undan. När eleverna flyttade till en annan skola (t ex i Filipstad) för de sista två realskoleåren, låg de flesta i det högsta skiktet av kunskap – drillade som de var.
Det var en 100-procentig pluggskola. Någon egentlig mobbning hanns aldrig med.
Dessutom var alla föräldrar något så när bekanta med varandra. Den som varit mindre kamratlig mot någon (även på fritiden!) kunde tvingas att ensam traska till den ledsna kamratens hem för att be om förlåtelse. Något som verkligen gjorde att man tänkte sig för.

Till denna samskola kom alltså Ingeborg sommaren 1924. Där undervisade hon under några år i flera ämnen. Men efter första barnet och en hemmaperiod blev det från mitten av 30-talet huvudsakligen ’Musik och sång’ och ’Teckning’ (som ämnet Bild hette på den tiden). Det blev några halvdagar per vecka.
Elevantalet översteg inte 35. En del år betydligt färre. Lärar(innor)na märks i sina stora hattar. Ingeborg längst till höger. Barnen hade matsäck med sig. Men  mjölkchoklad severades varje dag. 


Tycker att Ingeborg verkar modemedveten. Kanske storstaden Örebro hade haft ett inflytande.

(Alla bilder kan klickas på för större format!)














Ett av samskolans klassrum i mitten av 20-talet. Ingeborg undervisar i geografi. Ganska speciellt att det här fotot återfanns! Man kunde tro att övriga elever sitter längre till höger. Men klassen var helt enkelt inte större.

När Norge erövrades av tyskarna 1940, hade världskriget pågått i sju månader. Det fanns mera att tänka på.
Civilförsvarskurser, t ex. Vad sägs om ”Hur man släcker en eldsvåda”? Det skulle finnas material för detta i varenda villa och förstås i flerfamiljshus. Det var eventuella brandbomber från flygplan det handlade om. En kanske väl optimistisk men samtidigt patriotisk inställning. Ovana övningar för kvinnorna - men männen var inkallade.
Sen fanns jobb med basarer, där överskottet gick till Röda Korset eller direkt till våra inkallade soldater.

Kornknarren minns hur hans mor beklagade sin egen mor såsom alltför ’stationär’. Hon reste just aldrig någonstans utom till Uddeholm för att hälsa på. Men Ingeborg, som tyckte sig mera berest, nöjde sig ändå med bara Norge (några gånger). Men inom Sverige desto mer - från Norrland till Skåne.
Sen tillkommer många kortare resor - till Karlstad då och då, till Filipstad och till vänner i nordligaste Värmland. Och till Stockholm, till Göteborgsutställningen 1923 (ref här 2011, okt 10) och till Örebro, förstås.




Ibland besöktes föräldrarna i Örebro. Hon hoppades nog att hennes far skulle köra det aktuella ångloket. Hennes yngsta syster t h.









En resa med ångtåg till Storlien blev en besvikelse. Mulet och blåsigt hela tiden.



Inga femdygnsprognoser från SMHI. Man fick chansa. Dessutom vurpade hon i ett isigt skidspår och slog upp en läkt skada efter en trafikolycka (som passagerare). De snöiga vintrarna gav förstås tillfälle till lättare skidåkning i skogarna kring hemmet.  







Nu till familjens bilar.
Bilägandet var ett måste med många (bra betalda) tjänstemil för  Uddeholmsbolagets skogsaffärer. Min fars utökade ansvar för detta började 1936. Då inköptes en två år gammal Ford V8.



Hon gillade 34:an. Det påverkade hennes önskan att äntligen ta sitt körkort. Men när det väl blev aktuellt, skulle hon vänja sig vid familjens spritt nya 38:a - också en V8. Det gick visserligen bra, men året därpå kom kriget.
Att hantera gengasaggregat, som bilen utrustades med, intresserade henne inte.







Men till slut blev det bensindrift igen, även om tillgången var knapp. Och Ingeborg kunde återuppta körningen. Fotot är från 1948. Lappen på vindrutan var ett tillstånd att använda bilen även på söndagar. Hennes make hade varit fri från militärtjänst under kriget, eftersom han fått ansvaret för hela länets vedförsörjning – ett ansvar, som kunde behöva utövas alla veckans dagar (under flera år). Och som gav honom ofta återkommande huvudvärk resten av livet.

Kornknarren minns en resa 1946 med Ingeborg till Östra Ämtervik nära Frykensjöarna. Där inhandlades 'svart' flera påsar mjöl och litet socker av en bonde. Ransoneringarna var inte över än.




Chevrolet 1947.
Köpt vid 3900 mil år 1949. Den var dyrare än nypriset (ont om amerikanare!).








