New York - del ett

Vi bodde gratis på Park Avenue (varför? Kolla bakåt till U.S. Memories 1) – bland de ’finare’ gatorna på Manhattan. Man kom inte åt hissarna, förrän vakterna klarat upp vem man var och vem man skulle besöka. Första gången dessutom koll per telefon. Senare blev man igenkänd och det gick fortare.

Lägg märke till att nummer tretton saknas i knappraden! Nr 14 torde därmed bli det trettonde etaget – men det förstår inte de onda makterna. Så är det bara. 

Stjärnbaneret finns överallt – ibland en bukett som här.

Plötsligt stöter man på en idrottslegend, baseball-hjälten Babe Ruth, en fighter-ikon

Åtminstone när fotot togs, hyrde eller ägde Meryl Streep de två översta etagen (!) i ett av de tre husen till vänster. Så nära kom vi – tänka sig!

Inget nummer. Är det en personlig skylt? ”Never Expires”  - inget bäst före-datum – gäller i evighet. Trösterikt, kanske.

Akta tutan – annars blir det dyrt! Utanför ett sjukhem på en mindre gata men nära en större.

 

Allt hänger ihop!

 I mitt jubileumsinlägg (scrolla en bit bakåt) finns ett foto av min Buick -38 med vita däcksidor. Åratal innan den kom i min ägo fotograferades den av Jan Ströman, expert på snart sagt alla gamla bilmärken. Det var i Göteborg, som var bilens hemort från början. Varför just den bilen? Som jag sedan körde efter att ha renoverat den. Tillfällighet, förstås - men ändå!

Mera om bilen, se arkiv 2011 sept 21.

Buicken kördes på rallyn och träffar, men också på några längre resor, t ex till Hälsingland (Kilafors) och till Töcksfors i Värmland vid norska gränsen (reportage så småningom).

En sån här vy inifrån har man ju i timmar, medan foton av bilen utifrån på en parkering eller ’hemma’ inte representerar timmar av gloende i samma position. Fastän – förstås – sceneriet ändras i gengäld hela tiden framför huven.

Klicka för större bild, så syns den raka åttans långa motorhuv bättre!

Foto under körning nära Töcksfors. Eller norr om Molkom. Tror jag. Minns inte just nu. 

 Nöjsamt tillägg

Apropå gloende – när Bertil Lindblad (hans stiftelse och muséum finns i Köping) under många år hade restaurerat sin Mercedes SSK och allt var 100% färdigt, tog han en pall och satte sig att beundra sitt verk. Det tog hela dagen! Han flyttade pallen successivt och insöp varje linje, varje detalj, tills han kommit runt till där pallen stått från början.

Boston - del två

Någon timme då och då visar Boston-polisen upp sig till häst. De rider inte omkring utan är ett skådebröd på ett av torgen. En omtyckt PR-attraktion. Stora, grova hästar att imponeras av från alla håll!

Historielektion i miniformat.

Den 16 december 1773 började kolonierna i Nordamerika sin frigörelse från England.

Britterna lade höga tullar på alla varor till kolonierna. Missnöjet hade funnits sedan länge utan effekt. Men den dagen vräkte ilskna kolonister en hel båtlast med té i sjön i Bostons hamn som protest. Tre miljoner dollar i dagens penningvärde! Det uppbrutna låset till lastrummet ersatte man dock. Händelsen kallas The Boston Tea Party. Namnet har återuppstått på senare år som en radikal riktning mot skatter och statliga myndigheter bland dagens republikaner i USA.

I Boston hade britterna anat att något skulle hända och placerat en del trupper där, men det hjälpte inte.

Stora förstärkningar anlände för att kväsa kolonisterna, som snabbt hade bildat en armé. I april 1775 gick britterna till anfall. De satsade i hemlighet på att snarast erövra den lilla orten Concord, som var kolonisternas högkvarter med bl a ett ammunitionsförråd.

Nu till de gyllene avtrycken!  

En god ryttare, Paul Revere, beslöt sig för att varna kolonistarmén.

