Tanken var god - eller var den inte?

Kornknarren njuter av boken 'Skruvade bilar', utgiven av bokförlaget Max Ström efter en brittisk förlaga av BBC Books Ltd. Rekommenderas varmt! Författaren, som verkligen tar ut svängarna, heter Matt Master.

Det handlar om bilar, som visserligen blev prototyper, men aldrig nådde en större produktion. Drygt 60 bilar beskrivs i bild och text – en text fylld av brittisk, bitande humor och välfunna liknelser. Hårda omdömen mot en del bilmärken – men när man läser, förstår man varför.

När engelsmän analyserar med glimten i ögat – oberoende av ämne – är det alltid underhållande läsning. 

 

Eller vad sägs om följande:

Att plocka bort all individualitet och karaktär från bilar – det är väl Vauxhalls jobb?

Det är lika roande analyser vilken bil man än väljer. De står under speciella rubriker som t ex 'Med obegränsad kredit' eller 'Gudomlig inspiration' - alla med en bildsida och en textsida per bil.

Här följer några smakprov med Kornknarrens korta sammandrag (KS) av resp textsida och Matt Masters slutomdöme (MM), som visar hur det fortgår boken igenom.

Renault Espace F1

 KS: Renault placerade en Formel 1-motor i en familjebuss – tja, varför inte litet maskinell lyx också? 0 – 100 på 3 sekunder, minsann.

MM: Bara det finns en schysst racerdepå på ICA Maxi.

Citroën Berlingo Coupé de Plage

 KS: En ombyggd skåpbil skall plötsligt utstråla äventyr och flykt från vardagen. Det gick inget vidare.

MM: När det gäller Citroën är ingenting uteslutet. Ju onödigare, desto troligare.

Citroën Osmose

 KS: Tanken var att framtill skulle en skylt visa, vart bilen var på väg. Hågade personer kunde då få följa med. En sorts interaktivitet för fotgängare eller samåkning som projekt. Ständigt oväntade besök . . .

MM: Bara om du vill vakna naken på en öde parkering med en njure mindre.

Toyota POD

 KS: En bil med egen personlighet. Genom vad pedalerna får utstå, liksom ratten (svett och puls!), känner POD av hur föraren mår och hur körningen stämmer med det önskvärda hanterandet med hänsyn till väglag och trafik. Utvändigt visas i neon (liksom invändigt, får man hoppas) hur bilen mår i förhållande till förarens tillstånd, avspeglat i körningen. Orange är okej, rött är bekymmersamt, etc. - Och blått betyder uppgivenhet, suckar eller slut på bensin.

MM: En bil med depressiva tendenser. Begår den självmord, om man byter upp sig?

Boken handlar även om bilar, vilkas fatalitet var, att de var för tidiga för marknaden. Eller kunde hamna bredvid kundkretsen, som en Mustang med mittmotor, som körde ifrån allt som fanns.

 

( Bilderna är inte hämtade ur boken.)

De riktigt stora segelfartygen

Tidskriften LONGITUDE (1966-99, 36 nummer) var en påkostad tidskrift av yppersta kvalitet om båtar, segling och sjöfart. Den var ett livsverk av Jan-Erik Carlstedt, hyllad som "härstammande i rätt nedstigande led från de sju havens äventyrliga värld" (Kornknarrens formulering).

Kornknarren, som från utgivningens början ”mönstrat på”, som det kallades, sålde beklagligtvis alla nummer t o m nr 20, av numera bortglömd orsak (kanske det erbjudna priset).

Men mönstringen fortfor ännu en tid, så i bokhyllan finns kvar fyra nummer i sina skyddsfodral.

När Kornknarren blev tonåring handlade många ungdomsböcker om segelfartygens tid.

Den gamla sortens sjöfart låg då inte längre tillbaka än vad palmemordet eller Tjernobyls härdsmälta gör idag. Exempelvis skeppades från Australien spannmål till Europa, ibland med mer eller mindre iscensatta kappseglingar – mest kända under 1910-talet. Det tog i allmänhet c:a fyra månader, så mycket spännande kunde hända längs vägen. Man kanske aldrig såg sin medtävlare på hela tiden. Olika vägval gav andra vindförhållanden.

