Ett foto, som jag
verkligen gillar
- och som får ingå i skildringen av studietiden i Karlstad.
Tas
det sådana foton idag?
Kanske – men idag skall det vara skratt eller leenden eller
medvetna poser! Det fotas förstås utan allt det nämnda, men då är objektet
omedvetet om kameran.
|
Klicka för större bild - och känn stämningen! |
Kortet här
föregicks nog bara av ”Sätt er på sängen – jag vill ta ett kort!” Låter enkelt,
men blixten hanterades manuellt, fri från kameran (senare kom en lamphållare
utanpå kameran med byte av blixtlampa inför varje nytt foto). Så inomhus gällde
fotografering – som ett åtagande,
nästan!
Här ser vi alltså tre läroverkselever, som pluggat i snart
tre år efter skolans schema och är ganska säkra på en framtid i
50-talets Sverige. Fast då måste de fullfölja den högre utbildningen efteråt - utan nutida CSN-lån.
Med facit i hand:
Torsten, grabben till vänster, blir ingenjör och
klarar sig bra. Bor i Saltsjöbaden.
Ingrid går
latinlinjen, fortsätter med språkstudier, gifter sig med en amerikan och bor i
USA hela livet.
Per blir
duglig arméofficer. All utbildning gratis och avlöning rätt igenom är lockande.
Flyttar mellan olika regementen.
Det vore svårt (för
mig) att hitta ett bättre retrokort, om man ville visa allvaret och studieandan
som alltid närvarande – även när läxorna får vila. En kontrast mot många(s)
sparade foton från den tiden – de flesta från själva examen, förstås. Lägg
märke till askkoppen och Ingrids rejäla strumpor - och vepan, som skyddar tapeten!
Nöjsamt tillägg (1) om Ingrid.
Hon hyrde rum och mat hos vår matvärdinna – se tidigare
inlägg. Vägg i vägg hyrde en grabb på samma villkor.. Det är han som håller gitarren
på matlagsfotot. Mellan rummen fanns en fin dubbeldörr, som vanligen inte var
låst. Ingrid stördes av ljud från nämnda rum vägg i vägg.
Han som bodde där hade för vana att alltid läsa sina
läxor högt med mumlande röst.
Ingrid hade klagat på detta många gånger.
Nu pluggade hon stenhårt för ett besvärligt prov i ämnet
latin. Ständigt mummel – hon kunde inte koncentrera sig – tog sitt tunga latinlexikon,
öppnade dörren och kom omärkligt bakifrån till den mumlande, dängde med båda
händerna lexikonet i huvudet på honom, så han föll ihop en stund och sedan var
groggy ända till kvällen. Men tyst blev det.
Dito mindre nöjsamt (2) om Ingrid.
I sin realskola på annan ort hade Ingrid själv fått ett
tungt lexikon dängt i huvudet på sig.
Hon hade pratat för mycket under (många) lektioner trots
tillsägelse. Till slut ilsknade lärarinnan till och kastade ett lexikon mot huvudet på Ingrid. Träffen resulterade i en
stor, blågul bula i pannan – ungefär som efter en ishockeypuck – om någon
minns.
Ingrids mamma ringde upp lärarinnan och menade att ”någon
måtta får det väl vara”. Men fick svaret att Ingrid hädanefter borde förstå
vilken ackumulerad ilska, som kan bli följden, när man aldrig rättar sig. Och
därvid blev det.
Att aga i skolan var tillåten (till 1972) bör kanske
tilläggas.
Slutord.
Kände vi oss
privilegierade i vårt slit?
Tveksamt, men nog var vi väl det. Våra landsbygdsföräldrar
måste bekosta tre års rum och mat, tre årskursers läroböcker i alla ämnen plus
fickpengar och dessutom terminsavgifterna. Men om föräldrarna bodde i stan,
blev det ju billigare.
Men alla andra då?
För dem fanns yrkesskolor för alla möjliga yrken t ex
svetsare, mekaniker, elektriker och snickare. Det fanns lantbruksskolor,
hushållsskolor etc. Och ville man gå till sjöss fanns det rederier med
skolfartyg. Vid 16 års ålder kunde man ta värvning vid t ex marinen. Försvaret
hade egna skolor – så småningom kunde man t o m bli sjöingenjör.
Men yrkesskolorna försvann, dumt nog. De blev gymnasielinjer, som ingen orkar med
(för mycket teori för de rent praktiskt lagda).
Så vad gör ”alla andra”
idag? Jag vet inte säkert, men många tror, att kan de behärska en dator utan
och innan och skjuta ner allt som rör sig, så är saken klar.
Visst – programmerare har höga löner idag – men
alla klarar inte det, så är det.
TV-världen ger en
underlig verklighetsbild för dagens unga. Vem har ett vanligt arbete i de
populära serierna? Det handlar mest om relationer hit och dit. Men hur får de
pengar till att leva som de gör?
Dessutom: många, många av dagens unga vill egentligen
inte gå i skolan.
Och sen – helt främmande för vår skoltid - har vi det där
med drogerna …. nej, nu får det räcka!