Ingen svårkörd bil, tyckte Ingeborg, men rattväxel var en nyhet. En förskräcklig massa tjänsteresor hade tillkommit för hennes make - alltid med bil, för det gällde oftast besiktning av skogsarealer för partiell avverkning (och köp). Och oräkneliga sammanträden, vanligen i Karlstad. Alltså fanns bilen inte tillgänglig för henne - kanske just när den hade behövts.


FORD SIX 1955 (favoriten)
Annat blev det med denna i mitt tycke mycket lyckade modell. Makens avancemang till koncernens virkesinköpschef innebar visserligen sammanträden i Karlstad, men betydligt färre. Och resorna ut i skogarna blev sällsynta. Det sköttes mest av andra.
Den blev också Ingeborgs riktiga favorit. Även om det gick väl fort ibland. Men farten var ju fri!
(Fast det har den egentligen aldrig varit: trafik, sikt och väglag har alltid funnits där . . .)


MERCEDES 219
Familjens sista bil var en visserligen välvårdad MB 219 -59, som ingen trivdes med. Den amerikanska blodtransfusionen satt där den satt. När min far avlidit 1965 (de hade flyttat till Karlstad) körde hon till sommarstugan (6 mil) några gånger. Det var allt. Sedan övertog hennes yngste son i mån av tid hennes ev transportproblem. Annars tog hon bussen. Bilen såldes förstås.

måndag 6 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 1.

Bland Kornknarrens läsare finns släkt och vänner och det kan förhoppningsvis vara intressant för dem med den exposé som här följer.
Övriga får väl invänta de 'ordinarie' inläggen. Roligt har det i alla fall varit att leta efter uppgifterna och fotona.
De alldagliga motiven var inte så vanliga bland folk med kamera på 1910- och 20-talen. Det är inte många som skurar golv, diskar, rensar, krattar eller hänger upp en tavla. Genomtänkt skulle det vara. Man skärpte sig – med stort allvar. Så blev man förevigad! Kanske till och med i en fotoateljé.

Men det fanns yrkesfotografer, ofta knutna till en tidning. De tänkte annorlunda. En del av dem är världsberömda idag – eller deras verk, snarare.

Ingeborg Hidman hette hon, Kornknarrens goda moder. Hennes far var lokförare (välbetalt på den tiden!) och hennes mor var i sina yngre år lärarinna, sedan hemmafru. Familjen (inkl två yngre systrar) bodde i Hallsberg under hennes barn- och ungdomsår och senare (från slutet av 20-talet) i Örebro. Men då bodde Ingeborg i Värmland.

Fem år gammal. Specialkälke för snälla draghunden Dolly.


 Bäst att tala om vart man tagit vägen. Skriften med blyerts på baksidan av ett foto nu efter 104 år knappt läslig - därför ifylld för läsbarhet. De speciellt betonade initialerna siar om ett spirande intresse för teckning och målning (tycker jag).

 Här 14 år och går i flickskola i Örebro. Kusinen Allan Löthman har tecknat (1917).
Hallsberg - Örebro med tåg T&R varje skoldag under sex år. Man kunde lösa månadsbiljett. Med bostaden  längs tågets startsträcka i Hallsberg kunde man tjäna många morgonminuter genom att hoppa på tåget i farten i stället för att promenera till stationen. En dag var hennes far lokförare på det tåget. Han upptäckte sin dotters äventyrliga bedrift. En utskällning, förstås, och för hennes del i fortsättningen bättre koll på faderns tjänstgöringslista . . .

Efter lärarexamen (skriv 'Vegagatan' i sökrutan), kom hon, 21 år gammal, sommaren 1924 till den relativt nyetablerade samskolan i Uddeholm. Möjligen var lönen litet högre i denna privata skola och dessutom hade hon en moster, som redan tjänstgjorde som lärare i en annan del av landskapet.
(Hennes yrkesliv m m hör till del 2, dvs nästa inlägg.)




 


Med intryck från den tidens modetidningar – arrangerat, förstås, men ändå en verklighet.
















 
Hon gifte sig 1926 med en tjänsteman vid Uddeholmsbolagets s k skogsavdelning (till skillnad från järn och stål), Lorentz Dahlgren. Ateljéfoton finns, men jag väljer detta mera verklighetsnära.














 Här mycket glad med maken, som trots sin underordnade ställning vid UHB fick en rejäl tjänstevilla, några år gammal, som han behöll under sitt avancemang inom företaget alla år fram till pensionen.   ---  Nyinflyttade, säkert!













Ett vitt trädgårdsmöblemang figurerar på många kort i villaträdgården. En av stolarna kan passa för ett riktigt porträtt.































Kornknarren kollar växtligheten. Kanske fångas en humla i ett glas (tillfälligt förstås).
Ingeborg gillade att skapa perenna blomsterrabatter. Storstilat men symmetriskt skulle det vara.
Men inga färgfoton av prakten . . .
Rabatten gick i en båge åt höger tillbaka till den andra husknuten. Med åren avtog geisten. Det blev en enklare, tvärgående rabatt tvärs över tomten. Den skymtar på villafotot (längre ned). Det var ju en trädgårdstomt med möjligheter, 70x100 meter, med sjöstrand, roddbåt och brygga.

