lördag 26 april 2014

Vackra Stockholm - högt rankad, minsann!


Stockholm räknas bland de vackraste städerna i världen. Vancouver ligger som etta och Hongkong som tvåa. Men det beror väl på vem eller vilka (resemagasin? skönhetsråd?) som bedömer.
Hemmablindheten finns ju alltid och tonar ned sådana betyg. Och det är klart – det finns många gator i Stockholm, där man inte märker vare sig vatten eller skönhet. Å andra sidan finns det stråk längs med kajer och stränder, som ingen skulle kalla annat än vackra.














Att använda broarna mellan stadens delar ger en fri känsla av att vara på en resa till något annorlunda.
Kungsholmen, Södermalm, Djurgården, Gamla Stan, Norrmalm, Skeppsholmen, Långholmen – namn som även för en inbiten stockholmare ger helt olika innebörd. Några av broarna är ganska långa och lämnar tid för den där förflyttningskänslan.



















Men det är bussarna, transportbilarna, SUVar och andra högbyggda fordon, som ger valuta i form av vackra utblickar. Från sätena i en vanlig personbil skymmer alla broräcken sikten – ytterst irriterande!!!  Som förare går dessutom uppmärksamheten åt på annat.
Skulle någon köra omkring i stan för första gången, handlar det om att hitta. Med GPS tror jag, att de anvisningar som ges, ibland blir svåra att genomföra. Det kan vara något i vägen, faktiskt.
Har man lyssnat noga och allt har gått bra – skönt, skönt! - men vilka stadsdelar har man passerat? Det är mörkt vid halvfyratiden på vintern, dessutom. Kännedom om vilka broar, som förbinder vad, skulle nog hjälpa.
Kornknarren berömmer sig av att hitta i stort sett överallt utom i de allra nyaste förorterna.
Men medger stora skälvan vid försök att komma rätt i Göteborg. Huga!

(Klicka gärna för större format!)

onsdag 23 april 2014

Elvis fotograferas!


Elvis ställer upp för två beundrarinnor. Det gjorde han väl alltid, hygglig som han var.

Hela Cadillac-femtiosexan hade takets vita färg från början, påstås det, medan färgvalet för övrigt bestämdes av saften av blå vindruvor, som han kramade en handfull av - mot vänster flygel - som ett prov för lackeraren. Synd att bilden inte är i färg!

















Från Discovery-kanalen bandade jag för 20 år sen ett program, som hette Elvis’ gåvor.
Där intervjuades flera personer, som blivit föremål för hans spontana generositet. Bland annat handlade det om en kvinna med dotter i 15-årsåldern, som stod utanför en cadillachandlares skyltfönster.
Elvis kom förbi, bromsade in, och frågade om dom gillade bilen i fönstret.
-  Om vi gör! blev svaret.
-  Okey, sa Elvis, följ med in så köper jag den åt er.
I programmet berättas det om den omtumlande upplevelsen att köra hem i en spritt ny Cadillac - och om en generositet, som dom aldrig glömmer.

söndag 13 april 2014

Glad Påsk 2014


Kornkarren önskar alla en Glad Påsk

- - - och gör ett kanske 10 dagar långt uppehåll.

Under tiden – klicka gärna på etikettlistan till höger och kolla på äldre inlägg!
För allt har Du väl inte hunnit läsa?


lördag 12 april 2014

Det var då, det . . .


Medge att det här ser vi nästan aldrig numera – när det gäller våra bruksbilar, vill säga!
För det är det som gäller här.
Så skönt att kunna byta tändspolen (hustruns nuvarande har en per cylinder!!!) eller plocka ur startmotorn så där på gårdsplanen.
ELLER: En amp-mätare visar dålig laddning. Generatorn plockas ur och kolen byts. Sen är det bara att köra igen. För en spottstyver, om man inte själv gjorde det hemma i garaget.




Ja, vad är det för bilar?
I ordning uppifrån ser vi Dodge -37, Olds -40, Plyma -47 och Cheva -50 pickup. (tack för fotona, Rune!)

