Att studera i Karlstad - förr (forts 3)

7.  Skolans vardag och kamratlivet.

Allt man funderade på kunde inte hämtas från Google på några sekunder. I stället gavs mycket plats för självständigt tänkande, dvs för lärarna, jämfört med idag. Vi däremot blev fullmatade med läxor veckorna igenom och vår självständighet begränsades mest till val av film och biograf, när inte läxorna tryckte på.
Den tidens Google var det allmänna biblioteket eller skolans eget.

Här nedan pågår en mattelektion. Tydligen har vi fått våra uppgifter. Lektor Lindh, en vänlig man, levererade schackproblem till tidningar som extrainkomst – verkligen en passande syssla för en mattelärare.

Här nedan sitter en koncentrerad Lasse J, redan en skicklig tennisspelare. Han  klarade sig från anmärkning för snöbollskastning genom att hänvisa till ordningsreglerna, där det stod att läsa  ”---- att cykla och kasta snöboll på skolgården är förbjudet.” Han hävdade att han inte cyklat medan han kastade - utan bara kastat. Med återhållet leende från rektorn befriades han från straff. 

 

Man umgicks kamratligt i varandras rum, ibland fyra-fem stycken. Man pratade i evigheter – ibland till långt fram på natten och i så fall dämpat för ”tantens” skull.

 De som hyrde rum i samma våning som matlagets matsal blev nog för mycket störda av andra, som kom in och dröjde sig kvar efter måltiderna.

       

Några av gänget ockuperar rummet intill matsalen. Han som hyr det sitter längst till höger. Här är det säkert söndag!

Vevgrammofonen har vi samlat till och gitarren ägs väl av någon, men betraktas som allmän egendom.

Inga leenden – bara allvar!

Vanligast är blazer med lång- eller golfbyxor samt skjorta med slips – även vardagar i skolan.

Efter värnplikt och senare studier - fr v - ingenjör, officer, lärare, läkare, arkitekt, jurist.

Här är klassen den sista våren i läroverket. Sammanhållningen i klassen var inte särskilt framträdande. Närmare kamrater fick man i respektive skolhushåll, trots att alla där kom från olika årskurser.  De flesta på fotot kom "från landet" innan de hamnade i sina hyresrum i Karlstad.

Vad blev det av oss till slut? Den frågan kunde bara besvaras vid återträffarna, de s k jubiléerna, som återkom vart tionde år.

Alla kom inte till jubiléerna, tyvärr. De flesta av flickorna har seglat ut i tomma intet från min sida sett.

Men hon som har rutig kjol (främst) fick jobb på UD och kom senare som sekreterare till svenska ambassaden i Moskva under kalla kriget. Hennes fantastiska ’stories’ återkommer jag till.

Flicka nr 2 fr höger (främst) fick nog de allra högsta betygen bland oss. 

Samma placering i rad två gifte sig med ägaren till ett flottare klädesvaruhus i stan. Ett framgångsrikt val!

Grabben i sista raden längst till höger slog redan då vad med en flicka (i en annan stad) vem av dom som först skulle bli så pass berömd, att tidníngarna skrev om dem. Han blev läkare och hon blev skådespelerska – och vann!

En av de mörka trenchcoatflickorna i mitten gifte sig med en ägare till en flotta med fisketrålare. Vid det första jubiléet sa hon: ”Om du kommer till Göteborg någon gång i livet, så ring ut till ön – så hämtar jag dig med racern!” Hoppsan, tänkte jag, som ägnat två år åt det militära och senare också upptäckt att juridik inte var min melodi ...
(några anekdotiska minnen återstår)