Ilska - för den goda sakens skull!

Stockholmsbilisterna kör för det mesta helt okej. Det har blivit allt mer känt, att om alla gör rätt, så går det snabbare – särskilt vid köbildningen efter 16.00. Det är de cyklande och de gående, som ger problem (för bilisterna, alltså).

Om så många, som miljö-isterna vill, skulle cykla i stället för att köra bil i huvudstaden, så skulle dagens snabba racercyklister få psykiska problem. Alla utrymmen för cykeltrafik belamras då med en förhållandevis långsamt cyklande allmänhet. De som alltid har bråttom, skulle tvingas använda trottoarerna mer än nu – eller körbanorna för bilarna.

I vissa delstater i USA är det tillåtet (även för bilar) att passera ett rödljus, om man ska svänga till höger – förutsatt att det inte kommer någon från vänster. Förbjudet i Sverige – men ignorerat av många cyklister. Dessutom, om de svänger upp på trottoaren, kan de göra gemensam sak med de gående, som ju har grönt ljus vid sitt övergångsställe. Hänga med över – och sedan tillbaka på bilarnas körbana på andra sidan korsningen. Inte särskilt störande för bilisterna, dock.

I amerikanska filmer tycks de bärande rollerna alltid försöka ta sig över gator med flera filer åt båda hållen – till fots alltså – och mitt ute i trafiken. 

Samma vana i Sverige stöter på problem vintertid – halt för dem som går och ibland längre stoppsträcka för bilarna. Något som fotgängaren inte har koll på.

Nu till saken efter dessa inledande vedermödor.

Det handlar om övergångsställen utan ljusreglering.

Jag har alltid retat mig på att kvinnor (ibland män, förstås) kör ut barnvagnen framför som en sorts säkerhet för sig själva – ja, i alla händelser inte för barnet. De borde lämna trottoaren först med barnvagnen dragen bakom. Men de räknar väl med att just anblicken av en barnvagn påverkar bilisten att ta det extra lugnt. Detta kan man kanske begripa, om de får ögonkontakt med bilisten (eller åtminstone bilen), innan de kliver ut.

Häromdagen, när jag med bilen skall runda ett gathörn åt höger, ser jag en ensam kvinna med förlängd barnvagn (framför sig, förstås) med två barn plus ett bredvid sig. Jag bromsar ju in. Hon beger sig över sin gata på markerat övergångsställe.

Men hon kastar aldrig ett öga snett bakåt åt vänster eller ens åt sidan.

Hon anar inte att hon här kommer att bli föremål för min ilska, som, vilket jag antytt, är uppdämd sedan lång tid. Hon går vidare med ryggen mot mig, när jag  stannar till, hissar ned fönstret och ropar ett kort och bestämt ÖÖÖH're.

Inget händer. 

Jag sträcker huvudet litet mera utåt och vrålar HALLÅ DÄR!

Då vänder hon sig om. Hon har hunnit över till den andra trottoaren. 

DU TITTADE INTE – skriker jag. ”Det är ju ett övergångsställe” - ropar hon. (Trafiklarmet stör oss förstås.) ”Jag kunde ju ha varit BERUSAD - - - - ELLER DROGAD" – vrålar jag. Men hon bryr sig inte.

Tänker hon efter nästa gång? I så fall har jag vunnit i efterskott, tänker jag.

Det hade hunnit stanna två bilar bakom mig. De hade sett (hört?) nägot mycket ovanligt. En bilist skäller på en fotgängare - till och med på en oskyldig moder med barn! För det brukar ju vara tvärtom. - Och stannar på själva övergångsstället! Det finns bara ett svar – jag betraktas som polis i en civil polisbil. Helsvart, mörka rutor, en takantenn, som är litet speciell, plus en lägre, som inte används.

I Stockholms trafik körs sällan med större avstånd än mellan fem och tio meter. Det gäller ju att hinna innan det blir rött. Men de bilar, som stannat bakom mig vid mitt utbrott, kom mig aldrig närmare än 20 meter så länge som vi skulle åt samma håll. Försiktighet är en dygd . . .

Så var det det där med antennen. På det svarta sprötet har jag två 'fält' med vit eltejp. Avsikten är att på jättelika p-ytor, t ex vid IKEA, lätt finna var bilen har lämnats. Man ser ju bara tak med rails överallt. 
Att de vita fälten bara är eltejp syns ju inte förrän på nära håll. Alltså en polisantenn – helt klart!

Sedan psyket fått sitt (för mig ganska sällsynta) utlopp och lugnet inträtt – måste kroppen få sitt.

Se nedan.