Ånglok, minsann!

De svenska järnvägarnas ånglokstid är ju förbi sedan länge. Kvar finns ändå ett antal, som hålls i trim på Järnvägsmuséet i Gävle plus de som tillhör lokala museijärnvägar runt om i landet.

Hos äldre personer (dit jag måste försöka begripa att jag hör) finns i alla fall kvar alla intrycken från de ångloksdragna tågen. Dit hör doften (lukten?) av stenkolsröken. Ljudet av ångstötarna vid igångsättning och acceleration. Ångvisslan vid övergångar och stationsinfarter. Och – förstås - anblicken av dessa ’levande’ maskiner!

Kanske är jag mera ångloksnostalgisk än andra, eftersom min morfar var ångloksförare och försåg mig med livfulla berättelser från sitt välavlönade yrke.

F-loket av helsvensk tillverkning var det tyngsta och starkaste – vikt 143 ton.

Tänk runt 100 Volvo V70 på en gång! Kunde dra långa tåg (upp till 360 ton) i långa stigningar i 60 km/tim.

Samtliga såldes till slut till Danmark, men ett är tillbaka igen (på muséet i Gävle) och ännu ett är väl färdigrenoverat av Gefle-Dala Jernväg.  /foto Ulf Diehl/

Den svenska banvaktstugan fanns i 1700 exemplar och innehöll kammare, kök plus en liten vedbod. Det gällde att inte försova sig, när bommarna mitt i natten eller en tidig morgon skulle vevas ned.  

Tåget kom obevekligt utan hänsyn till den mänskliga faktorn.

Vid elektrifieringen undanställdes omkring 100 ånglok i beredskap för eventuella krigshandlingar, där kraftstationerna kunde slås ut. De fanns utspridda över landet, väl inoljade och klara för drift. På 1990-talet inleddes dock skrotningen. Alla ångloksförare hade nått stoppbommen. Vid bl a Grängesberg samlades ett stort antal lok inför denna dystra åtgärd. Jag tog några foton där och då, men var är dom?

Bilden visar en testkörning av ett sådant beredskapslok år1968.

SJ:s gamla B-lok i fint skick!  Museijärnvägarna håller igång de kära gamla bestarna och man får åka med för en billig penning.

Inte särskilt skarpa bilder, men de framhäver den skakiga eufori jag känner (ojoj!) inför själva upplevelsen. För första gången på många år känns allt det som jag inledningsvis beskriver.

Mitt i alltsammans så upptäcker jag, att det är två lok, som drar. Ett plus, förstås – mera av allt, inte minst doften efteråt! 1982, tror jag det var - flytt av ett tågsätt till Gävle.

Innan bilen blev var mans egendom, var resandet till större del knutet till tågen. Om resmålet var avlägset, kanske handlade det om 25 mil, så fick man en mera konkret upplevelse av vad man for förbi, eftersom det gick så mycket långsammare. Med flera stationer blev det många fler intryck längs vägen.

Och när man kommit fram och från olika vagnar klivit av tillsammans med kanske dussinet andra, så känner man en outtalad plötslig gemenskap. ”Här är vi nu – det var tydligen vi som skulle just hit!” - Fast ändå av helt olika anledningar.
Nu är allt bara självklarheter.

Nöjsamt tillägg

De gamla ångloken var faktiskt spritt nya först. Min morfar berättade att de då gång på gång måste tas in för att få losskakade bultar åtdragna. Det var tråkiga avbrott, tyckte de flesta förarna.

Men det fanns en generalmetod för detta (ej tillåten!), nämligen att i god fart framåt slå om till full back. När de tunga drivhjulen fick bakåtdrivning, medan allt for för fullt framåt, skakade hela loket, och allt lossnade, som möjligen kunde tänkas ge glapp på lokets maskineri. Så blev det bara en service.

Skönt, tyckte morfar.