Allt enligt order! Del 3.

Kulsprutepistolens inlärning krävde större säkerhet, eftersom den så lätt kan råka vändas hit eller dit av misstag.
Från början tilldelades vi en finsk modell med ett magasin för 50 patroner.
Dess problem var eldhastigheten, som var alldeles för hög. Att hålla fingret på avtryckaren det minsta för länge betydde att alldeles för många skott avfyrades. Obehövliga för målet i fråga. Men med en knapp på sidan kunde omställning ske till ett skott för varje avtryckning. Skönt att veta. För i närstrid hade man inte så mycket tid att byta till ett fulladdat magasin, även om man bar det tillgängligt.

Om avtryckaren inte släpptes i tid, försvann de 50 patronerna i en eldskur på mindre än fem sekunder. Samtidigt ett kännbart tryck uppåt för hela vapnet, om man inte pressade nedåt. Många kulor kunde annars försvinna upp i det blå. Och magasinet tomt = avbrott för byte.
Med andra ord ett knepigt vapen för dem som aldrig skjutit förut (nedan).

Kulsprutepistol mod 37-39

  
Under 1948 fick vi en ny modell (svenskt fabrikat) med lägre eldhastighet, där man nästan kunde räkna skotten vid automateld. Och det var nog säkrast, för där fick man hushålla med endast 20 skott i magasinet. Ett försiktigt tryck gav i alla fall bara ett skott. Men att hålla reda på det i stridens hetta - hm.
Den modellen hade ett framåt vikbart axelstöd - verkligen ett plus (nedan).

Kulsprutepistol mod 45b

Ibland kunde 10-mannagruppen tilldelas ett kulsprutegevär (bild nedan) med utfällbart stöd under pipan, betydligt tyngre att bära. Men alla magasin i reserv bars oftast av en s k ersättare, som tur var (dock med eget vapen, förstås).
Jag minns en ljumskskada en gång när jag tog ett hopp över ett brett dike med vapnet i höger hand. Sjukskriven under en helg (förstås!) - inklusive min födelsedag, till råga på allt.
Detta gevär skall inte förväxlas med en kulspruta, som hade tre mans 'besättning' och krävde särskild utbildning, som gavs i de 'tunga' grupperna.

Några i gruppen kunde tilldelas ett s k automatgevär, ag, som det kallades.  Där behövdes inget handgrepp som med mausern mellan varje skott. Bekvämt och snabbare. Men med knepigare vapenvård. Efter alla övningar, väl hemma på logementet, skulle nämligen sådan vård ske med inspektion av allt, isärplockat i sina delar, rengjorda och (tunt!) insmorda. Sen var övningen avslutad och vi var lediga, viket var efterlängtat.
Kanske väntade middagen i den enorma matsalen.
Vapenvården var enkel med mausern och kpisten, men ag-killarna, lika hungriga, kunde hålla på länge, innan deras vård blev godkänd.

Automatgevär, mod 42.

Mycket jobb lades ned på att göra oss bekanta med samtliga vapen, som infanteriet bestods med.
I ett skarpt läge med såväl vapen som kamrater satta ur spel, skulle vi förstås kunna överta en skadads vapen, även om det var av annan typ.
Och som befäl skulle vi klara av eldavbrott på samtliga vapen, helst även de tunga kulsprutorna, som vi aldrig övade skjutning med.
Jag minns hur vi satt två och två i en sal med en kulsprutas alla delar framför oss på bordet. Allt skulle plockas ihop till en fungerande mekanism. Men vi visste inom oss att ute i terrängen skulle det aldrig gå. Det kunde t ex vara vinter. Kanske 10 grader kallt. Delarna kunde vara heta och bli blöta i snön. Fukten blev sen till is i mekanismen och allt måste isär igen. Under tiden ryckte fienden fram . . .
Övningarna i salen var en formsak, helt enkelt.

Krigshistoriskt tillägg med återknytning.

