Vackra Stockholm - före kriget

Här är Slussen bara tre år gammal!
Detta trafikens klöverblad invigs i oktober 1935.
Ett skönt flygfoto, som ger en bra bild över ett nytt trafikmaskineri. Det finns under all trafik en öppen del med en verklig sluss för förbindelsen Mälaren – Saltsjön.

Nu är vi över ett decennium in på 2000-talet och fortfarande finns inget slutligt avgörande beträffande ombyggnad eller bevarande (fast förstärkt i så fall). En arkitekttävling om det nya är avgjord. Det var väl en söndagsmorgon, medan skönhetsrådet sov just en sådan sömn.

Modeller har byggts och visar på dålig verklighetsförankring. Exempelvis hus som skymmer utsikten över vattnen och breda avenyer med markant stigning. Förtrollande vackert solsken på ytor som kommer att ligga i skugga. Och vart tog båtarna vägen?
Vissa förberedande arbeten har påbörjats. 
Men nu föreligger ett överklagande med så mycket i bagaget, att det kanske blir en genomgripande reparation i stället. Men slitaget finns där varje dag i evighet, amen, så det hastar med beslutet.
Ett beslut som jag - och många med mig - hoppas ger en reparation av det vackra i stället för en förfulande nybyggnad.

Allt enligt order! Del 10 = sista delen.

Bilden talar för sig själv. T h kadett Weslien. T v en blivande yrkesofficer, faktiskt.
I albumet står det ”Bara ett bloss – det är den sista jag har.”

Ingen antipropaganda än på många år. Kornknarrens lungor har dock aldrig fått besök av detta gift.

Tillägg
Om man tänker sig en trägen, 40 år gammal, rökares lungor uppskurna vid obduktion, fotograferade - och fotokopiorna, starkt förstorade på en filmduk tvångsvisade för skolelever - då skulle nästan alla dra sig för att att börja. Andra skulle sluta. För så hemskt är det.
Under 60-talet kunde sådant beställas från försäkringsbolaget Skandia. Det använde jag mig av. Sen fick man hjälpa en del likbleka elever upp från golvet, där de ramlat ihop. Några hade rusat till toaletten. En del flickor, som inte själva rökte, grät öppet å sina mödrars vägnar: 'Mamma kommer att dö!'

Denna enkla matsäck gjorde gott under många pauser i övningarna. Det var sällan kaffe i termosen – mest mjölkchoklad, faktiskt. Två släta bullar utan smör. Kallades de kommunalarbetare? Svagt minne av det.

Det får bli seriens slutvinjett!
---------------------------------------------------------------------------------------

Tja - funderar på ett PS.
I så fall en faktiskt sann men ganska tragisk historia från den tiden utanpå det vanliga. (Men det är komprimeringen, som är det jobbiga.)

Allt enligt order! Del 9.

Kadettskolan på Karlbergs Slott i Stockholm innebar en sex månaders vidareutbildning med vpl officer som slutmål. Dvs lägsta graden = fänrik (i händelse av krig), förutsatt att man tjänstgjorde en månad vid regementet efter kadettskolan.
Det fanns en sommarvariant med sköna dagar nära Tylösand i Halland ELLER en stenhård vinterlinje, inkl några veckor i Vännäs nära Umeå. Övningar på skidor i 30 graders kyla – jojo!
Den linjen var ett måste för dem som skulle bli yrkesofficerare. Där halkade jag med – obestämd, som jag var, om kommande yrkesval.
Tiden på kadettskolan har jag skrivit om i ett inlägg 2011-maj-22 (se Bloggarkiv längre ned till höger).

Men på bilden nedan är allt över, och vi marscherar på Torsgatan en marsdag 1949 (efter Vännäs) i snömodd och töväder från Sth Central tillbaka till Karlberg. Kornknarren, svettig i väderomslaget, nr 2 på trottoarsidan.
Muck inom en vecka!