Idag njuter vi av att kolla hur enkelt det var, medan folket på bilderna då kanske stönade och svor långa ramsor. Men glada ändå – efteråt.
Idag finns det ett ord som sammanfattar motsvarande läge för de flesta av våra bruksbilar – och det är bärgning!

onsdag 9 april 2014

Hon med den rutiga kjolen


som syns främst på klassfotot i det tidigare inlägget med rubr ’forts 3 - scrolla nedåt!
 - - - - Ja, hennes ’stories’ lovade jag ju där att återkomma till.

Hon kom till ett av jubiléerna och råkade sitta bredvid mig på middagen på Stadshotellet i – förstås – Karlstad. Ett och annat berättade hon ur sitt intressanta liv.

Hon fick - som där står - jobb på Utrikesdepartementet på 50-talet, när det kalla kriget rasade som värst. Först i Arkivet, vilket var en suverän position för att automatiskt bli insatt i allt som UD sysslade med, från det vardagliga till det mest hemliga.
Så fick hon tjänst på den svenska ambassaden i Moskva som en av sekreterarna där. Ambassadören hette Boheman, en av de bästa vi haft. Ambassaden var mycket påkostad i utformning och inredning. Där hängde målningar av holländska mästare från 1600-talet, mycket dyrbara.
När det gavs middagar, deltog ofta tjänstemännens fruar - kanske för att betona att det inte var en ’arbetsmiddag’. På vägen till matsalen passerade man då ett bibliotek, där en sådan målning var upphängd. Det kunde röra sig om en målning, liknande den här.
 
Vår gode ambassadör brukade kasta ett uppskattande öga på målningen i fråga, när han gick förbi på väg till matsalen – även i sällskap med hustrun. Hon var från Sydeuropa, ganska så spontan, minst sagt. Hon ilsknade till och vid lämpligt tillfälle skar hon sönder tavlan i fråga. Det blev för hr B en dyrbar reparation, det vill jag lova.




På den tiden fanns ett postorderföretag med namnet Åhlén & Holm. Den katalogen var över hela landet t o m ännu mera känd än Ikeas katalog idag. Där kunde allt beställas, från livstycken till kastruller. Den fanns förstås till hands även på ambassaden i Moskva. Sekreterarna (två svenskor) hade två ryska flickor som städade och sprang ärenden. De fascinerades av Å&H-katalogens innehåll. De fick veta att de kunde beställa vad de ville – det gällde ju mest klädesplagg – och så kunde paketet komma till dem med ambassadens post från Sverige. De valde ut några plagg. 
Men de tänkte inte på att så gott som alla rum var avlyssnade. KGB gav tjänsteflickorna en utskällning och de fick veta vad de skulle säga nästa dag. Våra svenskor blev beskyllda för att bluffa. 
 ”Sverige är ett utfattigt land. Katalogen är bara propaganda. De moderna plagg, som ni har, är bara hyrda för att skryta med. Ni har lurat oss.” Därefter blev stämningen inte lika hjärtlig, och vår sekreterare blev mera strikt, förstås.
Hur gick det för övrigt för min klasskamrat? Hon gifte sig med en (svensk!) pansarofficer, xom blev regementschef, minsann. Hon är säkert nöjd med sitt händelserika liv.



måndag 7 april 2014

Att studera i Karlstad - förr (sista delen)


Ett foto, som jag verkligen gillar
- och som får ingå i skildringen av studietiden i Karlstad. 
Tas det sådana foton idag?
Kanske – men idag skall det vara skratt eller leenden eller medvetna poser! Det fotas förstås utan allt det nämnda, men då är objektet omedvetet om kameran.
Klicka för större bild - och känn stämningen!

















Kortet här föregicks nog bara av ”Sätt er på sängen – jag vill ta ett kort!” Låter enkelt, men blixten hanterades manuellt, fri från kameran (senare kom en lamphållare utanpå kameran med byte av blixtlampa inför varje nytt foto). Så inomhus gällde fotografering – som ett åtagande, nästan!
Här ser vi alltså tre läroverkselever, som pluggat i snart tre år efter skolans schema och är ganska säkra på en framtid i 50-talets Sverige. Fast då måste de fullfölja den högre utbildningen efteråt - utan nutida CSN-lån.
Med facit i hand:
Torsten, grabben till vänster, blir ingenjör och klarar sig bra. Bor i Saltsjöbaden.
Ingrid  går latinlinjen, fortsätter med språkstudier, gifter sig med en amerikan och bor i USA hela livet.
Per  blir duglig arméofficer. All utbildning gratis och avlöning rätt igenom är lockande. Flyttar mellan olika regementen.

