Bilarna från 1920 - och filmen!

De dåtida bilarna har sin fascination, trots att det är så länge sedan.  De kördes under förhållanden som är svåra att hitta idag. Dåliga grusvägar, sliriga och leriga vid regn, kurviga med dålig sikt, tvära uppförsbackar, långa utförsbackar med kurvor, som tärde på bromsarna – som var mekaniska och utan servo och förstås bara på bakhjulen…

Så visserligen kunde man trösta sig med att framhjulen inte kunde låsa sig utan alltid var styrbara (det klarar ju ABS åt oss idag). Men i gengäld var styrningen tung som på en lastbil från 50-talet utan servo.

Och hände det något, så fanns inga dämpande krockkuddar, bara en tung, ofta öppen kaross, som lätt välte över en. Olive Thomas slapp i alla fall uppleva det i sin Stutz Roadster från 1919.

Apropå tung styrning -

en kompis fick möjlighet att provköra vilka bilar han ville, när han i egenskap av motorjournalist från Sweden besökte Harrah´s Bilmuseum i Staterna. Alla bilarna på museet hölls i perfekt trim av de anställda. Där fanns allt från de billigaste till de dyraste. Han valde Duesenberg, klassikern bland klassiker, och fick uppleva en tungstyrd och otymplig vagn – inte så roligt som han hade trott. Likadant var det med Cadillac V16. Däremot njöt han i fulla drag av en 4-d öppen Chrysler Le Baron 1931 med rak åtta. Den hade vindruta även för baksätet som en del tuffa racerbåtar från förr. Chryslern var lättstyrd och en riktig njutning att hantera. Existerar muséet fortfarande?

Ja, Harrah´s finns kvar, inköpt av Holiday Inn. En del bilar har sålts, men de flesta finns kvar, mailar Mr Kramer.

Åter till det tidiga 20-talet - stumfilmstiden med skådespelare som ingen längre känner till (bortsett, kanske, från Chaplin, Keaton och Helan/Hardy och Halvan/Laurel)! De flesta byttes ut när talfilmen (ljudfilmen) kom – deras röster passade inte till den tidens inspelningsteknik. Man fick börja leta röster i första hand i stället för utseenden!

Warner Brothers höll emot i det längsta. Jack (en av dom) sa: ”Who the hell wants to hear actors talk?” Men till slut fick alla ge vika. Biografpianister över hela varlden, som ackompanjerade vad som skedde på duken, blev arbetslösa.

Bilar förekom i så gott som alla filmer redan från början. Boken ”Fit for the chase” av Raymond Lee visar bortåt 600 foton  (exempel i detta inlägg) av filmade situationer, där bilar på något sätt är inblandade, från bilismens barndom fram till början på 50-talet. Bilmärke och årsmodell anges, om det har funnits möjlighet till identifiering - liksom namnet på filmen och de agerande skådisarna. Man finner att kvinnor är mycket vanliga bakom ratten i de gamla filmerna. Här kommer Alice Terry en tidig morgon till MGM Studios i Hollywood (bilmärket obekant).

Jag tänker på det där om hur bilarna var att köra – och en beundran för den tidens motorkvinnor växer fram.  De tvingades hantera de tekniska underverken med sina osynkade växellådor och ideliga punkteringar, där konsten att byta däck var en vetenskap. Men det gick att åka undan också. En kedjedriven Simplex från 20-talet gjorde en bra bit över100, men den tillhörde förstås de dyrare.

Dorothy Sebastian piffar upp håret i en Chrysler från 1930. Hårtorken på sex volt, väl?  Hur många tjejer har en inkopplingsbar hårtork i bilen idag?

Eller har torken sina egna batterier...


 Googla om tjejerna och deras dramatiska liv! Dom var stora stjärnor, som spelade med i många filmer. Alice har t o m en stjärna på Hollywoods Walk of Fame. Olive dog inte ens 25 år gammal i Paris efter att av misstag ha druckit farlig vätska (m fransk etikett). Dorothy - ja, läs själv..... 

Den bara går och går och går!

Finns det någon nu levande svensk, äldre än 40 år, som inte har haft någon relation till en Volkswagenbubbla? Den fanns i familjen eller hos en god vän – eller hade man lånat en någon gång eller åtminstone provkört. Eller bara åkt med.