Tillägg
Dagarna innan hade jag fått veta att min far just köpt en Chevrolet Stylemaster -47, visserligen för flera tusen mer än vad den kostade ny – men ändå. Det var ont om U.S Cars, vill jag lova. Redan 3000 mil betydde föga i sammanhanget.
Och så är en sådan modell av Chevrolet med på bilden - just då - av alla Stockholms bilar!!
Nästan mer än tillfälligheternas spel. Engelskans ”weird” passar bra, tycker jag.


Men i januari hade det varit en bal på slottet.
Allt var inte bara ansträngande!

Klicka för större format?

Fotot är nedskuret till en tredjedel– nån måtta får det vara. Kornknarren framme till vänster. Medbjuden dam (med blomma i håret) var Ulla Palmqvist. Hon var från Karlstad, men jobbade i Falun. Undrar om hon fortfarande mår bra?
Långt hår tillhörde inte damernas mode. Möjligen har dock någon håret 'uppsatt'.
Tillställningen var strikt som attan – t o m arméchefen var där. Ingenting fick gå snett.
En låååång måltid, tal av skolchefen och litet dans på slutet. Fosterländska sånger också, minsann. Slut kl 24.

Tillägg
En kamrat hade druckit för mycket och kräkts ner sin fina uniform. Ett par av oss lyckades få in honom i det stora duschrummet (10 takduschar i rad). Vi ställde honom där med uniformen på. Den blev mycket ren, men hade, genomblöt, antagit en mörkare nyans. Vilket inte märktes i det stämningsfulla ljus, som rådde, när vi uppsträckta samlades inför ”Du gamla, du fria” och taptot. Kanske droppade det litet sakta nere vid skorna.
En skandal i hans CV hade därmed undvikits. Han gick vidare i sin officersutbildning och blev en bland de bästa.

Allt enligt order! Del 8.

 GRUPPEN SOM ALDRIG DÖR
– det är texten under fotot i det gamla albumet.

Kamratskapet i plutonchefsskolans tredje grupp – ja, det var totalt, kan man säga!
Skriver nedan några rader om dem som jag minns bäst.

Bakre raden
Nr 2 fr vänster – Östen Andersson från Karlstad. Tävlade i brottning. Lyckades efter några månader få byta regemente från ett i Norrland efter depression, orsakad av intensiv hemlängtan. Han var gift och frun bodde i Karlstad, där ju vårt regemente var beläget. Men väl hos oss gick allting bra!
Minns en lustig grej om Östen. Han slog vad med oss andra (25 öre per man), att han kunde klara en plutonsuppställning inför en övning, klar för strid med vapen och hjälm – med knallgula, civila skor! Alltså utan att befälet anade, att det var fråga om ett vad.
Han upptäcktes förstås – och större häpenhet inför anblicken av egna skor har aldrig visats, varken förr eller senare! Befälet gick på hans spel och hans blixtsnabba byte till marschkängor, som naturligtvis stod redo innanför kasernporten. För det antogs ju, att han rusade till sitt skåp på logementet för att byta.
Deras överseende kunde kanske bero på en tveksamhet om Östen verkligen hämtat sig från sin tidigare mentala svacka.

Nr 3 är Ulf Wikman från Stockholm. Han gisslade ofta officerarna med intrikata frågor – och kom ibland helt fräckt med bättre förslag.

Nr 4, Kornknarren, och nr 5, Stickan Hansson från Åmål, försökte ofta komma i samma patrull. Vi var fysiskt jämbördiga. Vi hängde med i samma tempo, vilket var viktigt. Det fanns alltid en bortre tidsgräns.

Främre raden
Först till vänster Åke Johansson från Värmlandsnäs. Han köpte en mc när allt var över och hälsade på i Uddeholm några gånger. Han tog flygcertifikat också – skulle kanske bli trafikpilot. Det berättade han, när vi något år senare satt i hans rum på Karlbergsvägen (Sth) och drack ljummet, saftsmakande Nyköpings brännvin.
En patrull skulle skickas ut en gång och ledas av Åke - Det började skymma och skogen var tät. Av kompanichefen Hellman fick han frågan "Är ni skogsmänniska?". Bäst att svara ja, tänkte Åke. - Vi hade roligt åt denna förmodade, nya människotyp!  