Den finska kulsprutepistolen, som här kortfattat beskrivits, kom till skarp användning av finska armén under två spektakulära krig med Ryssland (dvs Sovjetunionen). Först kriget under vintern 1939-40, som allmänt kallas just ”vinterkriget” och som var ett anfallskrig från rysk sida. Och sedan det s k fortsättningskriget 18 månader senare, då Finland med tysk hjälp försökte återta bl a gränsområdet Karelen, som blivit ryskt 1940. Det misslyckades – och i den fred som följde, skärptes villkoren från 1940. 

Finland förlorade bl a sin kust mot Ishavet och ålades ett mycket stort krigsskadestånd, som inte var betalt förrän 1972. Det gällde inte pengar utan bestod av produkter från tung industri, t ex maskiner, lokomotiv, fartyg osv. En export under 25 år, utan inkomster, vilket fördröjde Finlands återhämtning.

Under vinterkriget fick Finland (begränsad) hjälp från Sverige. Ett antal stridsflygplan, diverse vapen – men framför allt frivilliga män och kvinnor. Så många att det bildades en svensk bataljon, som med avsevärt engagemang bidrog till de skyhöga ryska förlusterna. Inget ytterligare land bistod Finland i samma grad, även om det finska motståndet beundrades över hela Europa. För det fanns annat att tänka på. Världskriget hade börjat.

De ryska förbanden var otränade, speciellt i vinterkrigföring. Med mörka uniformer var de lätta mål för de finska i sina vita snökåpor, som aldrig upptäcktes förrän det var för sent. Man anföll längs vägarna och omringades lätt av finska trupper på skidor. Efteråt var några ryska kompanier förintade. Det tog kanske en halvtimme. Men nästa dag kom nya kompanier – igen och igen. 

Den ryska, numerära övermakten blev till slut omöjlig att bemästra. Det blev en hård fred våren 1940, vilken som sagt förvärrades efter fortsättningskriget.

En del svenska officerare, som deltagit, föreläste sedan på de svenska regementena. Vad jag minns bäst från dessa besök är att de som verkligen strider rent konkret, är så få, jämfört med det antal som strateger och taktiker räknar med, när alla planer görs upp.

Låt oss anta att 20 man ska (på skidor) överraska en fientlig transport med s k eldöverfall.

Några är sjuka och beordras till annan uppgift. Några är uttröttade redan från början och blir efter. Totalt 14 kan aktivt delta i anfallet efter några kilometers skidande i skogig terräng. Men strax är antalet bara sju. De övriga sju ligger i skydd bakom och laddar magasin till de främres kulsprutepistoler.

50 patroner plockas in i varje magasin, som sedan kastas fram. Tomma kastas tillbaka. Efter kanske fem minuter är allt över. Det är helt tyst från fiendesidan. Man tar en överblick för att kunna rapportera. Man hinner förstöra fordonen. Sen på skidorna igen och så fort som möjligt tillbaka till förbandet – tunga pulkor med ammunition slipper man nu.

Själva eldgivningen sköttes av sju soldater med laddningshjälp av de övriga. Så blev det i praktiken.

Det var dit jag ville komma – apropå den finska, ammunitionsslukande 'k-pisten'.

 

Kan inte låta bli . . . .

 . . . . att ta upp några aktuella saker mitt i all militärnostalgi.
Förtrollningen bryts alltså för några minuters info.

Ett  (bra att veta)
Dagens Svenska Dagblads bilaga Näringsliv innehåller två hela textsidor om Linux (som konkurrerar med Microsoft m fl) - framför allt om dess grundare Linus Thorvalds. De läsare, som funderar på att byta från Microsoft till ett icke-kommersiellt system, borde vara intresserade. Rusa till kiosken! Tror att samma artikel på svd.se kräver inloggning.

Två  (onödigt vetande - tja . . .)
Den mycket dyra elbilen TESLA som med sin räckvidd är den enda verkliga konkurrenten till vanlig drift kan få problem. Det finns ju en allmän rädsla för vad s k hackare kan ställa till med. Teslas konstruktörer hävdar att bilen är immun mot sådant. Men nu har det utlysts en tävling bland hackare att hacka  
systemet i Tesla Model S. Priset är SEK 70000.
Man kan tänka sig uppgivenheten - och faran - när bilen plötsligt lägger av eller aldrig startar eller axar utan varning eller inte går att svänga åt höger eller . . . 
Kan det bli ett allmänt elbilsproblem på sikt?  Hackarna har roligt, men följderna kan bli dramatiska. Vem tar risken?