Tea-partyt hade initierats av Samuel Adams (jfr ölet!), som sedan blivit en av deras ledare.

Genom Revere’s insats kunde han sätta sig i säkerhet och förbereda en motattack. Striderna ägde rum vid Concord och närbelägna Lexington. Britterna led nederlag och retirerade till Boston.

Det är Paul Revere´s berömda ritt – och hans häst - som hedras i en park i Boston. Man känner historiens vingslag! 

Jag skålar för Paul Revere och tömmer ett glas Samuel Adams, det gör jag.

1776 hade kolonisterna vunnit. Kolonierna blev grunden till USA. 

 

Åter till nutiden!

Bostons konstmuseum hade en Art Deco-utställning. Jag springer inte så mycket på konstutställningar – men det händer, särskilt fotodito – men just Art Deco (’dekorativ konst’) är min favorit bland konststilar (se Arkiv 2011 okt 10) – dvs 1920-talet fram till det sena 30-talet.  

Auburn Boat Tail Speedster visades upp som ett motordrivet exempel.

Påhittiga och infallsrika intryck fick man både här och där, t ex denna ’staty’.

Ändå var vi naturligtvis inte runt överallt.

Lilla Klara redo för en amerikansk nationalsport

Den ödsliga 'stranden' vid Atlanten strax norr om Boston.

Tillägg  

En svensk motsvarighet till Samuel Adams bedrifter skulle kunna vara Engelbrekt Engelbrektsons uppror mot danskarna på 1430-talet. De slängdes ut från Sverige efter några månader.

En minnessten lär finnas, där han senare lönnmördades. Men var är ölet? Och fotavtrycken?

Bevara och behålla

Svar på kommentar till senaste inlägget.
Det får väl bli ett basic-resonemang även om allt bildmaterial. I den mån ens (blogg)foton har hämtats utifrån, så hamnar man väl i det besvärliga lagringsläge som jag skisserat. Men finns förlagorna kvar i form av böcker eller tidningar (annonser!) – ja, då har man ju dom i alla fall.

Jag funderar på att börja skriva ut de av mina blogginlägg, som jag finner mest trevnad i att ha kvar. Ett häfte eller en bunt - kanske som en bok - kan det ju bli till slut.

Den här familjen är begåvad med utförliga fotoalbum med noggranna texter sedan 50 år tillbaka. Var för sig, innan vi träffades! När färgfoton blev regel, har vi fotat det viktiga med svartvit film parallellt, eftersom sådana kopior inte bleknar efter hand på samma sätt.

Men nu finns bara ett labb kvar i Stockholm, som också kan behandla svartvit film (utöver all färgdito). En annan affär, som tar emot, skickar allt till Finland – och det tar veckor! Vår gamla systemkamera, som vi använt länge för sv/v, har fått domen – inga reservdelar längre! Men gamla Leica och andra för sv/v film är billiga idag! 

Själva filmrullen, som ska stoppas in i kameran, finns inte heller att få tag i lika lätt som förr.

Och för alla gamla foton utan text är det hög tid att uppsöka den äldsta släktingen för fotoidentifiering – medan tid är! Annars har åren gått - och man sitter där och stirrar på farfars far - men vet inte vem.

 

Jubileum, faktiskt!

200 inlägg! – Inte så många att skryta över för de flesta erfarna bloggare – men däremot för mig. Jubileum, alltså, men hur skall det firas? Jo, med en återblick med minnesvärda bil(d)repriser från vad jag själv körde – och som fått vara med någon gång på bloggen.

Ett jubileum ska också visa en glimt av framtiden. Men det tar vi sist!

Innan jag engagerade mig i veteranhobbyn, körde jag Buick -39.  Äldsta dottern skymtar.

Buick Century -38, 141 hkr.  Endast 4000 svenska mil.  Nyskick!

Buick serie 41 -38 - den enda av mina bilar, som jag kostat på renovering.

La Salle -37, marschade 105 i lugn och ro men drog olja.

Chrysler Windsor -47, tillfälligt köp för att (även) kunna delta i MHS' nya sektion 46/56.