Näst längst till höger Rune Jonsson, sedermera Björshammar, som redan hade en lärartjänst (i Sunnemo?), vilket medgav tjänstledighet med 60% av lönen i behåll för militärtjänst eller studier.
Så när vi hade 2 kr per dag, levde han ett behagligt liv - utöver "gratis mat och husrum” som vi andra.

Slutligen längst t h  Öberg från Säffle (hette han Kjell? Var han kanske från Grums?) - aldrig trött!
Bar även andras vapen (utöver sitt eget) ibland – t ex vid vintermanöver och andra dagen utan sömn. Plockade ris och stubbved i skogen intill (om det var en längre paus och långt till fienden) och gjorde upp en rejäl, värmande eld, när de flesta av oss satt i snön med skidorna på och bara stirrade.  
Kanske kan han själv eller hans barn googla på Öberg från Säffle/Grums? - och känna sig stolta!

Namn på övriga i samma följd:  Sjöberg, Ståhl och Gullborn.

Allt enligt order! Del 7.

Man kunde se Karlstad med kyrka och allt från logementsfönstret. Men det förutsatte, att man avlägsnat all is på insidan, för någon nämnvärd värme tillhandahölls inte.

Forsgren har sett packlistan!

Ibland skulle vi öva tre-fyra dygn miltals från regementet och bo i tält, max 20 man i varje. Oftast medfördes extra tält, så det blev mindre trängsel.
Någon gång var det fråga om s k manöver, som varade c:a 10 dagar och täckte stora områden.

Helge West stretar på som alltid. Det egna gevärets kolv syns hitom den nedre väskan.

Om granatkastare skulle medföras, måste någon bära granaterna - plus den egna packningen.  Övningsgranaterna i sina plåtväskor var i stort sett lika tunga som de ’riktiga’.

Men vår pluton var alltid en spaningspluton med lätt utrustning - dvs kpistar - ifall vi blev upptäckta och inte hann undan. Helst skulle vi ta oss långt bakom fiendens linjer med bärbar radiosändare, där generatorn drevs med vev.  
Ett läger i djupa skogen med patruller utskickade i lämpliga riktningar. En fördröjd patrull kunde finna lägerplatsen tom! Man räknade med högst tre timmar innan platsen var avslöjad genom pejling av vår radiotrafik. Betydde ny lägerplats, alltså, och långt från den gamla.

Allt enligt order! Del 6.

Vi bestods med en kulturell utflykt.
Det var lastbil som gällde. "Det var sommar, så vi slapp cykla." Som vintern innan, då det var 25 grader kallt och vi cyklade runt sjön Rottnen för att till slut sova i tält utanför Sunne. Egentligen skulle vi då ha tolkat efter lastbilar, men det blev för kallt – fartvind osv.

Nåväl, det ser inte särskilt upplyftande ut på fotona, men vi trivdes bra – inga övningar på några dagar. Jag hade uttagits till att köra en av lastbilarna. Hade aldrig kört lastbil förut. Satt på en stol i logementet och ”torrväxlade” i förväg – för det var dubbeltrampning som gällde. Vid provet sedan körde jag något bättre än instruktören, som själv ville pröva. Så det fick duga.

Vi besökte Ingesunds (musik-)folkhögskola utanför Arvika. Två timmars föredrag av pratglade rektorn Valdemar Dahlgren.
Sen bar det av till norska gränsen vid Eda – med ett freds/unions-monument. Där höll en av oss, Henry Magnusson, ett tal om Sverige-Norge under unionstiden 1814-1905.

Fyra Volvo last och en Cheva 39:a räckte för oss. Ser litet trist ut, men vi njöt i fulla drag av "ledigheten", särskilt Kornknarren som chaufför.








Nehlin på en stubbe och Segerberg på stänkskärmen. Monumentet i fonden.

(Klick på bild ger större format!)

Tyskarna hade lämnat Norge, men alla stridsvagnshinder fanns kvar på svenska sidan - kilometervis!














 Tillbaka till övningarna!

En militär vaktpost råder över liv och död – mer än en polis, faktiskt.
Om man får höra ”Halt - eller jag skjuter skarpt!” - så är det bäst att tvärstanna.

