Ja, här är den igen, Ford 55:an,
som har funnits med i mina inläggs texter både då och då. På
bild i samband med kräftfisket rätt så nyligen syns i alla fall
höger bakljus och en del av flygeln. Men här är hela bilen!
Visserligen ”bara” en sexa, men det var en både stark och
varvvillig toppventilmotor.
Det var fri fart, vilket man
ständigt utnyttjade så mycket (grus)vägarna tillät. Fordens
väghållning var mycket bättre än hos t ex en Cadillac -54 Coupe,
som jag lånade någon gång.
Men vid en påbörjad omkörning av en
(tydligen underskattad) Opel Kapitän -57 gav jag upp vid 150 (på mätaren). Opeln skuttade
och krängde längs vägrenen, när föraren artigt höll åt sidan.
Vi körde jämsides, tills jag tyckte det räckte. Det var ju ändå
en trafikerad väg med mötande bilar. Även om vi inte inkräktade
på deras utrymme. Nu tycker jag att det nog låter litet skrytsamt om hur man vräkte och körde.
Men det var vägarnas vardag, om
resurserna fanns. Vi var några med förstående föräldrar, när
det gällde att få använda familjebilen. Och där familjefäderna
på sina tjänsteresor själva lät det gå undan, för det handlade
om långa resor. Min tillvaro var billös i många år på olika
studieorter, men det tog jag igen vid ”hembesöken”!
Grabbar som tjänade pengar tidigt,
köpte oftast en mc men ibland en gammal förkrigsbil. Annat blev det
ju när raggarepoken började. Vad som inte alltid nämns är att
förkrigarna hade gott om utrymme för ändamålet.
Min första egna bil (vid 29 års
ålder) blev en kontrast till all bekantskap med US cars - en MB 170
S 1950. (De goda skälen till detta finns i inlägg 25/10 2011.)
Men allra först ett delägarskap i en Ford V8 1936 under några
månader. Jag skulle skriva om 55:an, men
mycket annat dyker hela tiden upp! Ford 36:an hade
stora bekymmer, bl a mekaniska bromsar, som måste justeras var och
varannan dag. Som tröst får den vara med i ett
NÖJSAMT TILLÄGG.
Vid inköpet av 36:an hade handlaren sänkt
tändningen, så de slitna vevlagren märktes knappt. Vi (Torsten
Arpi, min kompis från mc-tiden och jag – besvikna!) höjde den
efteråt något för bättre ax, men sänkte den igen inför
försäljningen, när vi tröttnat på alltsammans. Såld alltså,
för några hundralappar, ”i befintligt skick” som det stod på
kvittot. Efter betalningen gick jag till bilen för att hämta en av
fästmöns snygga filtar, som dolde hålen i baksätets klädsel.
Bilhandlarn (en annan än vid köpet, förstås) hojtade ”Stopp!
Köpt i befintligt skick – filten ingår!” Så var det med det.
En lärdom så god som någon.
Mycket trevligt inlägg!
SvaraRadera