Det vore svårt (för mig) att hitta ett bättre retrokort, om man ville visa allvaret och studieandan som alltid närvarande – även när läxorna får vila. En kontrast mot många(s) sparade foton från den tiden – de flesta från själva examen, förstås. Lägg märke till askkoppen och Ingrids rejäla strumpor - och vepan, som skyddar tapeten!

Nöjsamt tillägg (1) om Ingrid.
Hon hyrde rum och mat hos vår matvärdinna – se tidigare inlägg. Vägg i vägg hyrde en grabb på samma villkor.. Det är han som håller gitarren på matlagsfotot. Mellan rummen fanns en fin dubbeldörr, som vanligen inte var låst. Ingrid stördes av ljud från nämnda rum vägg i vägg.
Han som bodde där hade för vana att alltid läsa sina läxor högt med mumlande röst.
Ingrid hade klagat på detta många gånger.
Nu pluggade hon stenhårt för ett besvärligt prov i ämnet latin. Ständigt mummel – hon kunde inte koncentrera sig – tog sitt tunga latinlexikon, öppnade dörren och kom omärkligt bakifrån till den mumlande, dängde med båda händerna lexikonet i huvudet på honom, så han föll ihop en stund och sedan var groggy ända till kvällen. Men tyst blev det.

Dito mindre nöjsamt (2) om Ingrid.
I sin realskola på annan ort hade Ingrid själv fått ett tungt lexikon dängt i huvudet på sig.
Hon hade pratat för mycket under (många) lektioner trots tillsägelse. Till slut ilsknade lärarinnan till och kastade ett lexikon mot huvudet på Ingrid. Träffen resulterade i en stor, blågul bula i pannan – ungefär som efter en ishockeypuck – om någon minns.
Ingrids mamma ringde upp lärarinnan och menade att ”någon måtta får det väl vara”. Men fick svaret att Ingrid hädanefter borde förstå vilken ackumulerad ilska, som kan bli följden, när man aldrig rättar sig. Och därvid blev det.
Att aga i skolan var tillåten (till 1972) bör kanske tilläggas.


Slutord.
Kände vi oss privilegierade i vårt slit?
Tveksamt, men nog var vi väl det. Våra landsbygdsföräldrar måste bekosta tre års rum och mat, tre årskursers läroböcker i alla ämnen plus fickpengar och dessutom terminsavgifterna. Men om föräldrarna bodde i stan, blev det ju billigare.
Men alla andra då?
För dem fanns yrkesskolor för alla möjliga yrken t ex svetsare, mekaniker, elektriker och snickare. Det fanns lantbruksskolor, hushållsskolor etc. Och ville man gå till sjöss fanns det rederier med skolfartyg. Vid 16 års ålder kunde man ta värvning vid t ex marinen. Försvaret hade egna skolor – så småningom kunde man t o m bli sjöingenjör.
Men yrkesskolorna försvann, dumt nog. De blev gymnasielinjer, som ingen orkar med (för mycket teori för de rent praktiskt lagda).

Så vad gör ”alla andra” idag? Jag vet inte säkert, men många tror, att kan de behärska en dator utan och innan och skjuta ner allt som rör sig, så är saken klar. 
Visst – programmerare har höga löner idag – men alla klarar inte det, så är det.
TV-världen ger en underlig verklighetsbild för dagens unga. Vem har ett vanligt arbete i de populära serierna? Det handlar mest om relationer hit och dit. Men hur får de pengar till att leva som de gör?

Dessutom: många, många av dagens unga vill egentligen inte gå i skolan.
Och sen – helt främmande för vår skoltid - har vi det där med drogerna  …. nej, nu får det räcka!
 

söndag 6 april 2014

Att studera i Karlstad - förr (forts 4) - Söndagsläsning!