Vpl korpralen 714 Johansson ser inte så farlig ut – inget skydd, vapnet i vila – men även i fredstid kan det handla om t ex ett ammunitionsförråd eller stridsklara fordon.

Vid ett tillfälle (vid ett annat regemente) testades en post av två civilklädda officerare. De var obegripligt slarviga och okunniga. De ignorerade postens varning – och blev nedskjutna. Naturligtvis ingen påföljd för posten.

Det var ingen övning för honom, som var ovetande om 'inspektionen' – det var allvar, eftersom han ensam vaktade ett stort förråd med utrustning för 1000 man.
Så se upp för 714 Johansson och gör som han säger – eller hans nutida mortsvarighet.

Isabelle Ståhl analyserar retro - och Kornknarren kommenterar!

Isabelle Ståhl har ett och annat att säga, minsann. Hon skriver en kulturspalt ibland i Svenska Dagbladet.

Vad sägs om detta?
Att vara modern idag är att vara retro. (Allt vad Isabelle skrivit får här nedan kursiv stil.)
Håller med – såtillvida som det verkar sprida sig till både stad och land och rusar iväg decennierna bakåt. Det är – som hon nämner – 20-40-åringar, som nu snöar in mer och mer på retro. Och det är något nytt.

Vår tid är uppbyggd på referenser till det förflutna.
Dock, påstår jag, ofta ganska diffusa sådana. Därför att det förflutna i form av 'historia' blir allt tunnare i vår tillvaro. Det trängs mer än förr med enormt mycket annat, som inte är så lätt att undgå. Skolorna erbjuder inte samma möjligheter som tidigare. Kunskap om äldre tider har skurits ned i läroplanerna. Så det blir intresse och självstudier som avgör, även för åldersskiktet, som nämndes ovan.

Kännetecknet för vår tid tycks vara nostalgi – en nostalgi som ofta riktar sig till något vi aldrig upplevt.
Det där är mycket intressant. Har man själv upplevt 60-, 50- och kanske 40-talet, så blir förstås anknytningen mer reell. Sen är det nog så, att retrokänslan kan vara starkare hos den som bygger på en vision – än hos den som upplevde den krassa verkligheten i det s k folkhemmet.

Därför att, som Isabelle skriver:
det är något förföriskt med tanken på det enklare livet i folkhemmet, där världen var liten och begriplig … bara två TV-kanaler … inget självförverkligande på gym eller resor.
Ja, så är det verkligen. Rentav ett botemedel att sjunka in i.
För psykiska, stressrelaterade sjukdomar är många gånger vanligare nu än då. Livet av idag bäddar för det, om ens läggning är det minsta åt det oroliga hållet, kvittar vilket.

Ingen vattenscooter?! - Nej, tyst och lugnt.

Vidare om
 . . . föräldrarnas barndomsfotografier och berättelser om kvällarna . . .
De som är 20-40 år idag, har ofta föräldrar som upplevt andra världskrigets tid, så fjärran från vår moderna tillvaro! Så funderar man på hur det var, kan man dyka ned i den tiden. God hjälp får man av alla filmer och TV-program, som omhuldar WWII och visar den tillvaro och de intryck som föräldrarna bestods med och som formade dem. Menar Isabelle.
Nåja, så gamla föräldrar har inte många 20-åringar, men låt gå f ö.

De gamla bilarna (här Buick 1939) hängde med länge ibland!
För redan då (här 1961) fanns det nostalgiker. 














Isabelle skriver också att
 . . . det ligger en liknande känsla i vurmen för teak och femtiotalsdesign. Man vill komma åt föräldrarnas tid, nu förlorad även för dem (dvs om de fortfarande lever).
En intressant formulering, som jag vill utveckla.
Nostalgikerna hugger in på allt – möbler, kläder, livsstil – med en skön känsla av ett hopp in i 'bubblan'. Ett svar på en vision!

Inte för alla - men alltid täckning!

Jag bedömer mig numera som en nostalgiker, som hamnat i den moderna tillvaron och sugit upp det mest matnyttiga. När jag ger utlopp för nostalgi i denna blogg eller i brev eller mail till mina kontakter – så upplever jag alltid ett visst vemod, som de yngre slipper. Men det är svårt att förmedla – och lika bra är det, kanske.
De yngres visioner är förstås värda all respekt – och genom det bevarande som ingår, kan man faktiskt se på det som en kulturgärning.

