En glimt av Midnattsolsrallyt 2007

Rallyt till Midnattssolen drog igång 1950. Flera deltagare körde då förkrigsbilar.  Mexican Road Race startade samma år. Det har behandlats här i sex inlägg i juni/juli 2012. (Se bloggarkiv t h.) Precis som vårt rally blev MRR med tiden allt mera specialiserat.

Efter åratals uppehåll kom vårt rally igång som en nostalgisk tävling för bilmodeller, som var med då det begav sig. År 2007 körde man genom Hälsingland. Kornknarren tog några foton i hälsingeskogen.
Tidigare behandlad är Sylvia Österberg (nu avliden), som det året deltog som kartläsare (arkiv t h – april 2013).
Deltog 2007 gjorde också Björn Waldegård, vår nyligen avlidne rallylegend.

Här följer en liten kavalkad från en varm sommardag för snart nio år sedan.

Waldegård i sin Porsche - är det en tidig Carrera?

Dagens etappmål var Söderhamn. Kornknarren fick en pratstund med BW.
Han trodde nog att jag var en journalist. Han var orolig för att kopplingen inte skulle hålla rallyt igenom. Mycket riktigt – han bröt redan nästa dag!

Jowett Javelin var en segerrik vagn på 50-talet. Pannkaksfyra och förnämliga vägegenskaper. Vad heter dagens motsvarighet? Subaru?

 
Jaguar XK 120, minsann. Det kom motorstarkare varianter efter hand (från 3,4 till 3,8 litres). Motorerna kunde man sen finna i de vanliga 'fyradörrarna', dvs Sedan - eller Saloon, den brittiska benämningen.  Dagens Jaguar, alltså en Saloon för ”vanligt folk”, är inte särskilt billig men kanske mest prisvärd i klassen enligt testerna.

Mercedes 300SL kräver ingen presentation – en totalklassiker. Men en besvikelse denna dag, eftersom den framfördes försiktigt i överkant. Två skäl till det finns kanske. Dels kan det ha varit en sträcka med anbefalld idealtid – och man låg litet före schemat. Dels handlade det om vad man satt i – ett mångmiljonvärderat åk, som inte fick komma till skada. Men att köra rallyt sakta på lägre växel – tja?

  

Gamla hederliga PV med sin B18-motor kunde matcha de allra bästa och dyraste.
Tom Trana, var är du?

En Packard i skymundan

Det handlar om när jag var spekulant på en Packard Limousine V12 1936, 175 hkr.

Den hade fungerat som direktionsbil för några större företag i tur och ordning, sist i denna ordning var Hägglund & Söner i Stockholm. Därefter hamnade den hos en åkare i Uppland, som använde den för bröllopskörningar. Han hade 'stängt av' sex av cylindrarna för att köra billigare. Det gick bra ändå.

Därefter står Edw. Bergströms Bilaffär i Örnsköldsvik som ägare – då har vi hunnit till juni månad 1951. Samma år, redan i juli, säljs den till Manfred Berglund i Björna, Västernorrlands län. Dess reg.nummer är då Y14939. Efter två år övergång till reservregistret - och sedan helt avregistrerad 1957.

Ovanstående lyckades jag klara ut vintern 1967-68. 

En 30-talsklassiker med V-tolva! Det kanske vore något för en veteranfantast. 

Min gode vän Jan (numera både gode och gamle) hade ett tjänsteärende till Umeå. Efter en avstickare söderöver till Björna och en koll på lyxåket skulle en rapport kunna lämnas. Sagt och gjort.

Med 16 frågor avprickade och besvarade kunde jag kanske ta ett beslut: köpa och iståndsätta eller sucka och avstå.

Härom dagen kom de 48 år gamla anteckningarna om ovanstående upp i ljuset.

Det kändes litet speciellt att läsa frågorna och historiens vingslag hördes tydligt.

1) Första intrycket? - - - Halvrisigt.

2) Rostangrepp som ser dyra ut? - - - Inget genomrostat. Stötfångare behöver omkromas. Lacken har flagnat här och där.

3) Är instrumentbrädan intakt? - - - Samtliga instrument är intakta. Dessutom finns 'ride control' (stötdämparinställning) och originalradio.

4) Finns plåtskydden till reservhjulen kvar? - - - Ja, helt intakta.