Allt enligt order! Del 2.

Värnpliktstiden var efter kriget nio månader. De som - liksom jag - hade tagit studenten placerades i s k studentkompanier. På Karlstads regemente (Infanteriregemente nr 2 = I 2.), som jag kom att tillhöra, bestod detta kompani av bara två plutoner med trettio man i varje, varav den ena tilldelats s k tunga vapen (kulsprutor och granatkastare). Den andra kallades gevärspluton (min placering) – med lättare vapen, som jag återkommer till.

I slutet av de nio månaderna började för vår del s k plutonchefsskola. Men sådana som straffat ut sig eller på annat sätt visat sig olämpliga – eller hade fått ”skrivbordstjänst” från början av fysiska skäl - fullföljde bara dessa nio månader. För oss andra blev det alltså ytterligare ett halvår tillsammans. 

Sen väntade eventuellt kadettskolan. (se Bloggarkiv 2011 maj)

Vi ryckte in i juni. Året var 1947. Följande år, när plutonchefsskolan började, blev vi alltså decimerade. Luckorna fylldes av värnpliktiga som gjort bra ifrån sig bland alla dem som inte hade studentexamen. Då blandades alltså studenter med icke studenter huller om buller i alla grupper och plutoner. Där började den sociala skolning, som fick betydelse långt efter värnpliktstiden. Diverse fördomar från båda håll raderades snabbt!

Ganska snart fick vi bekanta oss med våra tilldelade vapen. Alla fick lära sig att skjuta med kulsprutepistoler (”kpistar”), mausergevär och vanliga pistoler.

Vi fick börja med mausergeväret, döpt efter konstruktören och väl beprövat redan under väldskriget 1914-18. Ett skott i taget – sedan flyttade man ett handtag bakåt för att få bort den tomma hylsan och därefter framåt för att få en ny patron i skottläge. Det handgreppet övades ofta utan patroner i ett sträck kanske upp till en halv timme för att det skulle sitta i ryggmärgen. Ens liv hängde mycket på snabbhet i allt, om det vore allvar.

2000-talets värnpliktiga skulle nog ha undrat över både det ena och andra, om de förflyttats i tiden till vår version. Vi hade ideliga skjutövningar med skarpa skott – hela eller halva dagar, ofta ett par gånger i veckan. Mausern var/är ett pricksäkert gevär. Kikarsikte förekom inte. Men trots ringa eller ingen skjutvana hos de flesta blev det goda resultat – naturligtvis mest beroende på övningsfrekvensen.

Nedan skjutövning från 200-metersvallen. Den breda baken tillhör "tretton-nolltvå" som han kallades för. Det fanns nämligen flera som hette Johansson. Befälet använde våra nummer eller efternamn. Det överfördes till oss mellan varandra också. Det är inte många förnamn som står angivna i det gamla fotoalbumet! 

Det var en stekhet sommar. Ofta beordrades en svalare uniform än här.

Längre bort ligger Sunnerholm och läser en deckare. Avslappat, visst, men det tog tid att skjuta alla serier. Närmaste i tur sitter på bockar och väntar.

 

Här ovan skjuter Ulf Wikman från Stockholm en som vanligt god poängserie. Hans långa hår fick inte bli längre, fick han veta. Mausern gör vad den skall!

Ett utmärkt vapen för sin tid. För något år sen sålde Sverige bortåt 400 tusen sådana till USA's vapensamlare. Som det ju finns gott om, har vi förstått.

På den tioringade tavlan på 200 m avstånd hade tian i mitten en yta bara som ett skottkärrhjul. Titt som oftast kunde markören bakom skyddsvallen med den långa spaden markera fullträffar. Träffbilden (där de flesta kulorna hamnat) markerades också, så att siktet kunde justeras litet åt höger/vänster eller uppåt/nedåt.