Olds 98 -56, underbart minne! För många bilar tvingade mig att sälja, tyvärr.

Den enda engelsman som finner nåd här. Tung, tyst och ganska stark. Rover 90 -54.

Två av våra trogna fenmersor, perfekta familjebilar med kvalitet!

Mycket borde sparas för framtiden –men hur?

Den nuvarande datateknikens möjligheter till arkivering för framtiden är, tror jag, ganska så osäker. Försök att idag spela upp eller visa vad som lagrats på de första disketterna (nu ”urgamla”)! Går inte. För att inte tala om de gamla, små kassetterna, som användes flitigt i ett antal år. Om man inte har sparat hela paketet för uppspelning – också.

Även våra nuvarande möjligheter att kolla vad som sparats på/med USB etc kommer med tiden att försvinna.

En annan sak – hur arkiveras viktiga mail – en hel befolknings korrespondens? Genom en utskrift på papper, förstås. Annars får vi väl ringa till USA eller FRA och fråga efter både det ena och det andra. Eller till brottssyndikaten, som ju också är mycket duktiga på att kolla. De snor åt sig folks identiteter också!

Kanske man skulle börja med BREV i stället?  Viktiga sådana bör man i så fall spara som papperskopior, innan man skickar dom – för det vet ju alla att brev kan läsas eller ’komma bort’. Om det inte kommer fram - vem har då lagt vantarna på det?

Återstår alltså att gå längre tillbaka i tiden – att använda kurir. Men törs man lita på en kurir?

Säkrast alltså att vara sin egen kurir! Men då kan man ju lika väl – och allra säkrast - ta det muntligt, när man ändå ska dit.

Highway Patrol 1952

Ford Mainline 1952

Det tycks vara en patrullbil från USA:s motsvarighet till vårt Motormännens Riksförbund, dvs American Automobile Association, dvs AAA. Med andra ord vägassistans i detta fall. Den stora dekalen på förardörren skulle kunna tyda på det.

Man har bara textat Hi-way – en utrymmesfråga kanske, men också litet lekfullhet bilister emellan.

Apropå Forden så har jag inte kört så många Ford-V8:or av efterkrigsmodell. På slutet av märkets sidventilålder (52-53) hade ”100-hästarn” fått ytterligare 10 hkr.

Ett minne av en mjuk men ändå kraftfull känsla dröjer sig kvar från när jag lånade en nästan ny Customline 52:a med overdrive.

Min sidsexa från -51 (det var 1967 däremot!) var ännu mjukare, men lugnare (226 cui/95 hp),

Sexorna fick toppventiler -52 men åttorna först -54.

Ford importerade inga sidsexor (möjligen på beställning). De exemplar, som rullade här, var direktimporterade – även min.

När toppventilsexorna kom, däremot, erbjöds de parallellt med åttorna men såldes i begränsat antal. De var snabba och drog mindre bensin, 215 cui/101 hp (jfr Arkiv 2013, juni 27) - men det hjälpte inte.

Sexorna fick inte heller - så vitt jag minns - någon framträdande plats i Fords broschyrer. 

Att digga 78-varvare - en recension

Platsen för stenkaketräffen var Eggeby Gård, en romantisk kvarleva på en skogig kulle, mellan Husbys och Tenstas stora komplex av förortsbebyggelse.

Huset är byggt 1886 och mycket välhållet. Där drivs caférörelse under dagtid i denna äldre miljö med kakelugnar och väggar som varit med om många tapeter.

Först serverades kaffe med våfflor med sylt och grädde, vilket ingick i stenkakepaketet (60 kr). Jag hade tagit med mig en Brunswick-platta med Armstrongs inspelning av Darling Nellie Gray, men den fick jag ingen användning för. 

Brunswicks 78-varvare var av mycket god kvalitet.

Gammal inspelningsstudio

Mr DJ, kallad kusken, medförde något sorts elektroniskt konglomerat med 900 stenkakelåtar inlagda. På borden låg rejäla häften att ta del av – med samtliga låtar ordnade efter vokalistnamn. Lappar utdelades för anteckning om önskemål. Medan dessa skrevs och samlades in, åt de flesta sin våffla, vilket jag dock gjort innan.