5) Går växlarna i och ur vid frikoppling? - - - Lätt i och ur.

6) Yttre bagagehållare okej? - - - Endast en liten aluminiumlist skadad.

7) Motorrummets skick? Oljigt? Kablar, etc? - - - Oljigt och smutsigt men emaljerade insugningsrör. Kablarna verkar bra. Orig.förgasare utbytt mot GM's Rochester.

8) Är samtliga glasrutor hela? - - - Ja, men förstås smutsiga.

9) Inredningen? - - - Inredningen bak är 100% fräsch. Inget slitage, inga fläckar. Rullgardiner av siden. Man sitter som i kungalogen på Operan. Två cigarrettändare saknas dock. - Framsätets läder i bra skick. Dörrarnas insidor också av läder: helt 100% bra. Pedalgummin föga slitna.

(10 om regnr – se ovan)

11) Fjädringen? - - - Ser tyvärr ut som om vänster bakre fjäderblad har förlorat sin spänst.

12) Däck? - - - Fram bra, bak halvbra. 7.50 x 17” (pris -68 SEK 690:-/st)

13) Hjul? - - - Trådekerhjul med originalkapslar och dessutom kapslar, som täcker ekrarna. Bra.

14) Dörrarna? - - - Bra, inget glapp.

15) Strålkastare? - - - Försilvring bra. Inga bucklor.

(16 Om ägarförhållande – se ovan. Bilen kunde stå kvar till sommaren.)

 

För mycket att fixa för mig, som måste lämna bort alla reparationer – jag avstod alltså.

Denna gamla Packard hamnade i Luleå (först), sedan i Östergötland och till sist i USA, då fortfarande orenoverad.

Kornknarren köpte i stället en riktig lågmilare, en extremt välvårdad Buick Century 1938, som beskrivs i tidigare inlägg, se Bloggarkiv t h – 2011, oktober.

Peter Sellers' Morgan

Skådespelaren Peter Sellers kör en Morgan Three Wheeler.
Tydligen i någon sorts uppvisning.
Mitt förhållande till dessa bilar är något kluvet. Låt gå för cruising på strandvägen mellan Nice och Monaco eller på själva Casinoplatsen. Men huga! för svenskt storstadsslask i december. Fastän då är man inne på det gamla bruksbilstänkandet förstås, något som alltid dyker upp.

Som hobbybil kan det ju duga med vad som helst. Tycke & smak osv. Snygg garagering och några korta utflykter på asfalten i solskenet. Det ger inte så mycket av körning (mitt gebit), men ger tillfredsställelse efter en kanske arbetsam renovering.
Körning, ja - nog skulle det var kul att prova denna Morgan. Den står högt kurs bland brittiska veteraner.
Den tekniska lösningen med bara tre hjul är ju också något att fördjupa sig i. Fördelar vs nackdelar. Men jag väljer nog den fyrhjuliga varianten. Framfjädringen är speciell och unik. Den har hängt med hela tiden.
"Det får den göra tills man uppfunnit en som är bättre"
lyder konstruktörens motivering.

En ovanlig familjebil

Mercedes 260 Stuttgart
tillverkades med vissa förbättringar 1924-36. Rak sexa på 50 hkr - inte så mycket för denna ganska tunga bil. Men å andra sidan förtogs inte motorstyrkan av alla kraftslukande tillbehör som nu för tiden.
Och det där med topphastighet var av mindre betydelse på de svenska vägarna förr. Lera, tjälskott, häst och vagn, långsamma lastbilar  och alla kurvor med dålig sikt – allt bidrog ju till att det inte behövdes så snabba bilar till vardags.
I Tyskland var vägnätet av högre klass – och visst fanns det snabba Mercedesmodeller, men i avsevärt högre prisklasser. Att kvalitet prioriterades före prestanda hade en Stuttgart-köpare ingenting emot. Om det nu fanns pengar till köpet, för Mercedes var ju inte precis ett lågprisfabrikat.