Numera gäller yttringarna av allt detta oftast en sak i taget. T ex gamla möbler (ev hela hus), gamla bilar, motorcyklar, mopeder, båtar, flygplan, litteratur, konst, kläder, musik, matlagning, kuriosa – you name it!

Vi gamlingar hade allt på en gång – och hur skall det förmedlas? Till och med ens egen blogg måste behandla en sak i taget i stort sett.

Suktar man efter 40-talet, då lär det bli vevgrammofon med sköra stenkakor.









 NÄSTA INLÄGG  återgår till ytterligare några avsnitt av (min vemodsbestänkta) militära nostalgi. För det finns litet mer att berätta.

Och Isabelle Ståhl skall jag återkomma till (kanske mer) än en gång. Då handlar det om hur (alldeles för?) lätt det är att 'deleta' i livet – och börja på nytt och på nytt.
Var nu det kan komma ifrån?


En nyhet (i alla fall för mig) inom fenomenet nostalgi (något som verkligen verkar roligt) - är 'Bike in tweed'.
En trampcykelepok, som med små medel kan återupplivas.
Massvis med illustrationer finns på bloggen
gunilladeluxe.blogspot.com

Allt enligt order! Del 5.

MINOR för stridsvagnar och andra fordon och förstås trampminor för trupp eller enskilda fiender är effektiva vapen.
Bara vetskapen om att de kan finnas framför en fördröjer all framryckning på marken. De kamoufleras förstås och de större och tyngre måste förstås grävas ned en bit.

S k larmminor behöver inte ha så stark laddning. Trådar göms i gräset, så att de kommer emot en fiendes ben eller fötter. En säkringssprint rycks ur sitt läge och minan exploderar. Resulterar i full beredskap och en spänd väntan. Kan det ha varit ett rådjur?
Nog så nervöst, speciellt om det är mörkt och vinden rasslar i alla löv. Mörkerkikare var det ont om på den tiden.
Men numera finns det ju möjligheter till avkänning utan ’snubbeltrådar’.

Marksoldater måste ha stridsvagnsminor – det gällde då och det gäller nu. ”Våra” minor var av plåt och innehöll 5 kg trotyl. Tändaren utlöstes genom minst 200 kg tryck på minans centrum, eller genom tidsinställning. Vägde 8 kg och hade ett bärhandtag.
Kruxet är att man måste i förväg ha kontroll över de vägar, fält etc, där stridsvagnarna väntas komma. Och gott om tid.

I dagens rörliga krig har man inte alltid det. Då är det (förutom flyganfall) pansarvärnsgranater och raketgevär, som gäller (bazookas sägs det ibland). Men sådana vapen hade vi inte.

Vår trevliga lilla mina på 8 kg.

Moderna minor av glasfiber (med dubbelt så mycket trotyl) går inte att hitta nedgrävda utan en minkarta – om de, osprängda, skulle behöva plockas upp igen. Kartan hade förr ett rutsystem med varje ruta = t ex 5x5 meter och med markerade punkter att utgå från, kanske ett stenröse.
Numera gps förstås, antar jag.
Om fred har inträtt, nu för tiden, skördar minor av olika slag många offer i efterhand. Särskilt de mindre, som lagts ut spontant, ibland i form av en leksak, som barn på drift blir jätteglada över – innan de har rört dem, vill säga.
Men i den mån minkartor finns, borde motparten lämna över dem för säker röjning. Fred, ju – eller?