Här följer en låt som är en hyllning till detta underbarn - en Käfer, dvs skalbagge. Du lyssnar till det tyska bandet  Welle: Erdball, vilket betyder Våglängd: Jordklot. En skön blandning mellan synt och 50-tal.

Men först pratar man reklam. Bilen är ett ”resultat av åratals utveckling och forskning” - såld i miljoner exemplar – men det bästa är ”dass es läuft …. und läuft … und läuft …” dvs  att den går och går och går.

Det handlar sedan om hur det bär i väg ut i världen, man rattar in radion, besöker städer – även Stockholm! Man känner sig fri, livet leker – och när det tar slut finns kanske ingenting. 

Men om man får göra resan till himmelriket – ja, då sker den i en Käfer!

(Obs - det dröjer innan ljudet kommer!)

Jag har ägt flera ”folkor”. Det började 1959 med en 51:a med osynkad låda, 16 tums hjul och 25 hk. Jag lyckades med KG:s hjälp (se förra inlägget) komma över en 30 hk motor från en 58:a. Efter motorbytet blev bilen betydligt snabbare (16-tumshjulen gjorde sitt till). Jag minns att mätarnålen gick förbi 120 (angivet max) och slog i ”stoppet” vid noll. Men någon exakt mätning av hastigheten gjordes aldrig.

Senare har en del ”bubblor” passerat under kortare perioder, bl a en 56:a (foton nedan), som användes våren 1980.

Det finns koloxidrisker med dessa vagnar. Farten på varmluften till defrostermunstyckena alstras av den luftkylda motorns stora fläkt. Röret omsluts av de heta avgasrören, som värmer upp luften. Vid läckage däremellan kommer koloxiden in i kupén. Man kunde gardera sig med en varningsattiralj, ungefär som en doftgran – preparerad att ändra färg av inkommande koloxid. Om bilen hade några år på nacken, så var detta ett måste, åtminstone vid långturer. Annars var det halvöppet fönster som gällde – om man var osäker. Så småningom kom en effektiv, bensindriven värmare att erbjudas som extrautrustning.

Fyrans växel var litet överväxlad. Varvtalet var inte särskilt högt vid 110, som var ”Autobahndauergeschwindigkeit”, dvs en fart som kunde hållas dygnsvis, om vägen och trafiken tillät. För mig kändes det alltid så lugnt och förtroendeingivande att höra det speciella luftkylda motorljudet komma bakifrån, som en ständig skjuts framåt på något vis. Ett aber var ju bensintankens placering framtill, men tanken på en olycka med brand som konsekvens fanns inte ens i bakhuvudet på oss. Mot slutet av tillverkningen kom en bensintank som i alla fall var ihopknycklingsbar utan läckage…Vackert så, tänkte vi - som mera fastnade för körglädjen med den rappa växlingen, framkomligheten i alla väglag liksom utmaningen i omkörningarna, som helst skulle göras med ”flygande start”. Man utvecklade en stensäker känsla för avståndet till mötande, det är då ett som är säkert!

En 1303 S passerade också revy en sommar (1983). Den hade större baklyktor, ännu starkare motor, välvd vindruta och en trubbigare främre huv, som gav plats åt någon väska till. Den hade bara gått några tusen mil och gav oss en behaglig 250-mila semesterresa härs och tvärs i södra Sverige.  

Kerstins Rover 90

 Hur var det egentligen? Såg en av oss en annons om bilen? Eller fick vi bara veta att den var till salu? Hur som helst – det blev ett angenämt besök i gamle herr Stolpes garage i Bromma senvåren 1974.

Där stod den gamle engelsmannen – dvs bilen – med doft av välsydd läderinredning, en fyrväxlad motor, frihjul, rostfri, tung och stabil – helt enkelt en Rover 90 1954. Mätarställningen avskräckte inte alls. Det skulle bli Kerstins egen veteranbil! Inga varningsklockor ringde under provturen, bortsett från de skumpiga däcken, som bilen vilat på (med lågt lufttryck) under minst ett år. Vi slog till, som det heter.

 Redan samma dag uppstod ett fel: huvudbromscylinderns backventil strejkade. Med rykande bromsar och på ettans växel nådde vi min universalverkstad – någonting som varje veteranbilägare på den tiden måste vara försedd med. Kanske också nu för tiden – men det finns inte så många kvar. Jag menar verkstäder, som reparerar - och inte bara byter mot nytt. Reparatörer i stället för montörer!