Under elva år födde hon fyra barn - två pojkar och två flickor. Här (1941) med det fjärde barnet, som föddes bekvämt på sjukhus – övriga hemma i sängkammaren. Nr 2, en flicka, dog efter två dygn p g a fel på lungorna.

Villan låg på en sjötomt. Det tycks vara familjens hund, som också vilar sig.










Andra världskriget är över. Inga allvarliga sjukdomar har drabbat någon i familjen. Trädgården i bakgrunden är uppvuxen och lummig. Men de kalla krigsvintrarna hade gått hårt åt äppelträden, som minskat från tjugofyra till tio.
Fotot andas tillförsikt. Uppklädda - kanske någon födelsedag? Även yngsta barnet, som nog hellre avstod.










En yrkesfotograf tillkallades för att dokumentera alla rummen, innan flyttningen till Karlstad. Året var 1963. Roligt att se t ex soffan, vars tyg Ingeborg vävde 1933. Den soffan finns nu i Kornknarrens hem. Tyget höll till 1984, konstigt nog, sedan omklädd några gånger. Några månader då och då fanns den stora vävstolen uppmonterad och igång. Nordisk Familjebok tar stor plats i bokhyllan.
Foto från 1954. Balkongen på verandan tillkom 1948, då huset fick en omfattande renovering.
Men elektrisk spis och centralvärme fanns från 1936. Dessförinnan kakelugnar och öppna spisar.


        En stund på sommarstugans trappa med två av barnbarnen (1968).
        Ingeborg avled plötsligt redan 1972.

måndag 30 januari 2017

"Vetenskapen eliminerar kunskapen."

Kornknarren gillar Horace Engdahls skriverier – det bara är så. Från början inget eget val - det var en bokgåva.
De har figurerat i ett inlägg om bl a våra bokstäver i november 2015. 

Det handlar om påståenden, formuleringar, slutsatser.
Exempelvis ”vetenskapens yttersta strävan tycks vara att eliminera kunskapen”.
Det vetenskapliga språket ligger på ett högre plan än vad vi vanligen möter. Det tvingas naturligtvis vara heltäckande. Våra enklare formuleringar om vad vi vet om samma sak, faller till marken. Där blir luckor och vad vi (trodde att vi) visste, var ofullständigt eller rentav felaktigt. Vår kunskap är icke.

Nordisk folkbåt.



Brigg.












Det kan gälla mera praktiska saker. Kornknarrens exempel blir alla tiders skickliga båtbyggare – från atlantseglingar till skärgårdskryssningar.
För att masterna skall stå något så när upprätt och fånga vinden, har en tung köl varit ett måste. Skrovets utformning och segelyta m m har man laborerat med i århundraden. Att kunna segla snabbt har varit viktigt för att balansera timmar eller dagar av stiltje.  Framgångsrika båtbyggares stora namn, t o m team, har flugit över haven tillsammans med båtarna.
Så kom dessutom spinnakern! Plötsligt betydligt snabbare, åtminstone i medvind. Kunskapen låg på topp.




Men så kom Katamaranerna. Eller Trimaraner (ovan), som de kan heta. Parallella, separata men sammankopplade skrov stoppade det eviga lutandet (dock ej omöjligt att åstadkomma). All vind fångas upp. Dessutom tvingar vattenflödet upp båttypen på några smala, lodräta fenor. Motståndet blir nära noll, då båten ”flyger” fritt ovan ytan. Det kan handla om kanske 15 knop i lätt bris.

Vetenskapen har gjort sitt jobb – och gammal kunskap ligger i lä.

H.E.'s sentens om att 'vetenskapen eliminerar kunskapen' – tja, inte så tokigt formulerad.
Gör det oss kanske vankelmodiga?
Vet vi något ”på riktigt”? Vi som inte vetenskapar.


söndag 15 januari 2017

Gamla foton

. . . kan ju kanske ha sitt intresse. MB B-cabben från 1938 väckte ingen nämnvärd uppmärksamhet vid en tillfällig parkering i Jönköping 1965. Damerna intill är t v hustrun till en god vän och t h en av Kornknarrens mostrar, som då hade hela 28 år kvar av sitt liv. (Skriv 'Mercedes 230 1938' i sökrutan t h för att få veta mera om denna bil.)



Kornknarren gillade egentligen inte den här Ford 57:an, men minns inte något riktigt skäl. Bara sucken av lättnad, när den var såld. Men en yngre bror vid ratten tycks väl belåten. (Troligen Karlstad 1961.)


söndag 8 januari 2017

Fototillägg

De Soto och Buick från samma år - 1937.

