ESSO petrol U.S.

(J Rune: U.S. on the Road - klicka för större format)

Svårt att inte gilla denna retrobild från sena 40-talets USA!

Varför?

1)      Esso-skylten som ger minnen av bemannade stationer, där pumparna gav billig bensin.

      2)   De anspråkslösa – men slagkraftiga - skyltarna på väggen.

3)   Jeepen i fredlig form – slut på alla krig, förstås.

4)   Mannen (säkert ägaren) och hunden –  lugn tro på framtiden.

5)   Namnet!

6)   Rubbet sammantaget!

Retroformer plus trottoarprydnad

”Om vi skulle gå på bio i morgon – det skulle väl vara roligt!”

dvs

”Om vi ginge på bio i morgon – det vore väl roligt!”

Två sätt att skriva när man tänker framåt – förbi nuet – och samtidigt än så länge ovisst.

Här förordar jag bestämt det senare och kortare.

I stället för jämt och ständigt detta tråkiga ’skulle’, så använder jag  (konjunktiv-)former såsom

ginge = skulle gå

finge = skulle få

vore (oftast!) = skulle vara

vunne = skulle vinna

bleve (mera sällan, kanske) = skulle bli

m fl.

”Om jag finge en presentlott och vunne en USA-resa, så ginge jag direkt till resebyrån.”

Tänk dit ett ’skulle’ på tre ställen – ’skulle få’ etc -  så mycket trögare det vore!

Det här har jag - obs! ännu mera, tror jag,  i talspråk - försökt köra med i många år.

Till att börja med förstås inte som en självklarhet utan med en medveten språklig tanke (det gäller att få in vanan).

Det är alltid roligt att hitta det hos någon annan! Som senast hos bloggvännen Larsson, där jag plötsligt läste vore som en självklar del av texten.

Många använder dessa former – men utan att veta om det.

Skulle vara/vore! bäst om vi reste i morgon, tycker du inte?” Det skrivs som dåtidsformen ’reste’. (vi reste igår) fastän det handlar om i morgon. I de flesta fall är det nämligen samma form för både (tänkt) framtid och dåtid.

Inte många säger ”--- bäst, om vi skulle resa i morgon”.

För att övergå till något mindre komplicerat (kanske – vad vet jag), så förvarnar jag om diverse inlägg med foton från min hustrus och min USA-resa, mest foton fjärran från resebroschyrernas upplägg – och en och annan bil, förstås!

Här ett exempel på uppiggad gatumiljö – i Boston, faktiskt.

I luften och på marken

Å, dessa fransmän! Inte brydde man sig om en massa data om motorcykeln – i stället en fantastisk annons, som stack av från många andra.

Vive la France! 

Men som svensk vill man ju veta mer - eller hur? Fåglarna får sin förklaring genom företagets tillverkning av stridsflygplan och flygmotorer under första världskriget. Men från 1920 till c:a 1951 licensbyggde man de brittiska ABC mc. Dock förfinade och uppborrade till 500 cc. Växelspaken fick lägen i H-form som på en bil. Även oljekylare tillkom, varvid dess öknamn 'lysmasken' försvann. Tidigare kunde man vid mörker se de rödglödgade cylindrarna, eftersom motorn lätt överhettades.

Brittisk nostalgi duger också!

Bentleys modeller från tidigt 30-tal var eleganta bilar med imponerande fartresurser.

Hur ofta hittar vi inte både äldre foton av flotta bilar med någon attraktiv(t klädd) kvinna intill bilen eller sittande vid ratten. Blickarna ska väl så småningom stanna vid bilen, är det meningen. Ibland ska den köpas också!

Men nu är det sällsynt med sådana PR-foton, om man undantar de moderna bilmässorna - men även där i avtagande.  Feministerna ondgör sig över en sådan kvinnlig exploatering.

Sen finns det andra foton, där bilen är ett tillbehör för den rätta imagen – t ex alla schlagersångerskor, presenterade vid kanske en cabriolet. Då är oftast bil(d)en beskuren. Det ska märkas vad som är viktigt. Där hörs förstås inga ovan nämnda protester.