En Stuttgart från tidigt 30-tal med stockholmsnummer.
I utgåvan ”Bilkalender för Stockholms stad 1947” finns inte denna MB med.  Men numren 4046 Chevrolet,  4047 Studebaker och 4048 Opel finns kvar – sen hoppar det till 4060 Chevrolet (årsmodeller anges inte).
Av krigsårens alla uppallade bilar (åtminstone 5-6 år) kom många aldrig tillbaka i trafik. Men efter en period av vila tycks den ändå ha fått en sista chans. För något krav på extra reflexer (stötfångaren!) fanns då inte före kriget.

Karossen moderniserades efter hand. Det här är en 34:a.
Barndomsvännen Malins familj bestod sig med en Stuttgart, liknande denna.
Om Malin kan man läsa i 'Idoler utan kappor', se Bloggarkiv här t h, 2012, april
(klicka på den lilla pilen vid 2012).

Familjen hette Fornander och är omtalad i inlägget 'Oförklarliga händelser', se 2012, februari.
Malin hade fyra äldre syskon.

(Bilder överst och nederst fr Google. Privat foto i mitten.)  

Ett alldeles eget djupseende

Ett annorlunda foto från före WWII, kanske t o m från 20-talet?

Tydligen fanns kameror med denna möjlighet. Eller också var det bara en fråga om framkallningsteknik?

Papperskopians båda delar kunde med därför avsedd anordning separeras med det vänstra fotot för det vänstra ögat och det högra för det högra. Då framträdde en enda bild - som gav verklighetens avstånd och djup.

När färgfilmen kom, minns jag, att man kunde köpa hela 'paket' med preparerade bildserier med titlar som Afrika, Till fjälls, Vilda djur, Ishavet osv – och tillhörande kikarliknande anordning, s k stereoskop.  

Viewmaster kunde det heta - flott och modernt. Bilderna var cirkelplacerade och man rörde en liten spak för att byta till nästa.

Tredimensionell var ordet!

En gammal annons skulle sitta fint – eller hur, herr retrobloggare Larsson? Som tycks ha en aldrig sinande, intressant flora av äldre tidningsutgåvor. Tidigt 50-tal, gissar jag.  ("Larssons Blogg" i spalt t h.)

Diverse typer av tittskåp fanns ju mycket tidigt i fotohistorien.

Men att egna (dubbla) foton tydligen kunde duga till någon enklare tittapparat har jag inte känt till. Men så var det faktiskt.

Då kunde en fotograf skapa sina egna scenerier!

Det finns onekligen saker, som man missat.

Kommentar från någon fackman?

Visionär träff i Jönköping

Jönköping, juni 1965.
Hittade några foton - det första är ihopsatt av två.
Handlar om den s k urträffen, som ledde till bildandet av Motorhistoriska Sällskapet.
Tillresta intresserade kom (i en del fall långt ifrån) i sina Obs! orenoverade gammelbilar.

För dem fanns inga rallyn, inga träffar, inga klubbar. Men det fanns ett INTRESSE – och det tänkte vi fånga upp.

Vi riktade in oss på folk med vanliga, mestadels amerikanska, användbara bilar - med 1930-talet i åtanke. Den vardagliga motorismen. Till att börja med, vill säga.
Och det gav klubben en skjuts framåt utan like.

Automobilhistoriska Klubben, AHK, fanns visserligen, men riktade sig till de allra äldsta bilarna, exklusiva sportbilar och en del finare fabrikat. Även T-Fordklubben fanns - men endast för Fords bilar t o m år 1927. Det var allt.

Gammelbilraden fr vänster:  1) Volvo  2) DKW?  3) MB B-cabr -38  4) Renault?
 5) Hupmobile  6) Chevrolet -32   7, 8, 9) Ford A  10, 11) Ford T

Gänget, som styrde MHS de första pionjäråren. Fr v Alf-Eric (Affe) Larsson, Jan Älfvåg, Tommy Hallberg, Kornknarren i läderrock (med sin Buick -38 som Affe lutar sig mot), Kurt Kramer och längst t h Lasse Dérantz, vår mc-expert.
Fotot från -68.

Vännen Kurt Kramer med dåvarande hustru och Kornknarrens MB B-cab från 1938. Kvällen innan nedcabbat den gamla vanliga vägen längs Vättern och genom Gränna - i månsken. Oförglömligt!
En MB, vars öden beskrivits under ”Tyska bilar” i etikettlistan till höger om denna text. Och som raskt ersattes av en Olds från 1939 - i fas med klubbens initiala inriktning.