Detta foto har placerats in på sin rätta plats under rubriken "Monument vid en landskapsgräns".
Tillsammans med ett annat vid samma matsäckstillfälle (sökruta finns t h).

Tycker att veteranhobbyn knappast kan vara mera njutbar än en 'gammelpicknick' en skön sommardag - efter en resa på några mil på äldre vägar. Helst med någon bilkompis i sin egen bil. Man turas om att ligga sist för upplevelsens skull.
Man parkerar där det passar. Öppna bildörrar,  gamla filtar eller täcken - en god matsäck, skön samvaro. Kanske en vevgrammofon med några stenkakor, som här med 30-talet i fokus.

lördag 7 januari 2017

Bussar m m


5th Avenue i NewYork - en massiv trafikbild från mitten av 50-talet.

Kornknarren har faktiskt åkt buss i New York City. Efter någon timme på stan kom ett svinkallt väderomslag (som staden är känd för). Att ta första bästa buss – bara för att värma sig - blev ett snabbt beslut.
Vistelsen i NY finns beskriven i flera inlägg nov/dec 2013 och jan/febr 2014, se bloggarkivet till höger.


 
Idyllisk trafikbild från Skeppsbron i Malmö 1932.
Bussexperterna får väl fundera på märke och modell på dessa förhållandevis små bussar.

Kornknarrens anknytning till Malmö består av några korta besök utan övernattning.
För ca 40 år sedan ett besök på nöjesfältet Amiralen.
För 10 år sedan, dels genomresa efter bropassage från Danmark och dels ett besök på området nedanför/runt Turning Torso, den 190 meter höga malmösymbolen. Alla byggnader där utgör ett arkitektstyrt område med gemensam målsättning.
Allt övrigt har anknytning till Helsingborg. Även resor till kontinenten har gått via Helsingborg/Helsingör och Rödbye/Puttgarden, en del gånger med bilsläp från Tyskland.

Att resa någonstans har bedömts litet olika, Det avspeglar sig i diverse ordspråk.

T ex ett optimistiskt från Tyskland: ”Wenn jemand eine Reise tut, hat etwas zu erzählen.”
Dvs 'den som reser, har något att berätta'. Alltid upplevelser, förstås.

Ett franskt är mera pessimistiskt: ”Partir, c'est mourir un peu.”
Dvs 'att resa, det är att dö en smula'. 
Ja, kanske menas avskedet? Ses vi igen? Och en hemlängtan, som börjar direkt. Kanske den bas man har splittras upp och livet kompliceras.
Litet mer filosofiskt än det tyska.

(Klicka gärna på bilderna för större format!)

fredag 30 december 2016

En oidentifierad - f d flygande - farkost

. . .  och vad värre är – en oidentifierad besättning!

Inför nyåret 2017 råder ovisshet. Kanske lika stor som den som bilden illustrerar.

/ur The Far Side/

Kommer den skeppsbrutne att råka illa ut?
Kommer han rentav att dissekeras?
(Blindtarmen, som han blev av med 1980 - kommer de att undra vad där suttit?)

Eller handlar det bara om nya bekantskaper?

Något i matväg att välkomna med har han inte. Ingen öl heller.
Farkosten tycks sjunka. Då kan han få dras med det nya sällskapet under lång tid.
Den fisk, som ibland kan fångas, kommer inte att räcka till.
Men dom kanske hellre äter kött! Inte bra.

Om de simmande har onda avsikter - låt oss då hoppas att luftens sammansättning eller något annat i vår värld visar sig skadligt för dem. 

Så Kornknarren håller tummarna och önskar den skeppsbrutne - och förstås alla som med nöje läser detta 

ETT  GOTT  2017

- och skulle nyårslöftena från förra året vara raserade, så vänd på steken och
sätt upp
VAD SOM INTE SKA GÖRAS  under 2017.
Det är enklare och ger också tillfredsställelse.

Jag ska inte gå upp i vikt.
Jag ska inte ta en ny plastpåse varje gång jag handlar.
Jag ska inte tappa kontakten med mina vänner.
Jag ska inte sluta gå på bio.
Osv.


torsdag 22 december 2016

Julhälsningen 2016


En vy över Malgomajsjön från en tillfällig tältplats vid stranden år 1959 får illustrera Kornknarrens Goda Jul till alla läsare - inte minst bloggkamraterna - med tack för alla positiva kommentarer under 2016.


Oväntat kalla nätter förföljde Kornknarren under det - egentligen ganska motvilliga - tältande, som ägde rum av och till fram t o m 1970-talet. Oftast en eftergift till barnens heta önskan.
Men natten vid Malgomaj - utan barn - var nog den värsta. Att under resten av resan få tag i stugor för övernattning blev nästan livsavgörande . . .

torsdag 15 december 2016

En marknads uppgång - och fall . . .