Bentley, en ovanlig bil i svenska medier då - och ännu mera nu. Här imponerar bilen, man förstår vad det gäller.

Tycker ändå att färgklicken med den välklädda damen ger ögat ett viloläge. Den som vill kan ju tänka bort eller maskera det icke önskvärda. Vilket jag inte gör.

Det är inte ett foto från tiden  Att hitta en pampig byggnad, vidtala damen ifråga och att köra fram Bentleyn - inte så svårt! Ingen kappa från 30-talet, dock.

Dessutom -1930-talet innebar ju svartvita foton. Men i motortidningar förekom flotta helsidesannonser av bilar i färg redan på 20-talet!

Koptra andas optimism!

Det här gamla kortet, hittat på den senaste Falumarknaden, har jag inte stött på tidigare. Inte ens från tiden, när Koppartrans på 50-talet hade sina stationer. Möjligen är kortet bara en (kanske i efterhand) tryckt miniversion av en poster, som var avsedd för stationsväggens reklam.

Till råga på allt minns jag inte alls KOPTRA som ett namn på företagets smörjoljeserie. Det ser förstås bekant ut, men jag använde inte Koppartrans annat än för bensin någon gång. För mig gällde under 50-talet ESSO.

Nära Uddeholm, där jag växte upp, ligger Hagfors, som fick stadsrättigheter 1950. En stad som medierna omnämnt många gånger den senaste tiden i samband med filmen om Monica Z. Vid en av utfarterna norrut fanns Koppartrans. Alldeles i närheten började en snikväg över berget genom skogen och över Uvån via Stjärnsfors till Uddeholm. Den var roligare än huvudvägen, förstås. När jag valde den, så kunde det bli en tankning, särskilt i början av Koppartrans tillvaro. Då gällde nyhetens behag dessutom (1953). Det var fräscha stationer, jämfört med många andra som hade byggts på 30-talet.

Nöjsamt tillägg (apropå Uddeholm).

I den tidens realskola, förekom s k uppsatsskrivning. Den var inte knuten till några nationella prov, utan förekom ändå, kanske tre gånger per termin. Vanligen fick eleverna två eller tre lektioner på sig utan rast för att få det klart. Det fanns kanske ett halvdussin "fria" alternativ, t ex ”En minnesvärd dag i somras” men också fackämnen som ”Att undvika trafikolyckor”, ”Daglig användning av hävstångsprincipen – några exempel” osv.

Biologiläraren hade föreslagit ”Ett bisamhälle”. En god vän till min yngre bror missuppfattade (med flit) och skrev om Uddeholm som ett bisamhälle till Hagfors. Hans dåliga kännedom om binas liv och leverne lyckades han därmed dölja för läraren. Eftersom det inte angavs till vilket skolämne som de olika alternativen hörde, måste hans val av Uddeholm betraktas som en godkänd variant. Det var en strålande uppsats och betyget blev högt.

 

Att hinna vinka . . .

Piloten vinkar tillbaka!  (klicka för större bild!)

Ett scenario som detta kunde väl tänkas på den tiden. Upplevelser av den här typen tillhör det förgångna – tyvärr.

Planet flyger 20-30 km fortare än tåget. När man tittar ut genom ett kupéfönster – vilket var mycket vanligare då än nu – hinner man se planet en god stund.

Vad var det? säger man idag, om något blänker till under någon sekund. Ett lågtflygande jetplans ljud hörs knappast genom de välisolerade, dubbla fönsterrutorna på ett modernt tåg.

Dels kommer det efteråt, dels törs ingen jetpilot gå ner på så låg höjd.

Idag hade dessutom flygmaskinen blivit långt efter.

När jag var liten grabb – då alla åkte tåg med låga biljettpriser – förekom både ånglok och ellok.

Ångloken gav mera liv åt resan och den koleldade ångpannans lukt på perrongen och ibland i kupén förstärkte intrycket av att man var på väg någonstans.

Flygplanets typnamn är Tummelisa (i dagligt tal Lisa). Det var ett av Flygvapnets övningsplan på 20-talet.

