Den stora förändringen kom
under 1960-talet. Ens bruksbilar ingick plötsligt i grundvalen för
den spirande – men snart för fullt växande veteranbilshobbyn. Vi
som hade kört äldre bilar bara för att vi tyckte om dem eller inte
hade råd till annat – vi var redan vana vid dessa bilar efter alla
bruksbilsår.
Det kändes naturligt att fortsätta köra efter samma filosofi. Det innebar att inte dra sig för längre resor, exempelvis att besöka likasinnade på många mils avstånd – och detta naturligtvis oberoende av årstid och väderlek. Det maskinella skicket blev därför viktigare för oss än fräsch lack och fint krom. Men de flesta av oss hade köpt fina originalbilar av äldre ägare, som slutat köra, så det välvårdade kom liksom med i köpet ’av sig sjelf’.
I Kornknarrens krets fanns
åtminstone fem, sex personer med samma inställning och bakgrund.
Ibland gjorde vi sällskap på våra resor.
Någon ringde till en vän:
”Jag tycker vi sticker till Småland med våra bilar och ligger
över någon natt – och prövar alla slingriga vägar, som vi stöter
på.”
Sådant förekommer väl
knappast nu för tiden - inte med de äldre bilarna och inte med de
moderna heller, tror jag.
Av Kornknarrens äldre bilar som använts som bruksbilar 1957-65 – har nedanstående fått egna inlägg tidigare i denna blogg – eller åtminstone omnämnts flera gånger.
1957 MB 170 S
-50 1958 VW -51 1959
Buick -39 Conv
1960 De
Soto -47 1961
Jaguar -51
1963 M.G.
Magnette -56
1964 La
Salle -37 1965 MB -38 Cabr
Under 60-talet kom veteranhobbyn in i bilden mera allmänt. Men allt fortsatte i stort sett som förut - fram till de billiga försäkringarnas intåg med sina krav på garage, körsträcka och allmänt gott skick.
Många bilar blev det - se ”lista över bilar jag ägt” upptill i bloggens högerspalt (även om den inte är komplett).
Nedan ges ett urval av bilar, som kördes på längre resor – någon gång eller ofta. Men de flesta kördes mest i Stockholm/Mälardalen.
Låt
oss börja med en resa till Sydtyskland 1966.
Bilen var en Mercedes
180
1956
med
drygt 50 hästars sidventilmotor. Efter en översyn av dess
ventilsystem
kom jag iväg till
min kompis i Düsseldorf som ett av målen. Förbrukningen av
motorolja var irriterande hög, om man försökte köra fortare än
vad långtradarna gjorde. Men det blev efter Düsseldorf även
Stuttgart med Mercedes-muséet (skildrat 2015,
sept 9, enligt
arkivet i högerspalten).
När
jag väl var hemma igen, såldes bilen
fortare än kvickt. Puh!
1968
ägde
jag en hyfsad MB
219 1957
med stort soltak. Somrarna på den tiden bestod för min del då och då av s k
frivillig befälsutbildning. Den lägsta officersgraden, fänrik, nåddes efter
Kadettskolan på Karlberg. Repetitionsövningar hölls vart fjärde
år därefter. Utan kurser däremellan hoppade man ner till
underofficer vid nästa repövning. Och
vidare neråt för varje gång. Tjänsten
(med
rum på stan)
och bekvämligheten på off-mässen, den goda maten – allt var bättre
med högre grad.
Om
man utökade kurstiden kunde man (efter
några veckor varje sommar)
nå löjtnants grad – och till slut även bli kapten, dvs bara
i
händelse av krig.
Vid
en sådan kurs fick min 219 följa med till
det vanliga
utbildningslägret
intill badorten Tylösand, nära
Halmstad.
Arbetstiden tillät frekventa besök på badstranden och – om man
hade råd – även besök på hotellrestaurangen, som än idag heter
Tylöhus. Någon
gång var jag där. Vid ett tillfälle satt Povel Ramel och Martin
Ljung vid bordet bredvid. Deras tältrevy hade nått Halmstad.
Verkade trötta och tysta, minns jag. Funderade
på att presentera mig och dra en rolig värmlandshistoria för dem . . .
Officersmässen på I 16 i Halmstad hade gallrat ut två fantastiska gamla läderfåtöljer, minns jag. På sikt skulle de kanske stoppas om och renoveras. Jag lyckades köpa loss den ena och lämnade den för nämnda åtgärder till en möbelman i staden.
När kursen var slut, var fåtöljen klar och följde med till Stockholm, placerad i kupén på Mersan med soltaket öppet, väl förpackad. Det var enda möjligheten. Med en annan MB-modell hade det fått bli SJ eller tradare. Tack, Daimler-Benz, ni tänkte på allt redan då.
Officersmässen på I 16 i Halmstad hade gallrat ut två fantastiska gamla läderfåtöljer, minns jag. På sikt skulle de kanske stoppas om och renoveras. Jag lyckades köpa loss den ena och lämnade den för nämnda åtgärder till en möbelman i staden.
När kursen var slut, var fåtöljen klar och följde med till Stockholm, placerad i kupén på Mersan med soltaket öppet, väl förpackad. Det var enda möjligheten. Med en annan MB-modell hade det fått bli SJ eller tradare. Tack, Daimler-Benz, ni tänkte på allt redan då.