Om det förra inlägget, Mästerföraren, var av typ ”mumierna har vaknat” så meddelas härmed, att de inte kom till ro förrän flera år senare.

Det gällde nämligen också veteranmarknaderna. På 90-talet hade de lämnat det ursprungliga syftet och i hög grad kommersialiserats. En del klubbar orkade inte med att driva de allt större marknaderna. Det hade bildats bolag, som drev marknader litet överallt i Sverige. Man började acceptera modernare prylar, rent av nytillverkade.
Man hade lämnat den första idén om en plattform för reservdelar till de gamla bilarna och motorcyklarna och gamla prylar, som kunde relateras till hobbyn i övrigt. Det var 25-30 år sedan det började. Nu skrev vi 1996.

Att sälja på en marknad hade också blivit mycket dyrare. Många med färre men kanske eftertraktade saker att sälja kunde inte räkna med någon vinst alls. Kanske de dessutom hade en bra bit att köra till den närmaste marknaden. Deras säljbara fynd blev kvar där de låg - hemma i förrådet eller i bokhyllan.

Det räckte med några modellbilar i en låda för att ge en förtjänst på Ågestamarknaden - enligt vår vision. Här en jubileums-kopia på en Schuco-racer från 30-talet.

Det var dessa presumtiva säljare, som vi ville få med oss i en ny ”gammal” marknad. Dessutom ville vi försöka införliva fler kategorier, dvs  båt-, flyg- och mopedfolk. Vår lilla förening DSE, De Sanna Entusiasterna, fick något stort att ta tag i. Vi hade hittat tillräcklig yta kring en konferensanläggning i Huddinge kommun, söder om Stockholm.
Vi drev en ansenlig propaganda med annonser i Classic Motor m fl - samt brev till styrelserna i 15 bil- och mc-klubbar, 4 båtklubbar (M.Y.S. etc), 4 järnvägssällskap och 3 flygklubbar för äldre plan. Plus affischer på lämpliga ställen. Vi delade ut info-blad på Viksta, Uppsala och Wärsta marknader.

Vi härmade Topsy Lindbloms sätt att skriva i reklamen för det kända danspalatset Nalen på  Gata. Regerings. I Stockholm.
Så här skrev vi:
____________________________________________________________________

MINNS DU
Vårdsätra marknad? Eller Skrovensborg? Idylliska marknader. Där delar och prylar nästan skänktes bort. Och en gammal 30-talare! Kostade någon tusenlapp. Men alla vet hur det är. Numera! Färre gamla delar än nya. Kepsar, tröjor, CD-skivor och annat nytillverkat. Så  därför. Har vi tänkt så här:

Vi tar om det från början  med

GAMLA  STOCKHOLMS  MARKNAD   den 19 maj
vid Ågesta söder om Farsta  (väg 73 avfart Ågesta/Larsboda)

För allt  gammalnostalgiskt. Som kan kopplas till motorhistoria.
Bil  -  båt  -  tåg  -  motorcykel  -  moped.
Modellhobbyn inkluderad. Liksom litteraturen. Och kläderna. Och flygplanen!
Men:  inget nytt!

Idylliskt läge.Vid sjön Magelungen. Med caféer! Badstrand, minigolf, lekplats. Och  Hotell  för dig som vill komma kvällen innan. Och sova gott. Eller med husvagn/husbil. Allt är billigt. Som förr.
Ingen entréavgift för köpare! Men parkeringsavgift!  

DU SOM VILL SÄLJA 
men tycker att dagens marknader är för dyra.  Dig  vänder  vi  oss  till!
Endast 80:- för enkel säljplats = bilens längd (vanl personbil). Kan ev dubbleras!
Det, du! Äntligen en plusaffär! Så ta med kylarmasken eller stänkskärmen! Och den gamla emaljskylten! Och lanternan och lokemblemet! Och girindikatorn till Klemm 35 (om den hade någon).

INGA NYTILLVERKADE PRYLAR !
Säljer du både nytt och gammalt: gallra i ditt sortiment! Du kanske kan lämna släpet hemma då.
Ta reda på mera genom att ringa  . . . etc
_____________________________________________________________________

Det fanns annat utförande i större format med fler anvisningar, kartskiss, hotellets telefonnummer etc.

Obegripligt få är fotona från denna studie i en tid som redan (då) flytt. Här en tidig bild - innan vi fick för mycket att stå i. Visar ungefär en trdjedel av vad DSE hade lyckats med.

Hur avlöpte det hela?
Var säljarna belåtna? – Ja, de kom tillbaka året därpå plus flera ”nya”.
Var köparna belåtna? - Ja, de var överlyckliga – ibland gick de i omgångar till sina bilar med fynden. ”Aldrig varit med om något liknande!” hette det. Några kom i roddbåt över sjön – vilken idyll!
Men det är klart – det hade gått 25 år sedan man kunnat uppleva detta.