Jag vet att det är svårt att bara reparera den moderna elektroniken nu för tiden. Man byter hela enheter för en massa pengar.

OK, tillbaka till Rovern. Ett aber fanns – det var fredag kväll. Men verkstaden var öppen! De två delägarna satt och spelade kort med en linbaneingenjör. (Mera om honom nedan.)  Felet blev åtgärdat på lördag morgon. Sen bar det av till motellet i Tjust i mörka Småland. Där skulle Motorhistoriska Sällskapets rally ”46/56-Svängen” äga rum (bild). Ungefär vid Norrköping hade däcken återfått sin form igen, och alla vibrationer var borta! Vi genomförde rallyt och fick en hyfsad placering. Kerstin var belåten med den första längre resan med Rovern, som skött sig fint.

Men – förr eller senare så händer det saker, som bekant. Under ett annat rally (efter ett par år) parkerade vi vid sidan av vägen för att kolla färdbeskrivningen. Då blev vi påkörda bakifrån! Eftersom vi just då satt ganska mycket framåtböjda, undgick vi nackskador (inga nackstöd på Rovern). Det var en Volvo P 1800 med en ouppmärksam förare – eller snarare en som för mycket uppmärksammat en annan veteranbil, som skymtade bakom några träd. Den ångerfulle, olycklige föraren skulle nästa dag till Kungl. Automobilklubbens kansli för att belönas med en medalj för 40 års prickfri körning! Så kan det gå.

Linbaneingenjören

blev så småningom bilhandlare. Hans gimmick var att köpa bilar på Kronofogdens bilauktioner. Där auktionerades avregade bilar från tullen och polisen plus vad som beslagtagits från diverse gangsters och andra ”olagliga personer”. Ibland rörde det sig om mycket flotta bilar. Av honom köpte jag polisens Valiant – vid två tillfällen. Perfekt servade bilar – och inte krockade, konstigt nog. Dessa Valianter var försedda med kraftigare fjädring och de stora chryslerbilarnas bakaxel – och förstås den större valiantmotorn (modell V 200), som räckte gott.

Hans vänner (dit jag räknade mig) kallade honom alltid för KG. Han reparerade vad som kunde behövas, innan bilarna såldes vidare. Ett minne från hans tid som ingenjör vårdades noga, nämligen att alltid vara klädd i kostym och (oftast vit) skjorta med slips. Detta gällde även när han jobbade med bilarna! KG var kunnig, vänlig med många fräscha idéer. Frid över hans minne!

Fynd i skjul och lador

Är "ladfyndens" tid förbi idag?  Nog verkar det väl så. Annat var det för fyrtio år sen! En Mercedes 170 V från 1939 hade jag fått ett tips om. Ägaren visade vägen till en lada i Roslagen. Affären gjordes upp, och vi lämnades där åt vårt öde en disig decemberdag 1971.

Till att börja med fick vi palla upp två hjul i taget och åka till en mack för påfyllning av luft. De hydrauliska bromsarna var obefintliga, även om pedalen gav ett bra motstånd. Handbromsen fungerade något så när i alla fall.

När vi var färdiga för transport, hade det hunnit bli sen eftermiddag.. Det hade vi inte räknat med. Inget batteri! Inte bra att bogsera efter lina utan ljus från ”släpet”. Men på den första macken längs vägen fanns både ficklampor med magnetfäste och röda strumpor att trä utanpå dessa. De fästes på 170:ans sidor i höjd med bakfönstret. Med hyfsat bakljus fortsatte vi nöjda och belåtna.

Men naturligtvis hamnade vi i en poliskontroll. Att 170:an bogserades med lina utan nämnvärda bromsar ingick inte i polisens föreställningsvärld. För att verka tillmötesgående chansade jag och bad jag en av dem att kolla bromspedalen, som ju inte alls gick i botten utan kändes hård och bra - fastän bilen stod still, förstås! Ficklamporna tydde ju på frånvaron av belysning inklusive bromsljus. Jag hävdade att det pyttelilla bromsljuset på denna modell ändå knappast skulle synas. Vi övertalade polisen att få fara vidare, helt enkelt. Puh! I mörkret följde sen några odramatiska mil till garaget.

De 30 hästkrafterna, reducerade av ålder och slitage, räckte inte till för mitt körsätt. Det visste jag i och för sig, men spänningen i att hitta en fin bil i en lada går ändå utanpå det mesta!

