Själens ensamhet

Fortfarande är jag osäker på eventuella följder av att plocka in foton från nätet. Källan kan ju få vara anonym, för säkerhets skull, så man undgår sökningar på namnet – utförda av någon som har bildrättigheterna. Vore det en tänkbar privatperson, skulle jag avstå helt, men jag menar när det fråga om stiftelser eller museum.  

Men det ligger ändå ett värde i att kunna tala om vem man avser, när man skriver varför man gillar bilden i fråga. Så jag prövar helt enkelt med att skriva namnet baklängesstavat. Alltså drawdE reppoH. 

Det är kreativt tänkande, kanske i överkant, men det känns ändå lugnare.

Känslan av att åtminstone tro sig ha lurat systemet kan i alla fall vara värd en del.

Denna amerikanske konstnär är en av mina absoluta favoriter. Han är ödslighetens och ensamhetens apostel. Inte alltid total ensamhet i fysisk mening, men trots människors närhet finns den där ändå – i själen. Hans strikta stil – litet sparsmakad jämfört med andra – tilltalar mig enormt. Det är fråga om oljemålningar, även om de liknar foton ibland.

På Stockholmsutställningen 1930 borde han ha varit representerad (se Etikett Utställningar).

 

Ett svenskt vykort, också i den strama stil, som jag gillar mycket. Stockholms Stadshus från Centralpalatset 1933.