Var arrangörerna belåtna?
Tja – avgifterna för stånden täckte i princip utläggen för alla annonserna, för affischerna och för tre rum på hotellet och viss bensinersättning.
Ett aber var att p-avgiften (20 kr per fordon) betraktades som för hög. Man parkerade i stället längs vägen fram mot entrén till marknaden. Den var smal och kurvig. Raden av besökande bilar kom att nå mer än en halv kilometer till slut. Och p-platsen blev bara halvfull.

Marknaden hade erhållit diverse tillstånd, bl a av huddingepolisen. De gjorde två missbelåtna besök under dagen. Nästa års tillstånd var i fara, om det inte blev bättre ordning – det förstod vi.
De uteblivna avgifterna var inget plus heller.
Parkeringsplatsen, som låg i direkt anslutning till marknaden, fylldes i stället av bilar med träningsfolk och terränglöpare, som hade för vana att utnyttja alla snitslade löparbanor i skogen intill. Av dem kunde vi inte ta betalt.

Så eftersnacket bland oss om hur det hela avlöpte blev en blandning av stolthet – vi hade klarat av vad vi hade avsett – och grämelse – hur kunde vi ha missat alla hurtbullars friluftsvanor? Och hur hade det gått om köparnas bilar hade fyllt p-platsen?
Året därpå förvarnade vi dem förstås i god tid om vårt jippo genom affischer på stället.
Och fick igenom ett p-förbud längs vägen.

På senare år har det blivit vanligt med s k bakluckeloppis, en enklare form av marknad, där chansen att köpa billigt är större än på de stora, kända marknaderna. Allt det nytillverkade slipper man vanligen också.
Det var ju det som vi eftersträvade – redan 1996!

Efter två år överlät vi marknaden till Automobilhistoriska Klubben, som hade ”förlorat” Wärstamarknaden (se t h under samma etikett) till markägaren. Men redan efter något år (har jag för mig) sprack det hela, när konferensanläggningen såldes till Frälsningsarmén!
Så kan det gå!

torsdag 8 december 2016

Mästerföraren - ett rally för de troende

Rubriken är hämtad från Hudson-tidningens beskrivning av det som här skall berättas. En av deltagarna skrev ett referat. (Terraplane kan ju ses som en Hudson-variant - se nedan.)

Gamla bilar är inte bara exempel på hur långt man då hunnit tekniskt sett och hur man byggde mera hantverksmässigt. De representerar också den tid då de var nya och på sätt och vis även dem som köpte bilarna. T ex hur de var klädda då de använde dem (även vintertid), vad de hade för körsätt i den tidens utmaningar.
Det var vänstertrafik med vänsterstyrda bilar, där man måste luta sig långt åt höger för att se om det gick att köra om. Man hörde grusvägarnas småsten rassla under stänkskärmarna. Det var dammoln vid solsken och lerstänk vid regn. En körbana åt vardera hållet gav snäva möten med bussar och lastbilar. Uppförsbackar, nedförsbackar, tvära kurvor och smala broar betydde flitig användning av växellådan. Med en motorstark bil växlade man ofta ändå (ned) för bättre kontroll.
Det kunde ibland dröja ett tag innan man mötte en annan bil. Idag får man ge sig iväg till det inre Norrland för att vara lika ensam.

Allt detta hade vi i huvudet på 60-talet, när vi började kalla ihop en del gammelbilälskare till klubbträffar och sådana utmaningar, som vi kallade rallyn. Det var tävlingar i både tekniskt, historiskt och trafikmässigt kunnande. När veteranbilklubbarna efter hand växte fram, så blev det en hjärtesak för medlemmarna att försöka uppleva litet av det förgångna. Det var en krydda att kunna litet mer än att köra bilen.

Men på 90-talet blev det färre rallyn på de riktigt gamla vägarna med glimtar av hur det en gång var.
Veteranbilägarna blev också mera försiktiga med att använda sina klenoder. ”Är det grusvägar? Då kommer jag inte.” kunde en rallykommitté få höra. Och kontrollerna/uppgifterna blev av en mera publikfriande typ, t ex att hämta vatten med en trasig hink eller att kasta bollar genom ringar. Och med 30-talsbilar tillsammans med 50- och 60-talare utan klassindelning kan en bilhistorisk fråga bli orättvis. Bättre då med gissningsfrågor eller pilkastning, eller hur?

När det historiska får mindre plats, så uppstår en saknad hos dem som var med från början. Det är inget konstigt med det. Redan på 90- talet kändes det så. Dvs att deltaga är inget problem – men det gäller känslan.
Så vännen Kurt Kramer och jag beslöt oss för att vrida klockan tillbaka och inbjuda till ett rally av den första typen. Vi gjorde det rent privat med släktingar och vänner till hjälp - plus en och annan entusiastisk MHS-medlem som råkade bo längs rallyvägen.  
Rallyt var 15 mil, nästan bara grusvägar, och sträckte sig genom gamla Bergslagen från Horndal till Söderfors. Det var i början av april 1994 och snön låg kvar här och där. Det gällde bilar, som man kunde möta på vägarna under 30-talet, alltså även betydligt äldre, t ex Ford T.

