Ingeborgs liv och leverne. Del 2.

I Uddeholm i Värmland hade Uddeholms AB (UHB) från 1918 inrättat en samskola (dvs för både flickor och pojkar) med de tre första åren av den femåriga realskolan. Sedan – vid 14 års ålder -  ansågs eleverna tillräckligt mogna för att gå de sista två åren (med inackordering) i Filipstad eller i Karlstad. Under 30-talet tillkom två förberedande årskurser (efter folkskolans årskurs 2).
Skolan upphörde 1959.

I Uddeholms samskola fanns bara en klass per årskurs och i varje klass sällan mer än 5-6 elever. Det blev på så vis mycket av individualiserad undervisning.
Det innebar också att det kunde ställas många frågor på läxan till varje elev. Det var ju gott om tid för det.
Det kunde bli bakläxa, som då förhördes på nytt samma dag kl 6 i lärarnas gemensamma tjänsterum. Skoldagen slutade kl 2, så flera timmars ytterligare påläsning var möjlig. Bakläxorna gav ingen betygssänkning. Kunde man så kunde man.
Ingen kom undan. När eleverna flyttade till en annan skola (t ex i Filipstad) för de sista två realskoleåren, låg de flesta i det högsta skiktet av kunskap – drillade som de var.
Det var en 100-procentig pluggskola. Någon egentlig mobbning hanns aldrig med.
Dessutom var alla föräldrar något så när bekanta med varandra. Den som varit mindre kamratlig mot någon (även på fritiden!) kunde tvingas att ensam traska till den ledsna kamratens hem för att be om förlåtelse. Något som verkligen gjorde att man tänkte sig för.

Till denna samskola kom alltså Ingeborg sommaren 1924. Där undervisade hon under några år i flera ämnen. Men efter första barnet och en hemmaperiod blev det från mitten av 30-talet huvudsakligen ’Musik och sång’ och ’Teckning’ (som ämnet Bild hette på den tiden). Det blev några halvdagar per vecka.

Elevantalet översteg inte 35. En del år betydligt färre. Lärar(innor)na märks i sina stora hattar. Ingeborg längst till höger. Barnen hade matsäck med sig. Men  mjölkchoklad severades varje dag. 

Tycker att Ingeborg verkar modemedveten. Kanske storstaden Örebro hade haft ett inflytande.

(Alla bilder kan klickas på för större format!)

Ett av samskolans klassrum i mitten av 20-talet. Ingeborg undervisar i geografi. Ganska speciellt att det här fotot återfanns! Man kunde tro att övriga elever sitter längre till höger. Men klassen var helt enkelt inte större.

När Norge erövrades av tyskarna 1940, hade världskriget pågått i sju månader. Det fanns mera att tänka på.
Civilförsvarskurser, t ex. Vad sägs om ”Hur man släcker en eldsvåda”? Det skulle finnas material för detta i varenda villa och förstås i flerfamiljshus. Det var eventuella brandbomber från flygplan det handlade om. En kanske väl optimistisk men samtidigt patriotisk inställning. Ovana övningar för kvinnorna - men männen var inkallade.
Sen fanns jobb med basarer, där överskottet gick till Röda Korset eller direkt till våra inkallade soldater.

Kornknarren minns hur hans mor beklagade sin egen mor såsom alltför ’stationär’. Hon reste just aldrig någonstans utom till Uddeholm för att hälsa på. Men Ingeborg, som tyckte sig mera berest, nöjde sig ändå med bara Norge (några gånger). Men inom Sverige desto mer - från Norrland till Skåne.
Sen tillkommer många kortare resor - till Karlstad då och då, till Filipstad och till vänner i nordligaste Värmland. Och till Stockholm, till Göteborgsutställningen 1923 (ref här 2011, okt 10) och till Örebro, förstås.

Ibland besöktes föräldrarna i Örebro. Hon hoppades nog att hennes far skulle köra det aktuella ångloket. Hennes yngsta syster t h.

En resa med ångtåg till Storlien blev en besvikelse. Mulet och blåsigt hela tiden.



Inga femdygnsprognoser från SMHI. Man fick chansa. Dessutom vurpade hon i ett isigt skidspår och slog upp en läkt skada efter en trafikolycka (som passagerare). De snöiga vintrarna gav förstås tillfälle till lättare skidåkning i skogarna kring hemmet.  







Nu till familjens bilar.
Bilägandet var ett måste med många (bra betalda) tjänstemil för  Uddeholmsbolagets skogsaffärer. Min fars utökade ansvar för detta började 1936. Då inköptes en två år gammal Ford V8.

Hon gillade 34:an. Det påverkade hennes önskan att äntligen ta sitt körkort. Men när det väl blev aktuellt, skulle hon vänja sig vid familjens spritt nya 38:a - också en V8. Det gick visserligen bra, men året därpå kom kriget.
Att hantera gengasaggregat, som bilen utrustades med, intresserade henne inte.

Men till slut blev det bensindrift igen, även om tillgången var knapp. Och Ingeborg kunde återuppta körningen. Fotot är från 1948. Lappen på vindrutan var ett tillstånd att använda bilen även på söndagar. Hennes make hade varit fri från militärtjänst under kriget, eftersom han fått ansvaret för hela länets vedförsörjning – ett ansvar, som kunde behöva utövas alla veckans dagar (under flera år). Och som gav honom ofta återkommande huvudvärk resten av livet.

Kornknarren minns en resa 1946 med Ingeborg till Östra Ämtervik nära Frykensjöarna. Där inhandlades 'svart' flera påsar mjöl och litet socker av en bonde. Ransoneringarna var inte över än.

Chevrolet 1947.
Köpt vid 3900 mil år 1949. Den var dyrare än nypriset (ont om amerikanare!).








Ingen svårkörd bil, tyckte Ingeborg, men rattväxel var en nyhet. En förskräcklig massa tjänsteresor hade tillkommit för hennes make - alltid med bil, för det gällde oftast besiktning av skogsarealer för partiell avverkning (och köp). Och oräkneliga sammanträden, vanligen i Karlstad. Alltså fanns bilen inte tillgänglig för henne - kanske just när den hade behövts.

FORD SIX 1955 (favoriten)
Annat blev det med denna i mitt tycke mycket lyckade modell. Makens avancemang till koncernens virkesinköpschef innebar visserligen sammanträden i Karlstad, men betydligt färre. Och resorna ut i skogarna blev sällsynta. Det sköttes mest av andra.
Den blev också Ingeborgs riktiga favorit. Även om det gick väl fort ibland. Men farten var ju fri!
(Fast det har den egentligen aldrig varit: trafik, sikt och väglag har alltid funnits där . . .)

MERCEDES 219
Familjens sista bil var en visserligen välvårdad MB 219 -59, som ingen trivdes med. Den amerikanska blodtransfusionen satt där den satt. När min far avlidit 1965 (de hade flyttat till Karlstad) körde hon till sommarstugan (6 mil) några gånger. Det var allt. Sedan övertog hennes yngste son i mån av tid hennes ev transportproblem. Annars tog hon bussen. Bilen såldes förstås.