Tillägg ett.
Under ryska anfallet mot Finland 1939 oskadliggjordes de ryska stridsvagnarna på ett mycket omtalat sätt. Man tog sig nära eller alldeles inpå stridsvagnen, utnyttjande en död vinkel för vapnen ombord. En glasflaska, fylld med bensin (eller likn) och med en brinnande bit tyg som stubin (instoppat i flaskans mynning) kastades mot ventilationsgaller, luftintag för motorn eller annan öppning. Flaskan sprack och brinnande bensin rann in. (se bild)
Fett, oljor, ammunition - ja, allt - gör en stridsvagns inre till det mest lättantändliga som finns.
Besättningen hoppade ur och sköts ihjäl. Stridsvagnen flög ofta i luften till slut, så det gällde att veta vart man själv skulle ta vägen. Det gick bra i städer, på vägar och i skog - men naturligtvis inte på stora fält.
Detta sätt att bekämpa stridsvagnar förekom sedan ofta i WWII.
Molotov Cocktail kallade finnarna sin brännflaska för. Molotov var Sovjets utrikesminister.

Tillägg två.
Vi skulle spränga skarpladdade stridsvagnsminor för övnings skull, tidsinställda, tack och lov. Vi retirerade till ett värn, 150 meter därifrån. Eftersom ingen stridsvagn eller motsvarande fanns för ”dämpning”, kunde splitter färdas ett bra stycke. Avståndet oroade inte en kamrat, som nödvändigtvis skulle kolla med huvudet ovanför värnets kant. Smällen var rejäl, det kan jag lugnt påstå.
Inom ett ögonblick visslade ett splitter förbi värnet, kanske en meter från hans huvud. Det borrade in sig i ett träd bakom, så vi kunde se att det strukit precis över värnet. Det var 15 cm långt och vasst åt alla håll. Med huvudet kvar sjönk han blek ned bredvid oss.
Nära ögat, bokstavligen!
Jojo . . .

(forts följer nog -  litet mindre dramatisk, litet mer roande)

Allt enligt order! Del 4.

Svenska armén hade hundratusentals på lager.

Andra vapen som vi bekantade oss med var handgranter och minor.


(Om minor i nästa inlägg.)















”Våra” handgranater var importerade från Tyskland. De var av s k skafttyp (se bild).
Vid strid skulle man snabbt dra ut ett snöre i skaftändan. Då brann en tändsats i 4,5 sekunder, varpå granaten exploderade. Man skulle alltså kunna kasta iväg den utan risk, när man fått loss snöret.

Att fienden skulle hinna kasta tillbaka granaten, innan den exploderade, var faktiskt en möjlighet om avståndet till fienden var kort.
I så fall dröjde man någon sekund, innan man kastade, så att sekunderna inte skulle medge ett återkast. Vanligen handlade det dock om kast på 30-50 meters håll (jag hade kompanirekordet på över 60 meter). Då kastade man så snabbt det gick.
De flesta av oss övade flera gånger med skarpa granater. För det var egentligen frivilligt, eftersom nervositeten fanns där. Kanske bränntändaren var för snabb? Det hade vi hört talas om. Någon sekunds apatisk tvekan, så . . .
Samtliga deltagande låg i skydd några meter bakom den grop, varifrån kastet skulle ske.

Vid ett tillfälle, då vi andra förstås låg skyddade, brast koncentrationen totalt hos kastaren. Han försökte kasta snöret i stället för granaten.
Övningsledaren, en sergeant vid namn Ramström, slet granaten ur handen på kastaren, fick iväg granaten över kanten på kastgropen i samma veva som han vräkte omkull kastaren med sig själv ovanpå. Explosionen var kraftig, tyckte vi, som låg i skydd där bakom. Allt handlade om några sekunder!
En  snabbtänkt sergeant och modig livräddare!

Klicka gärna för större bild(er)!

Alla verkar vakna, trots att det är rast. Men den var nog kort, för vi blev experter på att ta en lur, om det så bara var för tio minuter.
Främst till höger Sten Berner - en lyckans ost, eftersom han fått överta - eller var det en studentpresent - en spritt ny Nash Ambassador -47. - Wärneryd, nr 3 från höger är väl professor emeritus vid något universitet vid det här laget, skulle jag tro. Längst bort Åke Johansson från Värmlandsnäs. Vi blev verkligen goda vänner och hade kontakt några år efteråt. - Kwart (Ruben?), nr 2 från vänster, lyckades oavsiktligt reta en kapten till låtsad ilska.