Efter koll på de inledande frågorna i början av denna ’skolserie’ – återstår två, nämligen freden och vår respekt inför lärarna. 

Vad freden beträffar, så kom den inte alls plötsligt. Det tyska sammanbrottet hade varit ständiga nyheter under hela våren. Mest oroade vi oss för hur långt de ryska arméerna skulle hinna, innan de mötte de allierade, mest brittiska och amerikanska trupper. T ex skulle hela östersjökusten söder om Finland bli rysk? Skulle tyskarna i Norge bli extra hårda, när slutet närmade sig? Osv.

Här kommer mina anteckningar i dagboken under dagarna i samband med fredsdagarna i maj 1945 (skrivna med s k reservoarpenna för bläck – om någon minns).
Den sjätte maj.
Vackert väder. Skrev litet franska på e.m. Ute en stund, sedan franska hela kvällen. Förmodligen skriftligt förhör i morgon.. Något nervös.
Den sjunde maj.
Trots allt ingen skrivning idag. Tyska styrkor kapitulera så gott som över allt, säger TT. På stan och firade freden på kvällen.
Den åttonde maj.
Händelselöst i skolan. Plötsligt lov efter frukost. Spelade tennis för första gången i år. Gick bra.
MEN
efter någon vecka anlände till Stora torget fyra (tror jag det var) vita bussar med överlevande från de tyska koncentrationslägren. De flesta var barn eller tonåringar, som inkvarterades på den s k Herrhagsskolan. De hade fått mat och dryck av Röda korset och deras rockar och kappor dolde det mesta. Men vi kunde se att deras ben var som stickor. Vi gick senare till nämnda skola och vinkade åt dem, när de hängde i fönstren. Men alla kontakter var förbjudna. För dem väntade först noggranna undersökningar.
Så kom vårt sommarlov – annorlunda mot deras läge! Och när hösten kom, var de omhändertagna på annat sätt och på annan ort.

Vår toleranta inställning inför lärarna
bottnade nog mest i att vi förstod, att ett artigt uppträdande helt enkelt gav mindre problem.
De uppträdde själva med respekt mot oss, fast det fanns en och annan som kunde reta upp sig på något som var svårt att förutse. Det kunde dröja innan en sådan grinighet klingade av.

Alla lärarna var oerhört välutbildade. Med tiden blev de erfarna pedagoger. Men det betydde inte nytänkande utan snarare litet mera utrymme, eftersom den tidens kursplaner var mera allmänt hållna än nu.
På den tiden fanns det två ”linjer” för oss att välja mellan.
Dels ’latinlinjen’ med tonvikt på språk. Latin, förstås, och de vanliga språken – men även filosofi. Matematik också förstås.
Dels ’reallinjen’ med ämnen som fysik, kemi, biologi.. Men man kunde där läsa de moderna språken i stället för dessa tre. Då blev det ett sorts mellanting, visserligen med mycket matematik - men mest avsett för dem som inte kunde bestämma sig för någon yrkesinriktning så tidigt.

En allvarlig läxa  - eller tankspriddhet?

Kristendomskunskap (mest kristendomens historia) fick vi av en teologie doktor. Doktorsexamen gav tjänstegraden lektor med högre lön. Denne man var mycket filosofiskt lagd och gick långt utanför läroboken med sina berättelser om de stora tänkarna, t ex Augustinus. Han närmade sig pensionen och var väl litet tankspridd.
Han inledde varje lektion med att fråga vad vi hade i läxa. När han fått veta det, ställde han några frågor. På så sätt märkte vi, vad han betraktade som viktigt på läxans kanske tio sidor. Sedan förlorade han sig i sina betraktelser och utvikningar. Ibland hjälpte vi honom på traven genom att fråga t ex ”Vad anser lektorn om unga människors kärlek?” – Så gick den lektionen.
Nästa gång angav vi samma sidor som förra gången – och likartade frågor uppmuntrade honom till nya utvikningar. Bekvämt, eller hur? Och så vidare under hela höstterminen! Till slut kom skräcken och paniken! För framåt jul kom ett tvåtimmarsprov på hela höstens kurs, dvs cirka 120-130 sidor. Eftersom vi hade stått och stampat på samma ställe, visste vi ingenting om vad vår lektor betraktade som viktigt och inte – bland alla dess sidor. Det var ju aldrig genomgånget!
Det var inte många som blev godkända på det provet.
Vi kunde aldrig lista ut om vi hela tiden var lurade – och avsikten var att lära oss en allvarligare läxa än boksidorna.
Nästa termin matade vi vidare på sidorna som det skulle vara.
Men ändå nervösa, eftersom vi måste kompensera det dåliga höstbetyget.

