Gutentag, Herr Neubauer!

En god vän har bekräftat det! Mercedes-muséet är enastående bland Europas bilmuséer – inte bara utförandet utan även kostnaderna. Byggnaderna erbjuder i stort sett en våning för varje aspekt av märkets historia.

Annat var det ju på 60-talet, när jag var där - en bit utanför Stuttgart. Ändå sevärt, tyckte jag, som inte var bortskämd i dessa saker.

Minns att i filmsalen visades krocktestande och voltande med fenmersor, där karossen efteråt medgav att dörrarna kunde öppnas och stängas utan problem.

1966. Del av hallen för 30-talare. 

Obs den stora raka åttan nära kameran - säkert 7,7 litersmotorn för de stora MB 770 (1930-43).

 

1966. Del av hallen för 50-talare.

Muséet hade lagt stor vikt vid presentationen av alla segerrika racerbilar - i vissa Grand Prix hade det handlat om samtliga pallplatser t o m. 

Racerförarna hyllades också – Carraciola, von Brauchitsch, Fangio, Lang och Kling – dessa namn, som ingen fartälskare kan glömma!

Och Rudolf Uhlenhaut, både konstruktör och testförare, dvs en vinnande kombination, som inget annat fabrikat kunde uppvisa. Han sades köra ifrån dem alla, men var för dyrbar för Mercedes för att få riskera livet i en tävling. Dyrbar även för hustrun, som sa blankt nej.

Nu till något oväntat!

Vid mitt besök på muséet (1966) var jag utan sällskap. En grupp japaner guidades bland bilarna av – läs och häpna – Alfred Neubauer! 

Han var märkets tävlingsledare från alla de gyllene Grand Prix-segrarna från 20-talet till 50-talet. 

Han var nu museiguide några år på sin ålders höst.

Han basade förstås över all info till förarna. Alltid i hatt och kostym och med tidtagaruret i handen.

Japanerna spratt iväg åt alla håll med sina kameror. Kanske deras språkkunskaper inte inkluderade tyska. Jag tvekade inte utan närmade mig Herr Neubauer. Jag berömde muséet, särskilt raden av GP-vagnar. Då sken han upp – det var ju hans gebit. Vi gick mot dessa bilar och därmed fick jag legendaren Neubauer som personlig guide under mitt besök!

Ett minne, som har svårt att förblekna.

Jag hade ju sett nästan alla Grand Prix-loppen på film (många gånger), där den enväldige Neubauer alltid förekom i mercedesdepån. Bensinbolaget Shell lånade gratis ut dessa gamla reportage. Det var halvtimmeslånga filmer på 16 mm remsa. Tonvikten låg ju mest på det vinnande laget, dvs ofta just Mercedes. 

Att i levande livet få höra Neubauer berätta och visa detaljer på bilarna kändes nästan overkligt!

Skulle möjligen motsvaras av ett besök på U.S.Space Museum med Buzz Aldrin som guide.

W 125, en konstruktion från 30-talet, rak åtta, 5,7 liters motor, 595 hkr (en siffra som inte överskreds förrän på 60-talet). 

Ca 300 km/tim.

   






















W154, som ersatte W125 pga nya regler för cylindervolym. V12, 2,7 liters motor, 480 hkr. Ca 300 km/tim men drog minst tolv liter per mil = krav på nästan 500 liters tank = potentiell brandbomb! Dock många segrar.

Nöjsamt tillägg 

En god vän till mig fick en gång lift med en ny Mercedes 220. Året var 1952 och det handlade om sträckan Köping – Västerås. Föraren, som var i dryga medelåldern, körde fortare än min vän någonsin upplevt. De snäva omkörningarna gjorde honom allt blekare - han kasade längre och längre ned på sätet. Då lämnade föraren över ett visitkort med texten Hermann Lang, Daimler-Benz AG. I händerna på en av MB's racerförare blev det till att torka pannan och sätta sig mera upprätt - och försöka njuta av precisionen, körglädjen . . . och farten.