Ett motorstopp på Sveavägen

Så stod jag där på Sveavägen en dag på 60-talet med min MB 170 S parkerad längs trottoaren.

En Isotta 1929 stannar dubbelparkerad intill Mersan. Som i en maffiafilm kliver två män i mörka kostymer ur och lyfter på halva motorhuven (tvådelad) och står där rådvilla. Motorstopp, tydligen. Jag kunde inte låta bli att kasta ett öga. Inte varje dag man kommer nära intill en sådan farkost!

Men det var inte vilket öga som helst. Det var ett "kontrollöga”, som efter de unga årens plutonchefsskola och kadettskola hade vanan att spana efter saker som inte stämmer, t ex oknäppta knappar eller damasker, osäkrade vapen eller otillräckligt antal reservmagasin i midjefodral - och kanske förändringar i terrängen, som röjde fiendens närvaro.

Trots min mera romantiska än mekanikeranknutna syn på en Isotta med motorstopp hade jag helt enkelt ett visuellt övertag. Genast såg jag att en av länkarna till gasspjället inte låg i rätt läge för full verkan. Ur Mersans verktygsväska hämtade jag en plattång (delvis mot hettan) och en skruvmejsel. Så den dyrbara, sällsynta bilen, kunde strax rulla vidare. En handtryckning av den kallsvettiga föraren och en klapp på axeln av (antagligen) ägaren signalerade en - tycktes det – djupt känd tacksamhet. Ett visitkort till en advokat fick jag också – om jag ”någon gång behövde”. 

Isotta Fraschini 1929. En nummerplåt, gömd bakom stötfångaren??? Kanske stötfångaren är eftermonterad – den var ofta extrautrustning på den tiden. Eller monterad för fotots skull. Andra förklaringar finns nog också.

Som det har visat sig – förmöget bilinnehav står inte alltid i paritet med tekniskt kunnande.

Men snart är vi väl alla tekniska idioter. Handfallenheten inför en modern bil med motorstopp är ju uppenbar. Och en egen felsökning är – kanske bortsett från soppatorsk eller överhettad motor – så gott som utesluten.