Strindberg - kanske en trädgårdsvisionär?

En mycket hög och bred GRAN, över fyrtio år gammal, har under det senaste årtiondet trängt in mer och mer i vår tankevärld.
På landet, vid tomtgränsen intill en stenmur, har den vuxit till ett givet blickfång – inte bara för oss utan även för kringboende.

Så här stor var den faktiskt. T v lastbilens griparm redo.

Men Per, Gudrun och andra stormar har mer och mer skapat en oroande effekt. Törs man vänta tills Agnes eller Sture dyker upp? Tänk, om . . . !?
Till sist, under september månad 2015, var måttet rågat. Landmärket skulle bort – kvittade hur konstigt det än kunde kännas efteråt.
Ett högt träd utan dunge eller skog är ju mera utsatt. Boningshuset bara femton meter bort gav ett säkerhetsskäl.

Bildbevisen blev många. Här följer ett urval. (Klicka för större format)

En arborist skymtar vid halva höjden.
Grenar dunsar ned vid lillstugan.















Arboristen avslöjad. Halva granen avklarad, redan på flakets container.

Här lyfts nedre delen bort.
Effektivt med kranens gripklo.
Upp- och nedvänd kärra skyddar några ömtåliga växter.

Två jättestora, gamla och risiga körsbärsträd mötte samma öde.
Det gick fort!

Alldeles tomt blev det inte.
En betydligt lägre systergran, hittills något mobbad, överlevde.
Arboristen rensar efter körsbärsträd nr 2 t h om stugan.
Nedre stammen (delad) är snart på gång.

Den mörka skepnaden, som dämpat solens strålar på kvällen, var förintad.

Så efteråt fick man lust att citera Strindbergs rader om hans nya Stockholm:

”Här rivs för att få luft och ljus – är inte det tillräckligt?”