Semesterläsning med något makabert inslag.

Som avslutning på Kornknarrens militärtjänstgöring kom sex månaders utbildning på Krigsskolan Karlberg. Den tiden är beskriven i inlägg ”Militärt förflutet . . . tja?” (maj 2011) och ”Allt enligt order! Del 9.” (2014 nov 3). Relevant är också ”Krig på nära håll . . .” (2015 april 9).

Nedanstående handlar om en kadett (så kallas en elev på Krigsskolan) och hans personliga, dramatiska öde under andra världskriget och åren efteråt - hans sista. Den som vill veta mera om utbildningen på den tiden kan ju inleda med de nämnda inläggen.

Efter tre månader på Krigsskolan fick vi en ny (svensk) kamrat, som deltagit i kriget som armésoldat. Här följer - i korthet - hans historia. Vi kan kalla honom Edwin.

Tyskarna angrep Norge 9 april 1940. Under några månader fick Norge hjälp av brittiska trupper – men förgäves. Vår man, Edwin, led med norrmännnen och beslöt sig för att ansluta sig till den brittiska styrkan. Men denna var på väg att lämna Norge. Edwin och ytterligare några svenskar blev fångar hos tyskarna. Utan brittiska eller norska uniformer betraktades de som sabotörer och fraktades till Tyskland.

Där fick de välja mellan fångläger i Sibirien (Sovjet var Tysklands partner – än så länge) eller två års utbildning i Waffen SS (ett tyskt elitförband). Edwin valde det senare – med baktanken att kunna fly när tillfälle erbjöds.

Efter två år, färdigutbildad, kom Edwin att ingå i de tyska trupper, som ockuperade det som då hette Jugoslavien. Ledaren för motståndet mot tyskarna hette Tito, som senare skulle komma att diktatoriskt leda landet i många år.

Edwins förband höll till i en välbefäst by utanför en mindre stad. Det förekom att de betalade för sig vid besök på krogar och caféer och i affärer. Erwin gick in i en affär och provade ett par skor. Han frågade om priset. Expediten svarade ironiskt, att det väl hade mindre betydelse för honom – det var väl bara att lägga beslag på dem som tyskarna hade gjort med så mycket annat. Han menade att han var tvingad att tjänstgöra i SS och bra mycket hellre skulle vilja pröva något annat. Hans vidare antydningar om att eventuellt byta sida ledde till hennes besked ”att det skulle nog kunna ordnas”.

Unga kvinnor besökte den tyska 'basen' – inte för att de gillade tyskarna utan för att tillskansa sig vad de kunde bli erbjudna: cigarretter, mat och kanske pengar. Det liknar prostitution men det var det inte enligt Edwin. Deras avsikter var att i minnet kartlägga basens uppbyggnad – speciellt var befälen bodde och vilka hus som verkade vara mest bevakade.

Hans bekantskap från skoaffären skulle hjälpa honom att fly från basen, var det tänkt. Han spelade berusad och stödd av henne lyckades de passera de flinande vakterna, förbi alla värn och in i skogen bredvid. Just där blev han en desertör och avrättning väntade om han blev fast.

När de nådde Titos partisaner längre upp i bergen, möttes han av misstänksamhet. Var han en spion, som bara låtsades byta sida? Som test gavs han uppgifter som t ex att delta i sprängandet av järnvägsräls så att ett tyskt trupptransporttåg förolyckades.

Partisanerna räknade med att ingen tysk var oskyldig till blod och död. Därför avrättades alla fångar – helst långsamt. En fånge ställdes på en trave tunna brädor, bakbunden och om halsen en snara, fäst vid en trädgren. Med kanske en halvtimmes mellanrum tog man bort en bräda (i taget). Till slut stod fången på tåspetsarna den sista halvtimmen. Sådana makabra uppgifter fick Edwin till att börja med. I den mån fångarna var från Sverige tog han deras adresser för att (enligt deras önskan) kunna skicka brev med en sista hälsning.

Det kunde finnas samhällen, berättade han, som inte bevakades av tysk trupp. På en plats fanns ett större badhus. Med en erövrad terrängbil tog man sig dit, cirka tio partisaner, för tvätt och bassängbad – med vapnen liggande på bassängkanten! Deras spanare kom inrusande och skrek att två lastbilar med tyskar höll på att avlasta på torget intill. De hann bara få med sig vapnen – inga kläder!

Spritt nakna fick de igång bilen, som de parkerat på baksidan – och lyckades undkomma via en trång gränd.