Det fanns förstås också böcker om äldre tiders stora sjöslag och deras skickliga amiraler och kaptener. Det fanns sjörövarromaner - även om s k kapare, som ofta hade kunglig befallning att störa fiendens handel. En av dem var Lasse i Gatan – adlad Gatenhjelm, från Onsala, numera en del av Göteborg - med kaparbrev från Karl XII.

Kornknarrens erfarenhet av segling begränsar sig till någon mindre båt på en tysk insjö och några turer i Stockholms skärgård med något som kallas Nordisk folkbåt, för övrigt en mycket säker segelbåt.

Det motsvarar ju knappast det gamla intresset, som just väckts till liv vid förnyad bekantskap med LONGITUDE.

Ett av de bevarade numren handlar delvis om

hur hela världens 4- och 5-mastade råtacklade skepp slutade sin levnad.

Tusentals segelfartyg med bara tre eller två master ligger utanför denna story. Dit hör de hypersnabba klipperskeppen, byggda för transport av immigranter under guldrushen i USA. 

 

Barkskeppet POMMERN har bevarats som flytande museum i Mariehamn på Åland. På 60-talet var hela skeppet fortfarande tillgängligt. Man kunde gå in i kaptenshytten och studera sjökorten, dra ut byrålådorna för navigation för olika världsdelar etc. Fascinerande!

Men det höll förstås inte i längden. Det mesta under däck är numera avspärrat. De öppna dörrarna är ersatta av fast glas, så man kan se in i hytterna – punkt och slut.

 

Betydligt större fraktskepp började byggas redan på 1870-talet. Det handlar om 436 skepp, de flesta dock byggda på 1890-talet – och de sista på 1920-talet. De allra flesta hade fyra master varav tre med råsegel och den aktre masten utan sådana (som Pommern, se bild). De kallades barkskepp (annars fullriggare). Det rörde sig om 2000 till 3500 tons nettovikt. Lastens vikt var omkring det dubbla. 

Nackdelen var förstås den svårbedömda restiden. 

Konkurrensen med ångbåtarna kom efter hand. Ångmaskinerna var i början mycket bränsleslukande. Den första ångbåten över Atlanten var till 99% lastad med kol för ångpannan. Övrig last var några säckar post.

Ångbåtar med betalande last i lastrummen var tvungna att bunkra kol i speciella hamnar gång på gång mellan Europa och Fjärran Östern - eller Australien. Detta slapp segelfartygen, som dessutom vid god vind kunde hålla i stort sett samma fart som ångbåtarna.

Segelfartygens rederier drog sig för den utrymmeskrävande ombyggnad, som ett hjälpmaskineri skulle innebära. Dessutom krävdes ju maskinister. Det förekom tvärtom, att några som levererats med hjälpmaskin, lät montera bort den för att få större lastutrymme – en riskfylld bedömning.

Slutet för de 436 skeppen kan delas upp i kategorier.

Numera skolskepp 2

Bevarade, så sent som 1990-talet 5

Konverterade till maskindrift 9

Sjunkna efter kollision 10

Förstörda genom eld 25

Sjunkna till sjöss 26

Konverterade till pråmar 35

Saknade 54

Sänkta av tyska krigshandlingar 69

Upphuggna 74

Strandade 121

Under ”upphuggna”, dvs skrotade, finns orsaker som ålder, större skador m m – men även till slut olönsamheten. När regeln om åtta timmars arbetsdag infördes, blev bemanningen mycket dyrare.

Långa sträckor med bogsering p g a dåliga vindar fördyrade också.

Och ända sedan Suezkanalen öppnades 1869, hade ångbåtarna (obs krigsfartygen!) sluppit runda Afrika.

 

De individuella slutvinjetterna för de stora skeppen, exemplifierat med en del av en större tabell från A till Ö.

Lägg märke till hur de har bytt namn, vanligen i samband med ny ägare.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!

