Gud bevare galoscherna!

Inför det faktum att ännu ett år snart är fullgånget och ett nytt väntar, så tänker man både bakåt och framåt.

Låt oss börja bakåt med ett litet tonårsnostalgiskt urklipp.

Det erbjöds inga större äventyrligheter i samhället Uddeholm. Eventuella sådana fick vi stå för själva.

I centrala Uddeholm ligger fortfarande den gamla bron över Uvån.

På brobågarna gick man obekymrat (i lägre tonåren) - med galoscher för att inte halka.
Busschaufförer och bilister kände sig däremot nervösa, fick vi veta (liksom en del föräldrar) – och vi ombads sluta.
Men det var gles trafik och vi hörde bilar och bussar på håll och hann ner, innan dom var framme.
Men med tiden tog det roliga slut - det var ingen utmaning längre.
Dessutom blev en grabb på cykel omkullkörd av en buss i anslutning till bron.
Han överlevde inte.
Då kändes bron inte så lämplig för nöjen.

 

Detta var huvudvägen tills på 70-talet, så vitt jag minns.

Numera går trafiken på en bred väg delvis i utkanten av samhället – och på en ny bro, förstås.

(Detta egna foto är två månder gammalt.)

Huset till höger var tvättstuga från början men är idag säte för arkivet om Uddeholmsbolagets och samhällets historia. Inklusive efter hand också om vilka som bodde och arbetade på bolagets ägor.

Till vänster om bron finns också ett litet hus från tiden (se vykortet överst, hitom bron) - numera vävstuga. Där fanns också en liten skidbacke ner mot ån. Det var färre träd då!

Tillägg

Alla bostäder med undantag av någon mindre gård var tjänstebostäder.

Bolaget ägde en sjättedel av Värmlands skogsareal plus Skoghall (intill Karlstad) dvs Nordeuropas största skogsindustriella anläggning. Även några större jordbruk ingick, där man experimenterade med olika grödor.

Dessutom järn- och stålverk i Hagfors, Munkfors och Storfors samt ett tiotal kraftstationer längs Klarälven. Men genom bl a finansmannen Anders Walls ’insats’ blev företaget styckat och sålt till olika andra större bolag.