Med dammvippan över en tid som flytt

Det handlar om en resa på det tidiga 80-talet. Bland annat innebärande ett besök hos en samlare i norrra Värmland, i trakten av Torsby. Det är en person, visar det sig, som egentligen inte gillar att få besök. Men vi har hört oss för per telefon från Stockholm, så vi vet att det är okej.

Att vi kommer ända från huvudstaden i en Buick 38:a blir minst sagt en överraskning för honom. Det märker vi.

Gode vännen Kurt är ute efter en strålkastare till hustruns Harley, en 36:a med vagn.

Sälja något? Kommer inte på fråga, får vi veta. Men visst kan vi kolla på 'lagret', om vi vill. För en stolthet att visa upp finns i alla fall – det märker vi också.

Först en hel lada med i stort sett bara lådor med verktyg och reservdelar. Det är lådor från nedlagda verkstäders inredning och lager. Tagna direkt ur sina hyllor eller hurtsar och staplade på varandra i sick-sack, långt över vad vi kan nå till. Förvarade men inte katalogiserade. De smala gångarna mellan lådstaplarna sträcker sig hit och dit genom ladan.

Denne samlares ögonstenar är hans fina volvobilar – alla av modell PV 444 och kanske var det även någon 544. Vi beundrar dem och får veta att andra bilar, skrotbilar, finns utomhus. De skymtar vid skogskanten på andra sidan ett fält.     (Att klicka på bilden ger intressanta detaljer!)

Bilarna står glest, men det var ett större område än så här.

 

Faktiskt finns någonstans den efterlängtade strålkastaren - det blir till slut klarlagt – och efter litet parlamenterande och löfte om att bjuda på ett års medlemskap i vårt Motorhistoriska Sällskap, kan affären bli av.

Efter att lampan bytts mot en femtiolapp, vandrar vi tillbaka över fältet. Kurt ler förnöjt.

Med en korrekt strålkastare till Harley-Davidson 1936!

Ännu något foto - med vår värderade samlare och den fina schäfern – och vi kliver in i bilen. Vi hinner inte komma varandra närmare än så. Det finns andra planer, som väntar runt kurvan.

Den raka åttan viskar igång och vi kör mot Norge.

 

Nu – 2016 – har jag för mig, att vare sig samlare eller skrot är i livet längre. Men platsen för skroten finns ju – och där bland mossor och lavar ligger kanske något länge eftersökt.

Det är bara att fråga sig fram, för i norra Värmland är alla bekanta.

Så var det åtminstone förr!