Rally Jyväskylä - ett äventyr i snö och kyla!

Vintern 92-93 krävde nog ett äventyr.

De allt mer utslätade veteranrallyna räckte inte till. 

Finska Jyväskylä påstods kunna ge en utmaning.

Med  vännen Kurt Kramer ska Kornknarren ut på äventyr!

 

Färja till Åbo och bortåt 30 mils körning norrut – ja, då vore vi där. En Opel Rekord 1956 i gott skick var redo att göra sin plikt. Fina vinterhjul! Ingen vindrutespolning men det sades bli 15-20 grader kallt hela tiden, så vi skulle inte sakna den.

Sagt och gjort!

Väl framme togs vi emot på någon form av företagstorg i utkanten av Jyväskylä. Vi kom dit en dag i förväg. Alla, som skulle övernatta, fick sedan köra i kortege uppåt skogen till en jättestor villa, där vi skyndsamt fann ett dubbelrum med våningssäng (bland andra rum för upp till sex personer). Därigenom slapp vi sova i något av de militärtält (för bortåt 10-15 personer), som hade rests på tomten.

Ett rejält supande blev det, där vi, något häpna, dock tog det mycket försiktigt.

Den här EPA-varianten (?) ledde kortegen till vårt nattlogi.

På den gröna skylten står egentligen TERRA, möjligen ett företag för jordbruksprodukter.

En rallysponsor, sades det.

Det fanns inga p-platser. De flesta hade tagit fart och kört från vägen rätt ut i den snötäckta trädgården. Det var mycket snö – och mer skulle komma, sades det. Vi skottade en plats för Opeln med fronten några meter från vägen. På morgonen skulle mera snö inte spela någon roll.

Allt klaffade för oss (alla hjälptes åt med att få loss sina bilar) och kl 10 var vi klara för start på gårdagens torg. 

.

En markant blandning av årsmodeller och fabrikat.

Plymouth, Volvo, Opel, Rover, Porsche . . .

MB 170 S  kan inte betraktas som ovanlig. Men den dyrare och lyxigare 220 (sex-cyl med överliggande kam) finns det inte många kvar av, vare sig i Finland eller Sverige. 

Ryska bilar fanns det flera av på rallyt, men ägarna var från Finland.

Gissar på en Zim här.

Vår Rekord rönte en del uppmärksamhet. Bara några få ekipage var från Sverige, t ex (närmast) denna otroligt fina Kapitän de Luxe. Den var till salu, minsann!

 

Rallysträckan var c:a 12 mil, såvitt jag minns. Kontroller med mestadels praktiska uppgifter och däremellan skogsvägar utan nämnvärd bebyggelse. Glest mellan bilarna i början, men eftersom många hade sommardäck och körde sakta, blev de stående i de brantaste uppförsbackarna (det fanns organiserad traktorhjälp för detta). Där pep vi förbi ibland. Trots våra vinterdäck var vi tvungna att ta sats vid de större backarna. Då väntade vi på avstånd – ibland flera hundra meter innan - tills de stillastående fått hjälp.

I alla fall nåddes målet till slut och det blev en rallymiddag, så klart. Vi blev totaltrea – rätt så nöjda med det (det var c:a 40 deltagande bilar). Efter festen fanns rum för oss i ett vandrarhem i närheten.

Nästan alltid finns på rallyna någon som har varit med från början och gärna visar upp bevisen. De små metallskyltarna (rally för rally) kan tydligen monteras ihop och bli en lång rad ända ner till knät. Hans gamla Citroën från 20-talet har också orkat med i alla år.
Många deltagare bemötte honom med en viss vördnad, det märkte vi. 

   
På morgonen var det ännu kallare – en seg start, men det gick.

Så till Åbo och över havet tillbaka till fosterlandet. 
Förhållandena ombord var bara en blek kopia av nutidens vilda festande – det var ju nästan 25 år sedan.

 Vid en rallykontroll hade vi fått en igensydd påse av smärting in i bilen. Genom att känna utanpå skulle man avgöra vilka fem föremål, som fanns i påsen. Det var bråttom – endast två minuter medgavs. Kompisen Kurt kände och klämde och svarade: ”Ett tändstift.” - JAA! vrålade (faktiskt!) kontrollanten. ”En skiftnyckel.” - JAA! - ”En kylarprydnad.” - JAA! Så fortgick det med alla fem.

Men på startkortet skrevs TVÅ poäng, bara.

Det visade sig att vrålet JA bara betydde, att ett svar uppfattats – men det kunde vara hur fel som helst! Men det är klart att man stressat övergår till nästa föremål, när man hör ett bestämt JA.

Det där ler jag åt än idag.

Vid en annan kontroll hade vårt luktsinne prövats. Vi ställdes inför öppna burkar med olika vätskor utan etikett. Man kollade färgen, luktade – och gissade.

Där fanns motorolja, bensin, fotogen, diesel, smörjolja, bromsolja och växellådsolja, kunde man tänka sig. För inga förslag/alternativ var angivna – det kunde vara vad som helst.

Vi fick inte full pott. Det visade sig att i facit kunde man efteråt läsa att det var transmissionsolja i en av burkarna. Men vi hade svarat 'växellådsolja' (vilket det var), vilket inte godkänts, antagligen på grund av språkproblem. Vid målet anmärkte vi på den rättningen och fick det godkänt.

Kanske det var därför som några svenska tidningsreportage angav oss som 5:a. Någon ändring skedde nog aldrig på de uppsatta resultatlistorna.

Vid prisutdelningen var vi i alla fall trea!

Året innan hade det funnits en kontroll på en sjö med absolut blank, snöfri is. Sommardäck var vanligt på de finska deltagarnas bilar. Så även på kompisen Stures Buick Roadmaster 4-d Convertible 1938.

Det gällde start och inbromsning på tid. Iväg från startlinjen med totalstopp alldeles vid mållinjen (350 m). Det betyder ju att när man hunnit få litet fart, måste man börja bromsa nästan direkt. En finurlig kontroll! Och rolig, särskilt med sommardäck.

Sture hade missuppfattat det hela och susade förbi stopplinjen i god fart, mycket belåten med den korta tiden. Men han förstod att det var något galet, när han – ensam – for iväg över sjön och inte kunde stanna förrän efter en halv kilometer.

Vid vårt rallyår ingick inte detta - säkert mycket roande - prov bland rallykontrollerna. Kanske hade det snöat för mycket.

Men vi hade mycket roligt dessa dagar. Allt var omväxlande och gästfriheten var i topp. Men tyvärr blev det bara denna enda gång för oss två.

Vi tävlade med en välvårdad Opel Rekord i originalskick.