Viss vana vid mausern hade jag sedan medlemskapet i gymnasiets skytteförening. Jag var vänsterskytt, egentligen, och därför svårt att skjuta snabbt, eftersom slutstyckets mekanism med handtag för ny patron var avsett för högerhänta. Därför beslöt jag mig för att låtsas vara total nybörjare – och högerhänt – för att till slut kunna behärska vapnet på rätt sätt. Det blev en liten fördel i skarpa lägen, när man från en skyddad plats kunde skjuta från såväl höger som vänster sida.

På studentkompaniet fanns väl ett halvdussin stockholmare (konstigt nog) och minst lika många göteborgare. Men de flesta var från Värmlands län.

(fotrtsättning följer)

Ett förflutet - allt enligt order!

Vår värnplikt fanns kvar ända till 2008, på slutet allt mer förenklad och avkortad.  Att den upphörde var en del i den allmänna nedrustningen, där utförsäljning eller skrotning av försvarets materiel och vapen ingick.  Arméns fordon var fullt brukbara men föråldrade. Ingen avgasrening (!) heller, apropå övningar i fredstid. Vapen fanns i stora mängder och det skulle förvåna mig om denna försäljning berördes av de begränsningar som gäller våra nytillverkade vapen.

Alla som gjort värnplikten har en minnesbank, som inte delas med resten av den svenska befolkningen.  Det har förstås kommit folk utifrån med allvarliga, värre saker i bagaget – än vad vi fick med oss. Men från det bortser jag här.

Att ”göra lumpen” (= värnplikten) var det gängse uttrycket. Betydelsen, som ligger i detta egentligen nedvärderande slang-ord, är redan okänd för många.  Allt färre har hört ordet och ännu färre vet vad det är/var.

Men att det ändå fortfarande finns hundratusentals svenskar, som är väl förtrogna med hanterandet av alla möjliga vapen – det är ändå tänkvärt. Man kanske kan tala om en skuggarmé, som - rätt utrustad och efter en kortare repetitionskurs, inriktad på de vapen, som de lärde sig – skulle kunna sättas på fötter inom rimlig tid. Förutsatt att moderna vapen snabbt kunde importeras. Att starta en egen tillverkning i så stor skala skulle nog ta för lång tid.
Nog om detta.

I slutet av 40-talet innebar värnplikten till att börja med en veckas förbud att vistas utanför det inhägnade regementet.
Många regler om uppförande gentemot alla med högre grad skulle präntas in och övas. Honnör, förstås.

Ideliga uppställningar gruppvis (10 man) eller plutonsvis (vanligen fyra grupper, alltså 40 man).
Och vår utbildningsofficers ständiga mantra: ”Armbågs lucka en meters avstånd! Uppställning!” och sedan ”Bra - men det kan bli bättre!” osv gång på gång med likartade kommandon.
’Avstånd’ gäller till framförvarande och ’lucka’  är avstånd i sidled, hade vi lärt oss den första dagen.

Ovanpå fanns kompaniet, vanligen 4-5 plutoner, varav en med sk tunga vapen, dvs kulsprutor och granatkastare.  Det innebär kanske 250 man, eftersom s.k tross måste inräknas. Trossen – ja det var i princip ammunition, mat och de snabbmonterbara tälten, vart och ett för c:a 20 man.
Förbindelsepersonal fördelades på kompanierna – det gällde radiosändare på den tiden och telefon med tillfällig tråddragning.

Fyra kompanier (minst) bildade en bataljon. Då hamnar vi på närmare 1000 man.
Till sist regementet, med flera bataljoner.
Allt detta gäller INFANTERIET med förflyttning till fots, per cykel eller med lastbilar.
Sen fanns specialregementen, dvs ingenjörstrupper för röjande av väg, brobyggen etc och regementen för stridsvagnar, artilleri eller luftvärn.
Och ett ännu ej nedlagt truppslag – kavalleriet!
(fortsättning följer)

Ett land värt att försvara . . . eller?