Vi hade gått igenom deltagarlistorna för Lopp 30 under ett antal år och beslöt oss för att inbjuda dem som förekommit där flera gånger. Det blev ungefär 60 gammelbilägare, som fick en inbjudan till rallyt 'Mästerföraren' -  som vi döpt det till.

Några utdrag ur inbjudan.
Vi saknar många 30-talskämpar
. . .  som var med för körningens skull – på vägar av 30-talsstandard – och inte för publikens,
. . .  som äger en bil som man kunde ha mött på 30-talets vägar,
. . .  som håller sin bil i ett skick som tål den tidens vägförhållanden och körning,
. . .  som känner till något om den tid som bilarna representerar,
. . .  som känner igen t ex Max Hansen på en raspig 78-varvare,
. . .  som minns eller lärt sig hur man var klädd till sin bil från tiden
(man kunde ju få peka ut kläder till skilda decennier eller lyssna på sådan musik)
. . .  som längtar tillbaka till en rallytid, då man inte riskerade att bli ruinerad på dyra övernattningar eller dyra supéer.
(det var inte säsong, så vi hade lyckats få ner priserna till 1977 års nivå! – vi hade förresten haft ett långt uppehåll sedan dess som rallyarrangörer).

Mera ur inbjudan:
//.  Det är brukligt att som passagerare medföra kunniga personer, som genom sina insatser placerar ekipaget högt upp på resultatlistan. Glöm det!
//.  Här kröner vi Mästerföraren bland alla entusiaster. Det är han (eller hon) som testas. Övriga i bilen kan endast utgöra moraliskt stöd.
//. Vi är oerhört nyfikna på vem som koras till 'champion' i såväl körning som teori!

Så långt allt gott och väl.
Men det var mycket jobb. Färdbeskrivningen blev klar kl 22.00 kvällen innan. (Vi hade tagit med en dupliceringsapparat till Horndal.)
Vi hade trott att åtminstone 25 av de c:a 60 inbjudna prominenta, tidigare deltagarna skulle vakna till liv. Men endast 16 hade svarat ja. Och reducerats på rallydagen till bara 14 ekipage p g a uppkomna förhinder. Det kostade 250 kronor för bil plus förare, inklusive rallysupé efteråt. För passagerare tillkom kr 55 för maten. Det blev inte mycket till rallykassa! Vi skulle bli tvungna att själva stå för en del av kostnaderna. Men vi fullföljde i alla fall.

De flesta hade sovit natten till rallydagen på Horndals vandrarhem, där starten skedde kl 09.00 med rimfrost på alla bilarna.

Birger Karlsson kom från Trosa och fick skrapa is från rutorna på sin Buick 37:a.
Kvällen innan hade blivit ganska sen med film och bildvisning från tidigare rallyn.
Med kontrollanterna (fram till lunchuppehållet) i släptåg for Kurt iväg redan vid 8-tiden, medan jag tog hand om starten, där deltagarna skickades iväg med stort mellanrum tidsmässigt, så att de var tvungna att agera på egen hand.


Här kommer nu några exempel
bland alla de 14 kontrollerna längs vägen, varav åtta teoretiska.
Först kom man ganska snart till en slalombacke, ganska brant men inte särskilt lång. Den låg åt norr, så det var mycket snö kvar. Flaggor uppåt backen markerade mer poäng ju längre upp man kom innan det tog stopp. Det gick att ta en lång ansats. Men med endast 40 meter kvar till backen fanns inlagd en 90 graders tvärsväng, som drog ner farten, förstås.    
Jag hade prövat med en Volvo V6 med överväxel, min dåvarande bruksbil, försedd med grova däck med dubb. Mitt test skulle ge högsta poäng. Det stämde. Ingen nådde lika högt utom Fredrik Gadler i sin Terraplane 1937. Han körde på högsta växeln(!) med sommardäck(!!) uppför hela backen(!!!) och bromsades först av den täta skogen på backens krön. Otroligt!
Några försökte vända, när det inte gick längre - men i så fall hade bilarna rullat över på sidan. De som försökte, insåg strax faran och backade ner till starten. Den stackars kontrollanten hade hjärtat i halsgropen.

Efter någon mil fick den tävlande gå in i en byskola och försöka få liv i en gammal radiomottagare - en s k kristallapparat. Kurt hade fixat så att om man gjorde rätt, så hördes Alexanders Ragtime Band i hörlurarna. Det fick ersätta gamla tiders ”Stockholm - Motala".