Till slut bytte jag därför bilen rätt av mot en Chevrolet Styleline Sedan från år 1952 trots Mersans (faktiskt!) högre marknadsvärde. Efter kort tid byttes Chevan mot en Ford Taunus 17M (med Perkins dieselmotor), som senare övergick i en Chrysler Windsor -55.

Chevan finns inte med på listan över ägda bilar – något som även gäller en del andra ”korttidsbyten”.

Simulatorpilot i SAAB 105 (SK 60)

På flygmuséet i Ängelholm finns en simulator, där man kan uppleva sig själv som pilot!

Med en planetariumskärm framför sig får man starta, flyga en kortare tur och sist men inte minst – landa.

Några alternativ finns, bl a sportflygplanet Cessna och flygvapnets tvåmotoriga övningsjaktplan SK 60, som jag bestämde mig för. 

Instrument, reglage, styrspak och pedaler är desamma som på den verkliga upplagan – liksom de därmed förknippade reaktionerna. För att inte upplevelsen (man betalar ju en slant) ska sluta snabbt och olyckligt finns en instruktör bredvid. Om det är för första gången, behövs ju en genomgång innan och ett och annat påpekande under tiden. Något som man självklart vill minimera!

Innan jag satte mig till rätta i förarstolen, fick jag veta att någon före mig hade kvaddat Cessnan! Med därav ökad koncentration på uppgiften bar det iväg med 60:an (från Ängelholm).

Skåne sjunker undan raskt. Mycket pengar har lagts på den film som är knuten till de rörelser man gör med spak och pedaler. Det optiska påminner mycket om vad Cosmonova på Riksmuséet erbjuder. Illusionen av att flyga går upp mot 100%, om man bortser från centrifugalkraften och andra krafter (man är inte fastspänd). Det blir först en sväng ut över Öresund.

Planet riktas mot Ljungbyheds flygplats för landning - direkt till höger om den röda markeringen upptill.

Viktigt att kolla hastigheten hela tiden vid inflygningen och under själva landningen! Det finns ett lägsta värde – annars…  Innan banan flyger man med nosen förhöjd. För att undvika markkontakt baktill måste ett gaspådrag ske, så planet kommer i vågrätt läge sekunderna innan det tar mark. Knepigt och spännande!  Men allt gick fint och det blev en liten applåd från åskådarna. Det vore kul att göra om det några gånger och till slut få uppleva det hela utan någon instruktion alls!

På flygmuséet i Västerås upplevde jag som simulatorpilot en tur med ett tvåmotorigt, propellerdrivet trafikplan av typ Metropolitan. Men det får inte lutas i sidled mer än 15 grader, annars blir passagerarna förskräckta. Det betyder att en 90-graderssväng tar evigheter!

Man måste alltså tänka ut allt i mycket god tid, om man ska komma dit man har tänkt sig.

Svårare, tyckte jag faktiskt, än SK 60.           (foton : Kurt Kramer)

Brevlådetömmare 1923

Enligt baksidan på detta vykort så ser vi här Stockholms ”brevlådetömmare” – i alla fall sju stycken av dem. Kortet är taget 1923 och det hela har fungerat sedan 1918. Vissa kallades ”posttransportörer”. Då handlade det inte bara om brevlådor. Efter 1928 började man använda bilar i stället. Motorcyklarna fick då svara för expressutdelning i stadens ytterområden.

Posten tycks ha valt driftsäkra Harley-Davidson från – förstås – tidigt 20-tal.

De tuffa uniformerna påminner inte så litet om de amerikanska, som skymtar då och då på de gamla stumfilmerna. Låt oss hoppas att det fanns regnkläder!

Det var nog ett stressigt arbete, eftersom den lokala postutdelningen i Stockholm var två gånger per dag – i det kontorstäta City under en period t o m tre gånger. Det var alltså fullt möjligt att inom själva staden på förmiddagen posta ett brev, som sedan nådde adressaten samma dag! Ett eventuellt svar kunde anlända redan dagen därpå.

Brevväxling var det naturliga sättet att ”pratas vid”, eftersom det var tunnsått med bostadstelefoner och det fanns naturligtvis inte vare sig fax eller mobiler. Däremot fanns s k ”telefonkiosker” för allmänt bruk. Att träffas öga mot öga var också lättare än nu, eftersom spårvagnarna gick tätt och Stockholm var mindre.