 

Den outslitlige Biggles

Kapten (egentligen löjtnant, graden under) William Earl Jones, brittisk flygande journalist och författare, skrev äventyrsböcker för ungdomar med början 1932. Han fortsatte ända till sin död vid 75 år 1968.

De flesta, c:a 100 st (!), handlade om stridsflygaren James Bigglesworth (”Biggles”) och hans äventyr under världskrigen, mellankrigstiden och även under kalla krigets 50- och 60-tal. När inget krig pågick, fick han (oftast) hemliga uppdrag av staten eller av Scotland Yard. Allt från flygets värld, där de mest skilda flygplanstyper passerar revy.

 I kriget 1914-18 flög Biggles Sopwith Camel, en effektiv stridsmaskin med dubbla vingar - en 'dubbeldäckare'. Här tyvärr felaktigt avbildad.

W E Johns förlorade sig aldrig i tekniska beskrivningar av motorer, navigationssystem eller vingprofiler. Flygplanen var flygplan, helt enkelt, med de resurser de hade. De spännande äventyren hade anknytning till den världspolitiska situationen, där det fanns mycket att hämta, många gånger med verkliga händelser romantiserade och utbroderade. En värdig huvudmotståndare i många av böckerna var den tyske officeren von Stahlhein, som liksom Biggles föreföll i det närmaste odödlig.

Ginger, en medlem i Biggles team, landar i smyg på uppdrag mot tyska Gestapo med tillfällig bas i en gammal borg. Där väntar von Stahlhein, den evige fienden. Ginger blir fånge men lyckas fly och behöver teamets hjälp.

Med tiden omgav sig Biggles med ett team, som han kunde lita på, och som återkom i bok efter bok. Några av dem hämtade han från sin flottilj, som han blivit chef för i andra världskriget (WWII). Han ansågs lämplig att tygla de vildhjärnor, som gjort sig omöjliga på sina respektive flottiljer, och som därför omplacerats. Taffy Kvaddaren till exempel, fruktansvärd motståndare i luften men med stora svårigheter vid landningar. Kunde bli dyrbart för flottiljen. Biggles valde helllre Lord Bertie Lissie, en udda person med diverse tillbehör, som en terrier och ett jakthorn. Han lät, såvitt jag minns, på egen bekostnad installera en bakåtriktad kulspruta (under stjärtfenan) på sin Spitfire. Något som en fiende, som nalkades bakifrån, knappast var beredd på.

När inget krig pågick, skickades Biggles-teamet på farliga uppdrag i alla möjliga länder.

Alla världsdelar blev representerade. I Europa även nära oss - både i Norge och Finland. 

W E Johns skapade också en serie om en polis, King, med actionuppdrag i krig och fred. Lika spännande – men på landbacken, förstås.

En egen bokserie fick också ”Worrals”, Joan Worralson, medlem i den kvinnliga brittiska flygkår, som skapades under WWII. Flygministeriet hade bett Johns att skapa denna hjältinna som propaganda för att få unga kvinnor att ansluta sig.

Pojkarnas Flygbok utkom årligen, ibland med förnämt besök, här från serien Önskeböckerna. 

Den här gången, med titeln Biggles & Co, har Biggles startat ett bolag för speciella flygtransporter, t ex guld. 

Tecknade serieversioner om Biggles har utgivits i flera länder. Den senaste svenska kom 1984 och hette 'Den hemliga eskadern', Semic Press.

Innan TV's entré i våra liv gjordes i radio i Australien över ett tusen (!) 15-minutersavsnitt om Biggles och 1960 i brittisk TV 44 episoder om denne äventyrens man.

En modern uppföljare är ju Indiana Jones, dock utan minsta flyganknytning och med ockulta inslag.

Bigglesböckerna utgavs under alla år av B Wahlströms förlag. Ett mindre antal fanns också i serien Önskeböckerna av Bonniers. De var i större format och med i mitt tycke en mera intressant intrig. Några förekom parallellt.

Vuxna med genuint flygintresse och nostalgisk ådra kan nog uppskatta dem än idag.

Men intresset för flygböcker har sjunkit markant i vårt land bland såväl äldre som yngre. 

