Det östra Tyskland - ett eget fenomen

Östtyskland – det fejkade paradiset, där allt var frid och fröjd och i utvecklingens framkant.
Sen, när det sprack 1989, och vi snart fick ett enat Tyskland igen, visade sig det rätta läget.

Bakom allt fanns STASI, den hemliga polisen, som hade sett till att oerhört många varit engagerade i politiskt spionage – på varandra!
Arkivet, det mycket noggranna (som aldrig hann förstöras), öppnades efteråt och gav många överraskningar. Ständiga rapportörer – under många år – kunde avslöjas. Osannolikt förgrenade i vardagslivet – inom familjer, mellan vänner, elever/lärare och inom media, film och teater.
Det blev inte mycket kvar av det allmänna förtroendet. Men ingen åtalades –   och staten själv, som hade givit uppdraget, blev ett organ för återföreningen. 
I Sverige fanns östtyska vänföreningar både här och där – som tvärdog vid alla avslöjanden.

Dessutom – att försöka ta sig över gränsen västerut hade varit livsfarligt. Några lyckades visserligen, men många sköts vid sina försök.

Att äga den egentillverkade lilla Trabant-bilen med tvåtaktsmotor var få förunnat – det var sju års väntetid innan leverans. Det fanns andra bilar, alldeles för dyra. T ex fanns på östtysk mark en BMW-fabrik i Eisenach med pressar kvar till förkrigskarosser från 1939. Även motorerna kopierades - allt under märket EMW. Men till BMW’s kvalitet nådde man aldrig.

  Man ståtar med det senaste i ljudutrustning. Och betr klädmodet hängde man med – åtminstone på fotot.

 

 Kan kanske 20-åriga Angela Merkel vara en av flickorna? Hon studerade fysikalisk kemi och doktorerade i kvantkemi 1986 - innan politiken (hm – vem skall vi jämföra med?). Dagen ”när muren föll” (i Berlin), rusade hon över till väst men upptäckte att hon glömt handväskan – på jobbet, kanske – så hon vände tillbaka. Men allt förblev öppet, som tur var.

Moderna hyreshus kunde letas upp – med en lycklig familjeidyll dessutom. När återföreningen kom, hade många svårt för det nya överflödet i allt. Den egna produktionen dömdes ut, utbildningarna passade inte in (väst låg ju decennier före) och arbetslösheten (ett nytt fenomen) blev hög. Man tyckte att stress och egoism slog ut det gamla (så nödvändiga) kamratskapet. Men mycket kapital pumpades från väst till öst och efter tio år började det ljusna.

Efter en ”inlåsning” i 45 år med dödsstraff, om man avslöjades vid flyktförsök, kom plötsligt en tumultartad övergång till det nya, som för många gav arbetslöshet och värdelösa besparingar - och spritt nya men omoderna, osäljbara varor. För väldigt många hade tillvaron innan känts tryggare. 
Men allt hade också varit krångligare, långsammare och utan möjlighet till förändring.
En del fick uppleva att välbärgade västtyskar kom i flotta bilar för att kräva tillbaka sin mark och sina stora gårdar, som östtyska staten hade försett medborgarna med som gemensamma jordbruk eller överlämnat till partifunktionärer. Säkert hördes uttryck som ”det var bättre innan”, osv.
Men enkla uppgifter kunde ta lång tid. I ett TV-program intervjuades en man som under ett års ansträngningar lyckats komma över oskadade tegelpannor för att byta ut ett trasigt tak. Mycket letande och många resor. Om det fanns ett tegelbruk kvar i Östtyskland, så inte var det avsett för en sådan reparation. Han stirrade uppgivet in i kameran, när han sade: ”Efter att gränsen öppnats, hade jag kunnat fixa det på en dag - och billigare."
Idag finns nog ingen längtan tillbaka förutom hos en och annan inbiten kommunist.
Och nu är det en ny generation - utan de gamla upplevelserna.