En Cheva 32:a med G-nummer – VAR FINNS DEN NU? - Jo, Nils Carlsson, Aneboda, äger den fortfarande!

HUR GICK DET då med uppfångandet av intresset? Jodå, alla vet ju att det blev som det var tänkt till slut, dvs senare på hösten samma år. MHS frodas fortfarande med säte i Täby utanför Stockholm. Dock en i högsta grad riksomfattande klubb.


(Klicka gärna på bilderna för större format!)


  

Nyårshälsningen

Inför 2016
illustreras här en varning för slapphet i tänkandet.
Ungefär som Peter Dalles slutreplik i Lorry: ”Jag tänkte inte på det.”

Alltså - om något stort är på gång, tänk ett steg längre!
Kolla på internätet efter alla konsekvenser – och allt löser (upp?) sig!

GOTT  NYTT  ÅR  till alla läsare!


(Cartoon from The Far Side)

En upplyftande händelse

Lasse H med några vänner hade köpt båten, nära att sjunka vid kaj. Det handlar om Årstaviken på 60-talet. Stockholmska Södersjukhuset i bakgrunden.

Den länspumpades (se bild) så gott det gick. Sen skulle den upp på land för koll och tätningsjobb. Block och talja anskaffades, för 12 ton, visserligen - alltså en rejäl marginal. Ett grovt träd fick bli fästpunkt. Men dragvajern, som fästes vid båten, var klenare.

Vajern, spänd som en fiolsträng, drog båten ur vattnet, decimeter efter decimeter. Vad man inte brytt sig om var den knappt skönjbara gångstig, som följde stranden. Den korsades nu, på en meters höjd, av den vibrerande vajern.
Man drog sig undan så gott det gick – alla vet vad en vajer som brister kan orsaka.
Plötsligt stod det gamla paret där på stigen, komna från ingenstans – han med käpp, som han ilsket slog mot vajern!
Men till slut fick grabbarna undan paret.
Båten fick sin plats på land, alldeles intill stranden. Det var i slutet av oktober.
Men så kom november med alla båtklubbars båtar vinterförvarade. Lastbåtarnas fartbegränsning på två knop upphörde. Ännu en miss i planeringen.
Rejäla svallvågor makade båten tillbaka där den hörde hemma. Ingen tätning verkställd, så den sjönk till och med – och försvann! Man letade med dykare, men den var spårlöst borta.
Oförsäkrad.

En händelse, som kittlar fantasin. Händer sådant nuförtiden i vår uppsäkrade värld? Jag undrar det.

Till sist en riktigt
GOD JUL TILL ALLA RETROBLOGGARE OCH ANDRA LÄSARE!

Hollywood Guldåldern

Rubriken ovan avser en bok med samma namn, det - säkert – bästa, som utgivits bland historiska återblickar på vår aldrig sinande, magiska värld – nämligen FILMEN.
Två stiftelser och ett engagerat förlag (Norstedts) ligger bakom detta verk, suveränt skrivet och regisserat av Lasse Bergström, vår – i mitt och mångas tycke – bäste filmvetare. 470 sidor och nästan lika många foton ger en antydan om materialet.

Bokens indelning bygger i huvudsak på skådespelarna och regissörerna. I flera fall löpte deras insatser hela vägen från stumfilmens 10- och 20-tal, genom ljudvallen runt 1930 och vidare genom 40-talet. Andra, som började senare, hängde med förbi färgfilmens genombrott.

Hundratals namn, förstås, men aldrig utan väl hanterade sammanhang. De fina illustrationerna är lika stumma som en stumfilm (det är ingen talbok!). Man dröjer litet längre med blicken, när det gäller den epoken!

Edna Purviance, Chaplins främsta moatjé.

En tillgång är alla episoderna, ur skådespelarnas verklighet eller från filmernas manus, insprängda i en flyhänt pådrivande text, som bjuder till läsning och åter läsning – och njutning!

Buster Keaton i en av filmhistoriens bästa järnvägsfilmer.










 Alla resuméer av manus, som flimrar förbi, får man 'gratis' – boken igenom.
 Nedan följer sådant angenämt inkråm, som man inte får nog av . . .