Flygkompaniets Verkstäder på Malmen (FMV) byggde med motorer (90 hkr) från Thulinfabriken, vilka inköpts billigt av Svenska Arméflyget innan Thulins konkurs 1923.

Planet var ensitsigt, avsett för elever som fullgjort sina timmar med dubbelkommando. Utan en erfaren pilot till hjälp blev det en hel del haverier. 

Topphastigheten var 140 km/tim.    

Vanligt var – med de få plan som fanns att tillgå – att planen reparerades gång på gång. Eleverna blev också reparerade ibland, men i en del fall fanns ingen sådan möjlighet.

Planet hade hög tomgång – tydligen ett olösligt problem – varför föraren vid körning på marken tvingades stänga av tändningen med korta intervaller.

När Arméflyget och Marinflyget bildade Svenska Flygvapnet 1926, fanns ett tiotal ’Lisor’ kvar att öva på.

Ånglokets typbeteckning är jag osäker på, men jag hoppas att det är det tyngsta och kraftigaste bland SJ:s lok, nämligen typ F. Min morfar var förare på dessa och andra ånglok – mera om det en annan gång.

(Efter vykort, prod/försäljn H Eriksson, Falkenberg)

Imperial 1958

Imperial Le Baron

Detta är ett svenskt PR-foto från -58 i vykortsformat. Om sådana kort verkligen postades till diverse spekulanter, vet jag inte. Fotografiskt är det väl ingen höjdare – särskilt om man jämför med hur man marknadsförde med klatschiga, lyxiga bilder och posters i USA.

Texten på baksidan – ganska enkel egentligen - lyder:

Imperial, Chryslerkoncernens flaggskepp, är en vagn, som bl a kan utrustas med elektriska dörrlås, som kan dirigeras från kontrollknapp på instrumentbrädan. Det är emellertid endast en av de många finesser som man kan få på denna vagn om man önskar. En yttre, distanskontrollerad backspegel offereras också som extrautrustning. Årets modell har ny grill och ny utstyrsel på sidorna – dörrhandtagen är sålunda nedsänkta i karossen. Effekten är 325 hkr vid 4600 varv.

Här kan man fördjupa sig i 50-talets språkbruk. Ny ”utstyrsel på sidorna” skulle man nog inte skriva idag. Att kalla bilen för ”vagn” (vilken fin vagn! etc) sitter i mitt tal än idag.

Men i stället ska vi titta på den utrustning, som erbjöds i USA enligt ”Standard catalog of American cars 1946-75”.

Till att börja med må påpekas att servostyrning och servobromsar var standard på dessa bilar liksom automatlåda och en lyxig inredning efter kundens färgval.

Sedan följer (siffrorna avser tilläggskostnad i rena  dollar utan cent)

Luftkonditionering 590, bakrutedefroster 21, värmeanläggning 140, tillsats för ögonblicklig värme 177, six-way power seat 118, fönsterhissar 125, radio med tryckknappar och bakre högtalare samt automatisk antenn 176, tonade rutor 50, helsyntetiska däck m vit sida (9.50x14) 55, tvåfärgad lack 20, farthållare 89, elektriskt lås av dörrar och fönster 65.

Det blir drygt 1600 dollar om man vill ha allt. Bilens grundpris = 5969.

Vad valde man då av allt detta? Det som - bortsett från varierade önskemål - mest beställdes, var elektriskt inställbara säten 93,6 %, fönsterhissar 92,9 %, däck med vit sida 86 % och till sist luftkonditionering 33,3 %.

Dessa siffror avser samtliga modeller av Imperial 1958, alltså vanliga sedanmodeller, 2-d HT, convertibles och limousiner.

Av den dyraste, Crown Imperial Limousine, tillverkades bara 31 st. Jag betvivlar att Limo-modellerna bidrog till någon vinst alls för bolaget. Dessa bilar var fruktansvärt dyra att tillverka. Bl a ägnade man hela 17 timmar per bil åt dörrarnas inpassning! Grundpriset var hela 15075 dollar.