Låter knepigt men så här var det.
Vid övningsskjutningar drogs en telefonledning mellan skjutvallen och
markörgraven. Den telefonlinjen var förstås ytterst lokal – helt separerad från det vanliga nätet (batteridriven). Vanligen sköttes kommunikationen av någon av oss värnpliktiga. ”Markera det sista skottet en gång till – var det uppe till höger?” etc. Man ringde upp med en vev och kom naturligtvis bara till 'graven'. Kwart var chef för alla tavlorna.
Vi fick oväntat besök på skjutvallen av kompanichefen, kapten Hellman. Han kollade all säkerhet osv – och ringde till markörerna. Linjen var okej. Kwart, som inte visste att Hellman ringde, svarade på skoj ”NK – parfymavdelningen.” Vilket ju var en omöjlighet på denna direktlinje.
Kapten Hellman röt om brist på disciplin, men den varnande röda ansiktsfärgen uteblev, så vi visste att Kwart skulle slippa påföljd. Allt annat hade ju varit till belåtenhet!

 Markörgraven, där man i timmar hörde de snärtiga ljuden från kulorna som gick igenom tavlan 3 meter ovanför och in i sluttningen bakom.













Två tavlor i samma ställ besköts växelvis. På den neddragna tavlan syntes alla kulhål. Träffarna markerades, med en spade med långt skaft, på den andra ’fräscha’ tavlan, som då var i det övre läget. Alla kulhål täcktes med klisterremsor i det nedre läget. Så att nya kulhål skulle synas, när den sköts upp igen. Rationellt system, faktiskt.

Allt enligt order! Del 3.

Kulsprutepistolens inlärning krävde större säkerhet, eftersom den så lätt kan råka vändas hit eller dit av misstag.
Från början tilldelades vi en finsk modell med ett magasin för 50 patroner.
Dess problem var eldhastigheten, som var alldeles för hög. Att hålla fingret på avtryckaren det minsta för länge betydde att alldeles för många skott avfyrades. Obehövliga för målet i fråga. Men med en knapp på sidan kunde omställning ske till ett skott för varje avtryckning. Skönt att veta. För i närstrid hade man inte så mycket tid att byta till ett fulladdat magasin, även om man bar det tillgängligt.

Om avtryckaren inte släpptes i tid, försvann de 50 patronerna i en eldskur på mindre än fem sekunder. Samtidigt ett kännbart tryck uppåt för hela vapnet, om man inte pressade nedåt. Många kulor kunde annars försvinna upp i det blå. Och magasinet tomt = avbrott för byte.
Med andra ord ett knepigt vapen för dem som aldrig skjutit förut (nedan).

Kulsprutepistol mod 37-39

  
Under 1948 fick vi en ny modell (svenskt fabrikat) med lägre eldhastighet, där man nästan kunde räkna skotten vid automateld. Och det var nog säkrast, för där fick man hushålla med endast 20 skott i magasinet. Ett försiktigt tryck gav i alla fall bara ett skott. Men att hålla reda på det i stridens hetta - hm.
Den modellen hade ett framåt vikbart axelstöd - verkligen ett plus (nedan).

Kulsprutepistol mod 45b

Ibland kunde 10-mannagruppen tilldelas ett kulsprutegevär (bild nedan) med utfällbart stöd under pipan, betydligt tyngre att bära. Men alla magasin i reserv bars oftast av en s k ersättare, som tur var (dock med eget vapen, förstås).
Jag minns en ljumskskada en gång när jag tog ett hopp över ett brett dike med vapnet i höger hand. Sjukskriven under en helg (förstås!) - inklusive min födelsedag, till råga på allt.
Detta gevär skall inte förväxlas med en kulspruta, som hade tre mans 'besättning' och krävde särskild utbildning, som gavs i de 'tunga' grupperna.

Några i gruppen kunde tilldelas ett s k automatgevär, ag, som det kallades.  Där behövdes inget handgrepp som med mausern mellan varje skott. Bekvämt och snabbare. Men med knepigare vapenvård. Efter alla övningar, väl hemma på logementet, skulle nämligen sådan vård ske med inspektion av allt, isärplockat i sina delar, rengjorda och (tunt!) insmorda. Sen var övningen avslutad och vi var lediga, viket var efterlängtat.
Kanske väntade middagen i den enorma matsalen.
Vapenvården var enkel med mausern och kpisten, men ag-killarna, lika hungriga, kunde hålla på länge, innan deras vård blev godkänd.

