Insjöidyll och krigsminne

Här ser vi en god vän till mig. Han kom från Tyskland, arbetade i Sverige på 50-talet – som mjölkkontrollant – men återvände till hemlandet igen. Han blev försäljare för svenskt järn och stål och det gick bra för honom.

Under åren i Sverige körde han DKW 1937 med träkaross. Han hade alltid hammare och spik med sig för att banka ihop sprickorna efter körningarna på våra vägar med ständiga potthål och tjälskott. (foto fr Google)

 

Plötsligt dök han upp hos oss i Värmland – 20 år senare – med sin Audi 100 med båt och mast på bågarna på biltaket. 

Segling var hans hobby. Med båten till hands kunde han bekanta sig med de svenska sjöarna, där det föll honom in att ta en paus.

Som 17-åring tvingades han in i armén 1942, då Tyskland började sin reträtt från Nordafrika, genom Sicilien och Italien – och i öster från Stalingrad genom Ukraina, Polen och ända till Berlin. Fast det tog nästan tre år.

Han blev utbildad till sabotör för att kunna spränga vägar och broar under reträtten. De tyska förlusterna var allvarliga och 1944-45 hade man hunnit ned till 16- och till slut 15-åringarna för att fylla luckorna. Men då var det inte mycket tid kvar till utbildning. Inte heller för de piloter, som tvingades lämna sina plan (ingen bensin!) och slåss mot krigserfarna ryssar.

De mest otroliga historier från 'kriget som det var' fick jag höra av honom. Bland annat när han obeväpnad mötte ryska krigsfångar på fri fot. På slutet fanns ej folk att bevaka dessa enorma läger. De blev fria, formerade sig i sina gamla grupper och beväpnade sig (enkelt genom att det fanns övergivna tåg med vapen och ammunition – kvarlämnade när rälsen bombats).

Men här ser vi en idyll i skarp kontrast till den tillvaro, som han aldrig glömde.

Tillägg.
Han hade placerats vid gränsen mellan Polen och Ryssland. Hans förband var upplöst och det var en allmän flykt åt väster. Det gällde att nå de allierades trupper för att undgå att bli fånge hos ryssarna. 

Episoden med de ryska krigsfångarna ägde rum på en skogsstig. Samtliga hade flera armbandsur på båda armarna. Det gav en antydan om vad de sysslat med.

Han bar på en ryggsäck med smalfilmer(!) - han hade nämligen filmat allt möjligt ända sedan han blev inkallad. De tog förstås av honom ryggsäcken. Han kunde litet ryska. När de fick se filmerna, sa han dumt nog: ”Vad ska ni med dom till?”

En av dem sa: ”Skjut honom!”. 

Deras ledare sa: ”Men han är ju bara en grabb. Gå!” Och han pekade bortåt stigen. Minst sagt obehagligt att ha dem bakom sig! Till slut anade han att han var utom synhåll och började springa - fort, fort!

Det var nära ögat.