Boven i dramat är nedläggningen av de svenska flygflottiljernas baser. Inte många unga får dagliga intryck av starter och landningar på nära håll. Eller ser tuffa piloter på stadens strög.

På 50-talet (och även 60-talet) när det svenska flygvapnet var nr 4 i världen fanns där hundratals sökande till varje pilottjänst. Nu får man leta med ljus och lykta.

Och den som har samlat flygböcker i många år, kan räkna med att deras slutstation blir en container.

En magisk grammofon

"Men titta - den ger sig iväg ...!"

Det verkar bara vara en av fikagänget som märker att grammofonen fått ett eget liv.
Den har hunnit en bit från filten redan.
Ja, hur det hela avlöpte är svårt att minnas - det var på 80-talet.
Grammofonen var ett givet inslag, när vi åkte 30-talare till en miniträff för sådana bilar och likasinnat folk. Likaså väskan med tallrikar och bestick m m.
En vårlig utflykt att döma av den skira grönskan.
I närheten av Kapellskärs färjeläge var det visst.

Glimtar från Den Gröna Ön

Hade ingen aning om att landskapet var så kuperat. Borde nog göra ett besök. Whiskyn tilltalar mig ju redan. Ovanan vid vänstertrafiken medför nog en del missade, vackra vyer.

Här syns inga häckar intill vägarna - ett omtalat, skymmande gissel för alla trafikanter. Skymda kurvor med tvära möten. Men man tas väl om hand på Irland, har jag hört. Gips, häftplåster, en skvätt whisky och en skön säng kan bli en oväntad men god början.

 

Flygfilmernas barndom

Bröderna Wright's flygningar med ett plan, som drevs av egen kraft med motor och propeller, räknas som inledningen på flygets era. Året var 1903 och - läs och häpna - dessa första flygningar blev filmade!

Hela den fortsatta utvecklingen finns på film. Dessa hundratals filmer – ofta korta men verkligen klassiska – har varit en guldgruva att ösa ur för flyghistorikerna. Men tiden går och som de flesta vet så blir de gamla celluloidfilmerna till slut oanvändbara. Men mycket har kopierats i tid och finns bevarat hos diverse filminstitutioner.

Mycket tidigt kom också flygfilmer med skådespelare. Korta stumfilmer, ofta mediokra men med mycket hjältemod. Dock, år 1927, kom en film som ligger i paritet med vad vi sedan blev vana vid, dvs ett flygdrama med bra manus och fina skådespelare. Den hette Wings – på svenska Vingarna, en direkt översatt titel (ovanligt!).

Den erfarne regissören hette William Wellman – med ett förflutet som stridspilot under kriget 1914-18.

Bland skådespelarna finner vi Clara Bow och Gary Cooper, båda stora namn i filmhistorien.

Västernklassikern Sheriffen (1952) med Cooper som en sådan, där stadsborna vägrar hjälpa till mot gangstergänget och han därför måste klara det själv – jag minns den som igår – var en av hans många framgångar.

Bäst att höra med Cinemateket, om det går att få fram en Wings-kopia med en 26-årig Gary Cooper i flygoverall!

Clara Bow blev känd som flickan med 'det' – dvs i stort sett allt som behövdes för att bli en 20-talets stumfilmsikon. Henne måste jag ge ett eget inlägg – hon står sig gott mot Jean Harlow (19 maj i år – se Bloggarkiv) med flera.

Ill. ur Bertil Skogsbergs bok På filmens vingar.

Motorer på lager

 Chryslermotorer, alldeles nya, i väntan på montering i de olika seriernas chassin - i slutet av 20-talet. Kanske kommer några av just dessa att hamna i bilar, som exporteras till Sverige. 

Må vara att motorerna var ordinära för sin rid, men på ett annat område låg Chrysler, såväl som Dodge och Plymouth i frontlinjen. Det gällde då framför allt införandet av hydrauliska bromsar i den vanliga serieproduktionen.