I början var bilarna inte så smutsiga. Ford 37'ans ägare, Klas Malmström, var medlem i en exklusiv U.S. Ford V8 Club med bara runt max 20 medlemmar. För att tas in som medlem krävdes därför att någon av medlemmarna utträdde eller avled.

Lunchuppehållet på en bygdegård varade tillräckligt länge för att funktionärerna vid de avklarade kontrollerna fick tid att bemanna de följande - mellan bygdegården och målet.
På bygdegården fick de tävlande gå in i ett avskilt rum och välja bland gamla brev, alla med olika frimärksvalörer kvar på kuverten. De skulle placeras på årtal som skulle stämma med portoavgiften för resp. år.

Efter tillräckligt lång paus bar det iväg igen. Nu var det 7-8 mil kvar.
Snart väntade ett lerigt, väglöst gärde, där det gällde att ta fart från start.
Det skulle likna gamla tiders grusvägar i tider av tjällossning. De kunde påminna om potatislandens fåror – på själva vägbanan. Vi hade ordnat en traktor – utifall . . .
Alla kom faktiskt över. Men det gällde att göra ett nytt eget spår. Om inte förr så förstod man det efter tio meters slirande.

Buick -39, ägd av Sven Magnusson, Malung, dyrbart restaurerad till toppskick med speciellt påkostad lackering. Det visste vi, så vi varnade om ett delvis väglöst rally med garanterad nedsmutsning. Men Sven kom ändå, som synes. 


Direkt efter gärdet stod en skylt, som meddelade, att på den närmaste sträckan (300 meter) gällde 30-talets trafikregler. Bland annat stod – mitt på en plan yta mellan två hus – en gul, cirkelrund skylt med svart bård. Det var den tidens trafikdelare ( = dagens blåa, runda med vit pil), där en del faktiskt inte visste, att den skulle passeras på vänster sida.

Alf-Eric Larssons Ford 1939 är ganska lerig vid det här laget. Det var 15 grader varmt och soligt nästan hela dagen. Men vägarna var våta efter snösmältningen.
Efter ytterligare någon mils körning kom man fram till en sjö. Där fick man en stark kikare i handen. På andra sidan sjön löpte en asfalterad, ganska snabb väg. Med kikaren skulle en bil identifieras, när den kördes ca 200 meter mellan två skogsdungar. Fråga om fabrikat, modell och hastighet skulle besvaras.
Det handlade om en ’gangstercittra’ - en Citroën B15 (sexcyl.). Inte så svårt, kanske, men knepigt att hinna se sexornas längre motorhuv jämfört med fyrornas. Litet imma på kikarlinserna - ajaj - för det fanns bara ett försök. Bilen försvann snabbt bakom träden - ajöss!
Från kontrollen hade vi förstås radiokontakt med ’gangstern' - som bara behövde köra då någon tävlande var beredd. Han fick köra, osedd, en längre bit för att genomföra en kort “flygande” uppvisning i 60 km/tim.

Inge Anderssons Dodge 1926 närmar sig ett café, där vi ordnat videovisning i en TV-apparat av bilar i trafik. Det handlade om att känna igen en Riley och en Packard (+årsmodell). En litet för modern anordning - men bilarna var i alla fall gamla!

 Även uppmärksamhet längs vägen ingick. Man fick t ex inte missa en gränssten, som skulle ritas av i så stor utsträckning att den blev ett bevis på att man upptäckt den.

Vid målet var supébordet dukat i en övergiven fabrikshall med vita väggar. Där åt man med de smutsiga tävlingsbilarna parkerade runt om bordet. Oförglömligt!

Supén serverades med de tävlandes bilar grupperade kring bordet. Tredje bil från höger är segarens Lincoln-Zephyr.


Att kora en Mästerförare på andra eller tredje plats är ju omöjligt. Den som vann fick en mässingsplakett, som utdelades några månader senare vid en liten ceremoni.
Mästare blev Rikard Jonsson, fortfarande medlem i MHS.


Troligen ett kort av Rikard en stund innan han utnämnts till Mästerförare.
Han tyckte att tävlingen hade inneburit en del verkliga utmaningar. Och roligt hade det varit!

"De Sanna Entusiasterna" var en liten 'intressegrupp för 30-talets trafik' som bildats för drivandet av en marknad (2 år) och andra arrangemang. Till sådant passar det bäst med en ideell förening, även om den inte är så stor.
(Kornknarren var sammankallande.)


Mässingsplaketten tillverkades i ett enda exemplar. Någon upprepning av rallyt blev det inte. Så därigenom är Rikard Jonsson hobbyns ende krönte Mästarförare. Ska försöka hitta en bra bild på hans Lincoln att publiceras här.




Söderfors Bruks herrgård hade blivit hotell - åtminstone då ganska billigt. Här passar det bra med Lasse Anderssons Ford A 1931 som slutvinjett på rallyt Mästerföraren 1994.