Och vi hade kanske på sätt och vis visat ett respektlöst beteende, får man väl säga. Som vi fick sota för.


onsdag 2 april 2014

Att studera i Karlstad - förr (forts 3)


7.  Skolans vardag och kamratlivet.
Allt man funderade på kunde inte hämtas från Google på några sekunder. I stället gavs mycket plats för självständigt tänkande, dvs för lärarna, jämfört med idag. Vi däremot blev fullmatade med läxor veckorna igenom och vår självständighet begränsades mest till val av film och biograf, när inte läxorna tryckte på.
Den tidens Google var det allmänna biblioteket eller skolans eget.
Här nedan pågår en mattelektion. Tydligen har vi fått våra uppgifter. Lektor Lindh, en vänlig man, levererade schackproblem till tidningar som extrainkomst – verkligen en passande syssla för en mattelärare.















Här nedan sitter en koncentrerad Lasse J, redan en skicklig tennisspelare. Han  klarade sig från anmärkning för snöbollskastning genom att hänvisa till ordningsreglerna, där det stod att läsa  ”---- att cykla och kasta snöboll på skolgården är förbjudet.” Han hävdade att han inte cyklat medan han kastade - utan bara kastat. Med återhållet leende från rektorn befriades han från straff. 
 























Man umgicks kamratligt i varandras rum, ibland fyra-fem stycken. Man pratade i evigheter – ibland till långt fram på natten och i så fall dämpat för ”tantens” skull.
 De som hyrde rum i samma våning som matlagets matsal blev nog för mycket störda av andra, som kom in och dröjde sig kvar efter måltiderna.

       














Några av gänget ockuperar rummet intill matsalen. Han som hyr det sitter längst till höger. Här är det säkert söndag!
Vevgrammofonen har vi samlat till och gitarren ägs väl av någon, men betraktas som allmän egendom.
Inga leenden – bara allvar!
Vanligast är blazer med lång- eller golfbyxor samt skjorta med slips – även vardagar i skolan.
Efter värnplikt och senare studier - fr v - ingenjör, officer, lärare, läkare, arkitekt, jurist.

Här är klassen den sista våren i läroverket. Sammanhållningen i klassen var inte särskilt framträdande. Närmare kamrater fick man i respektive skolhushåll, trots att alla där kom från olika årskurser.  De flesta på fotot kom "från landet" innan de hamnade i sina hyresrum i Karlstad.
Vad blev det av oss till slut? Den frågan kunde bara besvaras vid återträffarna, de s k jubiléerna, som återkom vart tionde år.
















Alla kom inte till jubiléerna, tyvärr. De flesta av flickorna har seglat ut i tomma intet från min sida sett.
Men hon som har rutig kjol (främst) fick jobb på UD och kom senare som sekreterare till svenska ambassaden i Moskva under kalla kriget. Hennes fantastiska ’stories’ återkommer jag till.
Flicka nr 2 fr höger (främst) fick nog de allra högsta betygen bland oss. 
Samma placering i rad två gifte sig med ägaren till ett flottare klädesvaruhus i stan. Ett framgångsrikt val!
Grabben i sista raden längst till höger slog redan då vad med en flicka (i en annan stad) vem av dom som först skulle bli så pass berömd, att tidníngarna skrev om dem. Han blev läkare och hon blev skådespelerska – och vann!
En av de mörka trenchcoatflickorna i mitten gifte sig med en ägare till en flotta med fisketrålare. Vid det första jubiléet sa hon: ”Om du kommer till Göteborg någon gång i livet, så ring ut till ön – så hämtar jag dig med racern!” Hoppsan, tänkte jag, som ägnat två år åt det militära och senare också upptäckt att juridik inte var min melodi ...
(några anekdotiska minnen återstår)

tisdag 1 april 2014

Att studera i Karlstad - förr (forts 2)