Vintern 1970 ägde
jag en Chevrolet 1954,
fyradörrars. Under
sportlovet skulle familjen åka till fjälls och bo på ett pensionat
i Åre. Naturligtvis blev det förskräckligt kallt. Turistbussarna
gick på tomgång hela dygnen,
ett ständigt muller i
samhället. Jag lyckades få
bilen inomhus
i en tvätthall om natten, men vid 08-tiden måste bilen ut. Det blev
tidiga morgnar, men det var det värt. Man hade hyrt in militära
Volvo terrängbilar, s k Valpar, som fraktade folk halvvägs upp på
berget, varifrån man kunde åka utför eller ta skidliftar vidare
uppåt Åreskutan.
Vi hade gammaldags, kraftiga snökedjor med oss. Med dessa påsatta
följde
vi Valparna uppför.
Så vi slapp köa
för dessa
och
kunde också
susa
direkt hem till pensionatet, när vi ville. Inte någon annan bil än
vår mäktade med denna utmaning.
Avslutningsvis vill jag
berätta om EAE 500, en MB 230 1966. Den sista Mersan med de
äkta fenorna. Fabriken hade klämt in den potenta 230-sexan i
200-karossens motorrum. Trångt blev det, men karossen var lättare
än S-modellernas med bättre ax och allmän snabbhet som följd.
Året
var 1973 och med vännen Kurt Kramer ställdes kursen för 230:an till en
veteranbilsauktion i Danmark, mest av nyfikenhet. Vi blev
intresserade av en Buick Roadmaster Sedan 1939 – modellen med de
stilvidrigt påklistrade reservdäcken i framskärmarna. Även en
halvracer av märket Frazer-Nash var i fint skick.
Men inga bilar fick provköras,
vilket gjorde att vi avstod. Åtminstone den sistnämnda var nog ett
fynd, för slutbuden blev inte särskilt höga.
Under
70-talet blev det en del resor med Cheva
-52/Värmland, Cheva -55 V8/Värmland och Olds -56/Sälen.
Under
80-talet mest Buick -38/Värmland, Dalarna, Hälsingland, VW 1303S/Sydsverige, Peugeot 203 -54 /Värmland och Trelleborg (av alla
ställen) och Rover 90 -54/Sydsverige (bl a till MHS-Svängen i Skåne).
Återigen en undring: körs det på detta sätt över Sverige ens med de moderna veteranerna? UTAN att det handlar om en marknad?
Återigen en undring: körs det på detta sätt över Sverige ens med de moderna veteranerna? UTAN att det handlar om en marknad?
Eller
åtminstone en kortare retroutflykt med några bilar?
Skogsglänta, matsäck, underlag och gamla historier från tiden med förgasare och äkta reservdäck . . .
Skogsglänta, matsäck, underlag och gamla historier från tiden med förgasare och äkta reservdäck . . .
Trevlig berättelse. Det man slås av är hur "nya" de gamla bilarna var förr. En 55:a 1965 VAR gammalt men inte räknas en bil från 2008 som gammal idag? Modelländringarna på den tiden gjorde ju sitt till också. Stor skillnad på tex Chevrolet 55 och Chevrolet 65. Inte är det någon större skillnad på en 08 modell av valfritt märke och en helt ny från 2018? Min Mondeo från 05 är en helt modern bil i mina ögon. Eller är det så att Larsson inte förstår sig på nyare vagnar?
SvaraRaderaDet ojades för övrigt väldigt på 1960-talet minns jag när några vågade sig in på veteranbilsträffar (fanns väl nästan bara Deje på den tiden?) med 30-talsbilar - de var alldeles för nya. I dag ser man nästan aldrig en förkrigsbil i trafik eller på en bilträff.
Jodå, JAG kör i alla fall med mina både gamla och nya bilar utan att det handlar om bilträffar. Går inte så ofta på bilträffar nu för tiden. Kör mycket med min Chevrolet Caprice från 1992 (25 år i år) som inte på något vis känns som en gammal bil eller en "veteranbil". (veteranbil kan ju fö en 92:a aldrig bli men det är en annan historia)
MB 230 1966? - är det den modellen med en rostfri list efter sidan? I så fall såg jag en sådan i Arvika i fint skick härom dagen.
Några förvirrade nyvakna tankar...
Jag läs de i ett utt av dinna tidigare inlägg om en mercedes stuttgaard där talade du om bilkalendern 1947 i Stockholms län, jag förlorade nyligen auktionen på en sådan och är i stort behov av att kolla upp ett nummer och i ett sista försök att ta reda på det så frågar jag dig om hjälp att kola upp nummer A28971 om du inte vill är det fult förståligt men om du vill så är jag väldigt tacksam.
SvaraRaderaSka leta. Har tyvärr missat din fråga och nu är det oktober. Återkommer på denna plats, ganska säkert med ett positivt svar.
RaderaTillbaka igen. Min kontakt betr gamla reg.nr på Bilregistret har slutat (men det har ju gått några år sen sist). Bilkalendern för Stockholm Stad 1947 uppvisar tyvärr, tyvärr, och enligt lagen om alltings dj-het, en lucka mellan 28970 och 28972. Som du kanske vet meddelar kalendern ägare med adress och bilmärke. Ej årsmodell. Hur som helst så har jag (i motsats till vad jag trodde) ingen lösning på ditt problem. A28971 saknas alltså.
SvaraRaderaSynd men tack ändå
SvaraRadera