Det anspråkslösa PR-kortet visar en lyxbil som få andra. Den som äger en sådan 58:a idag, känner sig säkert mycket belåten. Han äger en kvalitetsbil med ett äkta amerikanskt hantverk.

(Min Chrysler Windsor -55, som jag ägde en gång, smakade kvalitet den också!)
Tilläggas bör att Chrysler hade stora fackliga problem under 1957 och in på -58. Kvaliteten sjönk, försäljningen likaså - men under -58 kom en uppgörelse och det vände till det bättre.

Jean Paul Belmondo - en mix värd att minnas

Den 6 januari i år – ett inlägg om filmstjärnor att gissa namnen på! Inga förslag inkom. Den 4 juni avslöjade jag en av dem – Jean Arthur.

Här kommer nummer två av de fyra utvalda, nämligen

Jean Paul Belmondo, en fransk version av Steve McQueen.

Han föddes 1933 i en liten ort strax väster om Paris. Han ägnade sig åt amatörboxning. Tävlade under några år från 16 års ålder. Slog ut redan kända boxare på knockout i första ronden. Kunde ha blivit en berömd proffsboxare men valde alltså filmen.

I början – från 1960 – gjorde han filosofiska, intelligenta roller i samband med den nya ”franska vågen”, vars främsta han kom att tillhöra. Från 1963 blev det bredare filmer, mest action, som ”Mannen från Rio”. Där jagar han, bl a i Sydamerika, tre statyetter, som sammantagna ger nyckeln till en inkaskatt. Hans flickvän kidnappas av skumma medtävlare (två gånger!). Jisses, vilka sköna jakter det blir!

En mycket bra film, som jag plötsligt inser att jag måste se igen! Det skulle kanske lyckas efter ett besök på 'Casablanca' på Sveavägen – film- och videouthyrning med specialitet på äldre filmer.

Nåväl, Belmondo medverkade i runt 60 filmer, innan han drabbades av stroke 2001. Återkom dock 2009 med filmen ”En man och hans hund”. Då var han 76 år. Två äktenskap, fyra barn (3+1), varav ett av de äldre omkom i en eldsvåda.

Han har förstås vunnit en mängd priser – och även flera ordnar, bl a av franska staten förärats Hederslegionen.

Jean Paul Belmondo består, tycker jag, av en mix av Robert de Niro, Steve McQueen och Harrison Ford.

En härlig blandning!

Dodgetrettiosjuan i utlandet

Vännen Eric Collins Dodge -37 på besök i Danmark, närmare bestämt Juelsminde. Det var i maj 1971 och det var en långresa efter den första renoveringen samma år. 

Den danska bilen närmast fotografen är, tycks det, också en Dodge (kanske en 39:a?).

Här illustreras vad som blivit alltmera sällsynt – att gammelbilarna används på resor, som inte gäller rallyn eller träffar.

Det blev andra resor, både till södra Sverige och till Norrland. Efter sex år påbörjades ännu en renovering, denna gång i långsammare takt. Den gav ytterligare några decenniers livstid åt denna sega bruksvagnsdodge. Mera om bilens liv och leverne finns att läsa i ett inlägg den 20 oktober 2011 (se Arkiv), ett inlägg med åtskilliga kommentarer.

Så sent som 1994 fick denna - egentligen legendariska! – Dodge en roll (i Finland) i filmen Vita lögner.

En liten bensinstation

I årets nionde nummer av Nostalgia visas en modelljärnvägsanläggning – påstås vara Sveriges största – i Göteborg. Det innebär många års engagemang för att åstadkomma en sådan gigantisk modellering.

Trots liten (men ändå någon) erfarenhet för egen del lekte jag under en timme (bara!) med möjligheten att modellvis få fram någon sorts bilanknuten miljö. En bensinstation från 50-talet – helt anonym – blev resultatet. Inte ens bilarnas fabrikat ger någon god vägledning till var man finner en sådan station. Månkarbo eller North Carolina?

Bättre lyckades jag i ett inlägg den 2 nov 2012 (Etikett U.S Cars). Här skulle dock bilden beskurits något.

Men – så får det bli – som Martin Ljung sa.