  

Felnavigering eller stiltje i kombination med starka havsströmmar var vanliga orsaker till strandning.

Så gott som alla saknade vattentäta skott. Det var ett enda stort lastrum från för till akter. En stor läcka blev ofta ett fatalt öde.

Kornknarren återkommer nog med några specifika händelser från segelfartygens tid.

 Diverse fakta och foton ur Longitude, en av världens förnämsta tidskrifter för äldre sjöfart.

Att samla ger identitet

När retrovärlden slog till mot vårt land avslöjades en grupp, som man inte lagt märke till så mycket – nämligen samlarna. Reportagen duggade tätt om dessa människor och ridån gick upp för en företeelse, som visserligen funnits hela tiden men nu fick en mer eller mindre närgången
uppmärksamhet. Oftast visades med stolthet upp alla sorters samlande. Den som börjat tidigt kunde äga varianter av föremål, nu omöjliga att få tag i.

Här ser vi 'Karlskrona Blå Stoffering'.
Ett allmänt använt porslin i Kornknarrens föräldrahem.
Ingen samling, precis, men koppar, fat, kanna, snipa och sockerskål finns.

Köper gärna mera om någon säljer eller tipsar!














Det har naturligtvis betydelse vad man samlar på. Allt från nålar eller pennor, frimärken eller bokmärken, glas eller porslin, planscher/affischer eller böcker, vin eller dragspel – ja vad det vara månde – samma glädje, samma intresse men med helt olika utrymmesbehov.
Man får heller inte glömma fordonsssamlingarna – apropå att ta plats.



Packard! - "Fråga en som äger en!" löd mottot. Hr Kihle, norsk skeppsredarson, visste vad han skulle svara.

Drygt 30 st 1:43 finns kvar. Men alla Viking (några här intill, för järnväg H0) finns kvar efter sonens unga år.







De flesta serier av retroobjekt har fyllts eller börjar närma sig sin fullbordan. Och medelåldern ökar obönhörligt bland alla samlare.
Vårt kära internät har gett samlarna nya möjligheter. För det var inte länge sedan Gula Tidningen var den enda möjligheten för köp&sälj i dessa kategorier, bortsett från månadstidningar som Antik & Auktion och en del specifika ämnestidningar, exempelvis veteranfordonstidningarna.
Programmet Antikrundan (m fl) har gett säljarna mycket pengar – men vart tar loppisfynden vägen?

Det bör ligga en s k motbok i vinkällaren, eller hur?
Än finns dom på en och annan loppis, men det börjar tunna ut.

(Klicka gärna på bilderna för större format.)












Törs man anta att det är männen som står för det största antalet samlingar? Deras större rörlighet i sina yrken ger större chans till att stöta på åtråvärda objekt. Kvinnorna lever i allmänhet längre och kan som änkor bli rådvilla inför samlingars avyttrande eller gallring.
Kornknarren föreslog en gång MHS (Motorhistoriska Sällskapet) att producera en handbok för medlemmarna, där goda råd gavs om värdering och kanske advokatkontakter inför försäljning – med tanke på hustru eller barn som stått utanför hobbyn i dessa avseenden.
Och som ofta vill avsluta allt så fort som möjligt.

En person i bekantskapskretsen 'lever på' affischer/posters etc köp&sälj.
Men det kräver resor till mässor, även på kontinenten. Minsann!







 Bland mina vänner finns några som (fortfarande lever men) vill sälja allt eller reducera sina innehav. Det kan gälla (som ovan berörts) en förändring till mindre utrymme. Sämre hälsa kan också vara ett skäl, där t ex förmågan att hålla bilparken i hyfsat skick har avtagit. Men en samlings ökade försäljningsvärde kan ju ge plåster på såren.

För det behövs nog!
Nedanstående rader är bra formulerade, tycker Kornknarren.

Samlade saker har ofta behandlats som statusmarkörer. 
Men vad som sällan diskuteras är att de också skapar en identitet.
Och sin identitet gör man sig inte av med så lätt!