Plymouth, ett lågprismärke, erbjöds med dessa bromsar redan 1928, medan Ford hängde kvar vid mekaniska sådana i ytterligare tio (!) år ända till och med 1938. Till och med Lincoln Zephyr V12, Fords lyxmärke, hade - såvitt jag minns - mekaniska bromsar de första modellåren, dvs 1936-38. Ett stort steg prismässigt från Plymouth, som ståtade med den hydrauliska nymodigheten sedan länge.

Mitt första bilköp, Ford V8 1936, då en 16 år gammal bil, innebar nästan daglig justering av alla stänger och leder för uppleva någon bromsverkan över huvud taget.

En spektakulär erinran

Tornet intill Sjöfartsmuséet i Göteborg är uppfört till minne av de sjömän, som förolyckades under Första Världskriget 1914-18. Det handlar om fartygsbesättningar, som omkom på grund av minor eller ubåtstorpeder.
På sockeln kan man se elva marmortavlor med namn på 690 personer och namn på 98 sänkta fartyg.
Under det andra (senaste) världskriget omkom ett ännu större antal. För dem finns - så vitt jag vet - endast skilda minnesmärken, t ex för besättningen på ubåten Ulven. Den kolliderade med en tysk mina på svenskt vatten under övning utanför Marstrand i april 1943. Fiskebåtar hade dock varnat för minor i det aktuella området. Ubåten återfanns i juli samma år och bärgades. Hela besättningen, 33 man, omkom.


Tillägg
NÅGRA MINUTER OM SLUTET PÅ ETT VÄRLDSKRIG:
Första världskriget 1914-18 är knappt omnämnt i dagens skolböcker, men så sent som på 60-talet lärde sig eleverna en hel del om detta krig. Där fick man veta hur Adolf Hitlers envisa propaganda fick ett sådant gensvar, att han kunde erövra makten i Tyskland.

100-årsminnet av hur det började har nu uppmärksammats i alla länder som var inblandade.
Men i USA har man firat dess slut 1918 på Vapenstilleståndsdagen (Armistice Day) ända sedan dess - varje år i november.
Det har i år utkommit en mängd nya skildringar av detta krig - främst om hur det började, naturligt nog.

Men när striderna tog slut den 11/11 kl 11 år 1918, så befann sig Tyskland - som gav upp - i ett i historien sällan upplevt läge.
Inte en enda bit av landet hade nämligen förlorats till fienden. I stället stred de tyska arméerna i Frankrike och Belgien - även med britter och amerikanare som motståndare - helt på främmande mark och var obesegrade.

Ryssarna hade begärt fred efter revolutionen där 1917. Alla tyska trupper, som stridit mot ryssarna, flyttades till den s k Västfronten, främst i Frankrike. Då gick USA in i kriget mot Tyskland - så den tyska segervittringen gick om intet.

Men alla tyskar 'därhemma' led nöd, och svälten var märkbar. Allt, allt hade under fyra år gått till de stora arméernas underhåll. Men denna uppoffring hade nått sitt slut. Det blev en hemmarevolution.
Soldaterna kom hem till ett land i armod.

Fredsvillkoren dröjde ända till 1921, den sk Versaillesfreden. Tyskland belades med ett orimligt tilltaget skadestånd, främst till Frankrike. Men det fanns inga pengar att betala med, så den tyska produktionen, som skulle ha kunnat hjälpa upp det egna landet, gick åt till denna betalning. Den fortgick, ända tills Hitler tog makten och avbröt det hela. Hans främsta trumfkort var 'den orättvisa freden' och 'förräderiet', kallat 'en dolkstöt i ryggen', nämligen från de tyska politiker, som lyckades avbryta kriget.

Så lärde sig eleverna hur ett ogenomtänkt fredsslut kan bidra till ett nytt världskrig 21 år senare. Ett folks revanschlust skall inte underskattas.

Efter andra världskriget, 1945, var man vis av skadan och satte in enorma belopp, den s k Marshallhjälpen, döpt efter USA:s utrikesminister, för att snabbt få Tyskland på fötter. Och det lyckades man med.
Hur landets (Västtysklands) industriproduktion byggdes upp, kallas för 'det tyska undret'.