Det blev ju de mest skilda önskemål, Alice Babs, Sven Arefelt, Glenn Miller, Sven Lindberg (ja, skådespelaren faktiskt) osv.

Endast tolv personer deltog plus cafépersonalen, som också satte sig ned och lyssnade. När det hela var över, efter bortåt två timmar, hade jag fått veta att ”kusken” ägde en jättelik stenkakesamling och hade kontakt med Anders Eldeman, som har övertagit Lars-Göran Frisks enorma samling – han som i radio körde ”Skivor från Vetlanda” i ett antal år. Han dog inför en direktsändning. Dystert. (jfr kommentar)

Jag hade tänkt mig ett andäktigt lyssnande på gamla grammofoner, kanske med vev, tung pickup och lösa stift. Men så blev det ju inte. Dessutom är det en skön känsla att kunna hålla i de gamla plattorna IRL, som man säger nu för tiden. Ibland kommer man ihåg tillfällen då de avnjöts för första gången.
Så var det över och jag skulle gå till bilen.

När är nästa gång, frågade jag.  – Om ett år, blev svaret.  – VA??
Ett år är en lång tid för de gamle, inklusive kusken, minsann.

Varför kan inte saker och ting någon gång fungera som jag tycker att dom borde?

Kanske Eggeby Gård med sitt attraktiva läge också försvinner. Ett tillhörande hus är redan brandskadat.

Magnum regn - inte bara Dodge!

Så vitt jag vet tillverkas inte Dodge längre. När dagens Chrysler 300 var en nyhet för snart tio år sedan, hette den Dodge Magnum.

Efter att ha sett den på gatan i Boston, ville jag besöka en dodgehandlare för åtminstone en broschyr. Naturligtvis låg stället svåråtkomligt utanför stan (i Tyskland finns handlarna längs bygatorna). Det var världens regnväder med hårda vindar nära vattnet, där Dodge hade smällt upp sin hall. Men enligt kartan fanns en T-banestation på denna gata, som bara var en kort stump. Trodde jag. Problemet, som visade sig i sin skräckversion (och som en vänlig bostonbo förklarade), bestod i att gatunamnet dök upp en kilometer längre bort – också! 

Ingen T-bana dit, inga bussar, ingen ledig taxi, men ett litet paraply i alla fall. Med paraplyt åt sidan för skydd mot Atlanten, gick jag totalt ensam (bortsett från trafiken) denna kilometer, blötare och blötare. När jag kom fram och in i hallen, såg försäljarna med ett ögonkast, att jag knappast var en tänkbar spekulant – jag gick ju till fots, dyblöt! 

Att polisen inte stoppat mig som ’misstänkt’ var rena turen, måste dom tänka.

Jag gick fram till deras disk för att fråga om bilarna, men dom sa att det gick att läsa på skyltar innanför sidorutorna. Nåväl, efter att ha kollat litet, återvände jag till ’receptionen’ och bad om en broschyr. Jodå, det gick bra. Frågade om en påse för att skydda den från regnet. Fanns inte. Men till slut fick jag följa med in på ett kontor, där jag fick ett madrasserat jättekuvert, avsett för allt vad som i pappersväg följde med vid ett köp. Det blev i sig en sorts souvenir, kan man tycka. Och litet vänlighet i alla fall.

Tillbaka ut i regnet, samma promenad (ännu blötare), T-bana till stan och ny linje ut till lägenheten. Och en varm dusch! 

PS 1.

Dodge har alltid haft ett tjur/bockliknande emblem. ’Ta tjuren vid hornen’ är ett initiativrikt svenskt talesätt. I broschyren finner man en US-variant som motto, nämligen ’Grab life by the horns’. Alltså ’ta livet vid hornen’ (och köp Dodge)! Ett motto, som kanske inte hann tränga igenom hos svenska dodgehandlare.

PS 2.

Fullt utrustad med mycket utrustning kostade denna Magnum 180 tusen SEK. Men nästan det dubbla i Sverige.