Partisanerna blev efter hand mera organiserade och i deras beväpning ingick även kanoner. Men någon utbildning på dessa var de ingen som hade. Men Edwin hade klarat den svenska realskolan och kunde därmed en del matematik. Bland annat att räkna ut hur kanonerna borde riktas för att en granat i sin båge kunde komma något så när rätt. Han blev chef för kanonernas besättningar.

I slutet av kriget hamnade han i närstrid med ett tyskt kompani. Det var gles tallskog med många fallna träd. Edwin tog skydd bakom en liggande stam. Han kände att det stack till i ryggsidan, men fortsatte att skjuta. Sen minns han inget mer förrän han vaknade på ett fältsjukhus. Han hade opererats och klarat sig, men kriget var slut för hans del.

När freden kom, tog han sig till Sverige tillsammans med kvinnan som hjälpt honom att fly.

En bekant kunde ordna en lägenhet åt henne i Göteborg.
Han slapp den svenska värnplikten, men placerades på Krigsskolan i samma grupp som jag. Vid övningarna frågade officerarna honom ibland, om det var tillräckligt verklighetstroget. Det tyckte han faktiskt.

I duschrummet hade jag lagt märke till alla röda streck – som efter piskrapp – som fanns över hela hans kropp. ”Det är märken och rispor efter kulor som snuddat mig under mina år i Jugoslavien” blev svaret.

Apropå illusoriska övningar, så hade Krigsskolan ett övningsområde vid Rösjön norr om Stockholm. Där fanns ett läger med stora tält och en meterhög cementmur runt om. Edwin och jag utsågs till måltrupp i detta läger – för nattens övning – ett överraskande eldöverfall. 

Vi gjorde upp flera eldar (i tälten fanns soldatfigurer av papp, som skulle kollas efteråt, huruvida de 'överlevt' eller inte. Vi satte oss med ryggarna mot cementskyddet och väntade.

Edwin hade en bra sångröst och sjöng vilda, serbiska krigarvisor medan jag skrålade i största allmänhet. Så gavs plötsligt eld med automatgevär och kulsprutepistoler från kanske 20 man samtidigt. Det ven och small över våra huvuden rätt in i tälten, som började trasas sönder. Då gjorde vi något icke inplanerat. Vi beslöt oss för att spela sårade och började skrika på ett sådant sätt. Det gjorde att allt skjutande tvärdog. Hade vi blivit träffade? Men officeren som ledde överfallet röt: ”Men skjut, då, för faan!” - och så började det igen.

Det äkta lidandet under världskrigets sex år låg bara fyra år bakåt. Och nu när jag skriver detta, så känns det nästan naivt med tanke på vad som nu händer av värre slag i Syrien, Irak, Afganistan med flera länder – även i Afrika!

Men det var faktiskt en annan värld – det skulle aldrig mera bli ett storkrig! Vi gjorde så gott vi kunde med de order vi fick.

Hur gick det med Edwin? Inte bra. Hans partner från Jugoslavien orkade inte med Sverige. Det var nog olyckligt att hon inte följt med till Stockholm. Men det gällde ju bara några månader. Hon återvände ändå till Jugoslavien.

Edwin drabbades av en depression. Han försökte begå självmord, men skottet gjorde honom 'bara' rullstolsbunden. På sjukhuset fann han till slut en möjlighet att tumla ut genom ett fönster från femte våningen.

Därmed slut för Edwin - och även på denna glimt av kriget och av livet på Krigsskolan Karlberg.

Jugoslavien efter WWII med delstaterna Kroatien, Slovenien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.

Josip Broz med diktatornamnet Tito hade lett ansträngningarna mot den tyska ockupationen. De olika länderna enades däri och Tito spann vidare på den sammanhållningen. Han skapade en socialistisk stat, uppbackad av Stalins Sovjet. Detta samröre avbröts till förmån för den inre enigheten och det sovjetiska inflytandet avtog.

När Tito avled 1980, började delstaterna vädra en självständighet, som de tidigare endast upplevt periodvis. Kroatiens väg till självständighet (1995) innebar fem års krig med de övriga delstaterna. Serbien, den starkaste delstaten försökte förhindra en allmän splittring. Men resten av 90-talet innebar blodiga frigörelser. Så här i efterhand är det svårt att förstå att Tito kunde skapa ett enigt Jugoslavien, som trots allt existerade under flera decennier.

 

Josip Broz ”Tito” - Jugoslaviens ledare efter WWII till 1980. Namnet Tito kan härledas på flera sätt. Relaterat till framgång och ära är namnet i alla fall.

'Jugo' i ordet Jugoslavien betyder 'syd' och illustrerar många tidigare ledares försök att ena alla sydslaviska folk. Tito lyckades för en tid – men nu lär sådana tankar vara helt djupfrysta.