Vykort var minst lika vanliga som brev. Studerar man texterna på gamla vykort, så förvånas man över att hälften av textutrymmet i väldigt många fall upptas av en ursäkt av typen ”Skulle gärna ha skrivit mera men hinner inte – skall med tåget som går kl. 14.32.”

Brandkårens Buick -37:a

Av Rättviks brandkår köpte jag brandchefens utryckningsbil, en fyradörrars Buick 37:a. Den var förstås rödmålad, dessutom försedd med en slangrulle på taket och en av bilens motor driven pump framtill samt ett utbyggt bagageutrymme med lock av presenning. Plyschklädseln hade en del skador i baksätet. I övrigt var det en välvårdad bil med lågt miltal.

Nedan en fin profilbild av bilen som den såg ut vid köpet. Bakgrunden är exklusiv, minsann – några fina gammelbilar och Kungliga Slottet!

Jag monterade bort slangen på taket, som lackerades, men körde sedan bilen i det skick den hade.

Här hämtar vi goda vänner en tidig morgon på väg till ett klubbrally.

Flera fina placeringar i diverse tävlingar för veteranbilar nådde jag med denna ovanliga vagn – med gott bistånd av hustru Kerstin. Efter att under några år ha klarat sig genom mitt ganska  krävande ägarskap blev den såld som den var - i sitt delvis civiliserade skick.

Den hamnade senare i Östersund, men nyligen har jag fått veta att den nu finns hos en entusiast i Småland, där den blir renoverad och återfår sitt originalutförande (vid nyleveransen) – och därmed sin  mörkblåa originallackering.

Hundgodis

En Rhodesian Ridgeback (s k afrikansk lejonhund) testades hårt innan den fick användas vid lejonjakter. Den skulle förstås inte angripa ett lejon. I stället skulle den - med hjälp av några till - kunna ”scanna av” stora savannområden för att, när ett lejon upptäcktes, uppehålla det och irritera det.

När den var färdigtränad, skulle den under sex timmar (eller var det åtta?) kunna springa med 75% av sin högsta hastighet. Men det verkliga eldprovet var att släppas mot en ilsken babianhanne – och vinna den fighten!

Ovanstående inspirerade mig att skaffa en sådan hund. Det föreföll vara hundrasernas motsvarighet till (kanske) Dodge Viper.  Av en auktoriserad uppfödare köpte jag en ”lejonhund”, en tik, faktiskt. Funderade på en hanhund först, men träffade en ägare till en sådan. En RR går ju sällan till attack utan att först ha blivit allvarligt provocerad. Fick höra att en Dobermann vid ett tillfälle tagit för givet att kunna markera sin höga status. Men det tog inte ens 10 sekunder, förrän den låg på rygg och sedan gnällande smet undan.

Ägaren, som på långt håll uppmanats att koppla sin Dobermann, brast i gråt. Åratals vakthundsträning (som ju bygger upp vaksamhet och framför allt mod) var omintetgjord. Den hunden blev i fortsättningen räddhågad och i stort sett obrukbar som vakthund. Lugnare, alltså, med en tik, tänkte jag.

Som lekkamrat under sitt första år hade hon en vuxen, mycket tolerant, långhårig, stor och tung Berner Sennen (en schweizisk vallhund), som hette Benz (nedan).

  En varm sommardag upptäckte jag litet av hennes kapacitet. På ett gärde, där flera hundar, däribland en schäfer, lekte, jagade och skojade med varandra, fann jag att RR efter en halvtimme – trots värmen -ännu inte var det minsta andfådd. Stängd mun, ingen tunga ute, inget flås alls – medan de andra låg uttröttade och flämtade. Hon var då drygt ett år gammal.

Kolla också på fotot nedan på hennes stora breda tassar. Dom kommer att kunna tåla timmar av löpning! 

 När det var vinter och många kallgrader var det lustigt att se henne nojsa i den djupa snön med sin polare Benz.. En RR ser ut att kunna frysa med sin korta päls (helt slät bortsett från mothårsstrecket på ryggen) – men håren sitter tätt och har termo(s)funktion. Afrikas nätter kan ju vara mycket kalla!