5.  Nöjen
Ingen TV, bara bio med föreställningar varje dag kl 8 eller på vissa biografer kl 7 och 9. Lärarna såg inte med blida ögon på utevistelse efter kl 10 på vardagar. Nioföreställningen innebar alltså vissa risker. Det kunde bli s k ordningsanmärkning eller åtminstone svåra frågor vid nästa läxförhör. Tydligen hade man prioriterat att gå på bio! Å andra sidan var lärarna själva sällan ute på stan efter tio.

Skolan hade föreningar med syftning på skolämnena (geografi, historia t ex) och förstås idrott – men även skytte. Det sistnämnda förekom i alla gymnasier med tävlingar för hela riket eller mellan föreningar i grannstäderna. Skytteföreningen var jag medlem i – mest för att få se andra städer. Dessutom väntade värnplikten så småningom - och då hade man redan lärt sig skjuta i förväg. liksom.



Skyttelaget under tävling i Stockholm. Mausergevären är lånade från vuxenföreningen i Karlstad. De verkar nästan gömda! Vi ser lika dystra ut. Det var efter fältskjutningen, en tävlingsform, som vi sällan hade övat. Men huvudtävlingen nästa dag gick fint.

Skoldanserna ägde rum i gymnastiksalen. De var angelägna inkomster för elevföreningarna, som i tur och ordning var arrangörer. Golvet ansågs ha samma värde som ett dyrbart golv i Stadshuset och måste skyddas mot elevdanserna. Stora brädstycken (ungefär som ett pickupflak, fast längre) svängdes ned från förvaringen på läktaren och bildade ett dansgolv utan märkbara skarvar. Gratis inträde om man hjälpte till! Betydligt färre hjälpte till på söndag f m, då allt skulle tillbaka till läktaren – vilket ju var ett värre arbete.

Det var pardans, förstås, oftast till Arne Bills sexmannaorkester och det var jazz och dixieland, som vanligen spelades.
Det förekom kortspel av och till. Spelet 21 var nog vanligast. Bara för spelets skull eller med låga insatser, som det tycks idag med vårt penningvärde. Fem- och tioöringar – max 25 öre!
Men efter vinster och förluster räckte överskottet ibland till en biobiljett.
Poker någon gång – men problemet var, att det tog mycket längre tid. 
   
En vinnande kombination.
















En egen radio hos en kamrat några portar bort kunde erbjuda Radio Luxemburg med kontinental jazzmusik och swing. Efter freden tillkom möjligheten att lyssna på AFN (American Forces Network), som sände för amerikanska trupper i Tyskland, som övervakades militärt av USA, England, Frankrike och Ryssland. Man kunde njuta av de allra senaste USA-plattorna – långt innan de var till salu i Karlstads musikaffärer.
















Skolan slutade kl 2 på lördagarna, och då blev stadens konditorier knökfulla. Där hade man tidigare lämnat en brödkupong för varje skiva. En kupong avsedd för köp av hel limpa på ett bageri kunde växlas till ett antal sådana kuponger. Jag minns att de rosafärgade kunde gälla för vetebröd – sällsynt! Men detta hade klingat av och under gymnasieåren behövde vi inte tänka på det.


6.  Dryckerna
Någon alkohol dracks nästan aldrig. Allt var före barernas och pubarnas tid. Visserligen förekom pilsnerdrickande (c:a 2,5 %) men i så fall - om i större mängder plus hembränt - avskilt med någon likasinnad. Lärarna turades om med att vakta på skoldanserna, dock mest för att hindra obehöriga att ta sig in.
S k sprit fanns på Systemet, som vi var för unga för. Dessutom krävdes en egen ransoneringsbok med plats för uttag och stämplar. En sådan ”motbok” fick man vid 21 års ålder. Våra 17-19 år räckte inte. Flickorna (med mycket få undantag) drack varken sprit, öl eller vin, även om de blev bjudna.
Langning var sällsynt, eftersom de flesta vuxna slog vakt om sina egna ransoner. 
(forts följer)