Så här kan en film inledas (citat från sid 255):
 ”En nervös ung brud i full utstyrsel får en sista putsning av två sömmerskor, innan hon med vita liljor i famnen ledsagas ut till en väntande allé av högtidliga tärnor i förrummet. Men det leder inte till en kyrka utan till en bankettsal med gäster, som röker och dricker vin.”
Vi har presenterats för filmens unga hjältinna på väg in till en mannekänguppvisning!

I en operaföreställning har en av sångarna under en av akterna en framträdande roll. Han retar sig på att en person reser sig, tränger sig förbi de sittande i raden och går ut ur salongen. Föreställningen ges ett antal gånger och varje gång – samma sak. Vad vi vet - men inte han - är, att den som stör har en affär med operasångarens hustru och söker lämpliga tillfällen.

Det går att tröttna på nutidens ilskna dialoger och eviga 'oneliners'. När jag erbjuder någon vän en stund med en gammal stumfilm – eller en film med t ex Bröderna Marx, kan de bli rent av lyriska – fastnat som de har gjort på allt det moderna.

Harold Lloyd - med roller, där folk kände igen sig.




Ljudfilmen fanns på scenen redan i slutet av 20-talet. Men ridån drogs inte helt ifrån förrän 1930 och åren därpå, för det dröjde ett bra tag innan allt fanns på plats - inte minst på landsbygden. Många stjärnor gallrades bort beroende på för mycket dialekt eller något annat.
Ibland, vid ljudfilmens entré, gjorde man strax en ny version med dialoger, musik, etc. Ofta med en annan stjärna i huvudrollen - med bättre röst.
Där (citat) ". . . kan man ana vad filmkonsten förlorade . . . ett bildspråk, som kunde sjunga utan ord."

Det blev nya grepp för de kvarvarande. Rörelserna på scenen måste förhålla sig till var mikrofonen var utplacerad. Det kändes stelt och onaturligt.
Med ljudet kom också Hollywoods begränsning till den engelskspråkiga världen. Medan en stumfilm med separata, inbakade men lätt utbytbara läsplattor kunde få stor spridning internationellt.

Allt var nytt och (minnesvärda!) repliker och dialoger - tidigare hänvisade till teatrarna och i viss mån tidningarna - fick stort gensvar.

T ex med Greta Garbo (sid 320) i ”Ninotchka”, Sovjets sändebud till Paris. Konfiskerade juveler skall säljas.
En i välkomstkommittén frågar:
- "Hur är läget i Moskva?"
-  "De senaste massavrättningarna var en stor framgång. Det kommer att bli färre men bättre ryssar."
Hon föredrog bajonetten hellre än jobbet på bondgården, berättar hon senare för en beundrare.
Hon blev sergeant i en kavalleribrigad.
- Vill ni se mitt ärr? frågar hon.
- Mycket gärna.
- Det var en polsk lansiär. Jag var sexton.
- Stackars Ninotchka!
- Tyck inte synd om mig. Beklaga den polske lansiären. Det är jag som lever.

Vi lämnar boken och går vidare för en titt på biograferna. Vad mötte biopubliken?  (Klicka för panorama!)

"Pariserbiografen", öppnad 1911, ombyggd 1930 (ljudfilmen!) och omdöpt till "Dixi".
(Stockholm 1914.)

 "Rex", Stockholm, 1920. Här fanns det plats för en orkester med följsam musik till stumfilmen. Juldekorerad.

"Jazzsångaren", en tidig ljudfilm. Sådana installationer dröjde, varför här behövdes både orkester och en sångare, skokrämssminkad, som sjöng nedanför bioduken. Inte lätt med koordinationen, förstås.
Till Sverige 1929.

Rialto, Sveavägen, Stockholm. Öppnades 1921.

Men affischerna var anslående i sina färger.
Hjärtekrossaren Valentino nådde snudd på Elvis' nivå - efter den tidens mått.

Gamla bilar . . .

Litet suggestiv spänning. Det tycks gå undan, när man bara ser det närmaste rusa förbi. Snart blir det möte.

1930. - Cleveland, Ohio, USA - vid Lake Erie. 70.000 bilar per dygn över bron (och förbi denna bekanta skylt). Inte många till fots. En bärgare en bit bort, faktiskt. Och att placera en säck eller ett paket mellan framskärm och motorhuv var inget problem.