Hennes spårsinne blev testat en gång. Min dotter (ingen parfym eller dylikt) gick under tio minuter in i en tät skog och gömde sig bakom ett vindfälle. När RR släpptes ut ur bilen (där hon väntat), tog det bara någon minut, så var saken klar. Jag märkte aldrig att hon ens nosade mot marken. Hon ”flög” fram genom skogen – kanske låg vittringen direkt i luften.

På bilden nedan har hon hört älgarnas steg i skogen intill.

Vid en unghundsutställning underkändes hon med omdömet ”För elegant.” Mera muskler, tyngd och kraft efterlystes. Konstigt, tyckte jag - hon hade ändå bökat omkring med en Berner Sennen under ett helt år!

Men - med näste ägare (som redan hade tax, schäfer och pudel) blev hon efter ett par år Nordisk Champion! Valpar fick hon också med tiden.

Hennes matte berättade, att den första morgonen med de nya hundkamraterna vågade ingen av dom röra sin matskål förrän RR hade nosat på allas skålar, innan hon övergick till sin egen! Och detta hur självklart som helst… I am Miss Rhodesian Ridgeback – you don´t forget that!

Lust att köpa en? Märk då, att dessa hundar inte är särskilt keliga av sig. Det är helt klart att husse/matte bestämmer - men inget tjafs!

Vårkänslor?

Kanske du är nyförälskad? Känn efter! I så fall har ditt intresse för dina samlarobjekt hamnat på sparlåga - åtminstone under några dagar...

Eller tror du kanske att det hela är överspelat på grund av din ålder? I så fall brukar du kolla på menyn innan du kollar servitrisen...

Mercedes 230 B-Cabriolet 1938 - med ett vemodigt slutackord

Året var 1965. Trots innehav av en modernare bil skulle en semestertur företas med denna gamla 30-talscabriolet. En bagagehållare monterades (utdragbar, av ”saxtyp”, mycket praktisk) på bakre stötfångaren. Resan från Nacka (Sickla) ställdes till Borggårds Bruk i Östergötland, där nära släktingar bodde. Allt gick bra, även om farten inte var så hög.

Motorn, som arbetade i denna tunga vagn presterade bara 55 hästkrafter. Allt på denna förkrigsbil vittnade om gediget hantverk, avsett att användas under en hel generation. Men suffletten, även om den var tät, hade inte fått särskilt god omvårdnad. Yttertyget var blekt och slitet. Det typiska för tyska suffletter är att mellan yttertyget och innertyget finns en tjock stoppning, vilket medger en varm och ombonad tillvaro även vintertid. Det skulle bli för dyrt att byta ut yttertyget. I stället lät jag en sadelmakare sy ett perfekt överdrag att användas när suffletten var nedfälld. Den tar stor plats i nedfällt läge. Nu kunde ingen (vid vackert väder!) ana det eftersatta underhållet! Bilderna nedan talar sitt tydliga språk.

Klicka på den nedersta! Lägg märke till de eftermonterade defrostermynningarna på vardera sidan om vindrutan. En rejäl backlampa ser man också, liksom bagagehållaren i hopfällt läge. 

 Någon mil från Värnamo är bilen för en matsäcksstund lämnad vid vägkanten med en öppen dörr. Det signalerar en idyllisk tid utan faror!

Bilen var femsitsig, s k B-Cabriolet – till skillnad från beteckningen A för tvåsitsiga öppna mercedesmodeller.  Baksätet var rymligt – inget nödsäte! 

På en annan resa, från Halland till Värmland, gick kamdrevet sönder. Det kunde kallas för bilens svaga punkt. Bilen placerades vid en bensinmack i Skara, och jag fortsatte per tåg. Efter noggrann planläggning bogserades den senare under sommaren till Skövde, där jag fick hjälp att rulla den från en lastramp till en godsvagn f v b till ”Stockholm Södra”.  Där togs den om hand av vännen Kurt Kramer. Till slut hade jag äntligen fått tag i ett (tyvärr mycket begagnat) kamdrev. Generalagenten Philipson hade nämligen någon vecka innan låtit skrota alla reservdelar till förkrigsmodellerna. Vilken otur! Men en god väns moster ägde ett slott i Roslagen. I parken stod en skrotad, täckt 230. Ett slitet men användbart drev satt kvar på sin plats! 

Vi hjälptes åt att byta ut det trasiga drevet på min 230, varpå bilen snabbt såldes till en intresserad schweizare, som hade sett den på stan. Han hade redan ett dussin Mercedes i sin samling!