Automatgevär, mod 42.

Mycket jobb lades ned på att göra oss bekanta med samtliga vapen, som infanteriet bestods med.
I ett skarpt läge med såväl vapen som kamrater satta ur spel, skulle vi förstås kunna överta en skadads vapen, även om det var av annan typ.
Och som befäl skulle vi klara av eldavbrott på samtliga vapen, helst även de tunga kulsprutorna, som vi aldrig övade skjutning med.
Jag minns hur vi satt två och två i en sal med en kulsprutas alla delar framför oss på bordet. Allt skulle plockas ihop till en fungerande mekanism. Men vi visste inom oss att ute i terrängen skulle det aldrig gå. Det kunde t ex vara vinter. Kanske 10 grader kallt. Delarna kunde vara heta och bli blöta i snön. Fukten blev sen till is i mekanismen och allt måste isär igen. Under tiden ryckte fienden fram . . .
Övningarna i salen var en formsak, helt enkelt.

Krigshistoriskt tillägg med återknytning.

Den finska kulsprutepistolen, som här kortfattat beskrivits, kom till skarp användning av finska armén under två spektakulära krig med Ryssland (dvs Sovjetunionen). Först kriget under vintern 1939-40, som allmänt kallas just ”vinterkriget” och som var ett anfallskrig från rysk sida. Och sedan det s k fortsättningskriget 18 månader senare, då Finland med tysk hjälp försökte återta bl a gränsområdet Karelen, som blivit ryskt 1940. Det misslyckades – och i den fred som följde, skärptes villkoren från 1940. 

Finland förlorade bl a sin kust mot Ishavet och ålades ett mycket stort krigsskadestånd, som inte var betalt förrän 1972. Det gällde inte pengar utan bestod av produkter från tung industri, t ex maskiner, lokomotiv, fartyg osv. En export under 25 år, utan inkomster, vilket fördröjde Finlands återhämtning.

Under vinterkriget fick Finland (begränsad) hjälp från Sverige. Ett antal stridsflygplan, diverse vapen – men framför allt frivilliga män och kvinnor. Så många att det bildades en svensk bataljon, som med avsevärt engagemang bidrog till de skyhöga ryska förlusterna. Inget ytterligare land bistod Finland i samma grad, även om det finska motståndet beundrades över hela Europa. För det fanns annat att tänka på. Världskriget hade börjat.

De ryska förbanden var otränade, speciellt i vinterkrigföring. Med mörka uniformer var de lätta mål för de finska i sina vita snökåpor, som aldrig upptäcktes förrän det var för sent. Man anföll längs vägarna och omringades lätt av finska trupper på skidor. Efteråt var några ryska kompanier förintade. Det tog kanske en halvtimme. Men nästa dag kom nya kompanier – igen och igen. 

Den ryska, numerära övermakten blev till slut omöjlig att bemästra. Det blev en hård fred våren 1940, vilken som sagt förvärrades efter fortsättningskriget.

En del svenska officerare, som deltagit, föreläste sedan på de svenska regementena. Vad jag minns bäst från dessa besök är att de som verkligen strider rent konkret, är så få, jämfört med det antal som strateger och taktiker räknar med, när alla planer görs upp.

Låt oss anta att 20 man ska (på skidor) överraska en fientlig transport med s k eldöverfall.

Några är sjuka och beordras till annan uppgift. Några är uttröttade redan från början och blir efter. Totalt 14 kan aktivt delta i anfallet efter några kilometers skidande i skogig terräng. Men strax är antalet bara sju. De övriga sju ligger i skydd bakom och laddar magasin till de främres kulsprutepistoler.

50 patroner plockas in i varje magasin, som sedan kastas fram. Tomma kastas tillbaka. Efter kanske fem minuter är allt över. Det är helt tyst från fiendesidan. Man tar en överblick för att kunna rapportera. Man hinner förstöra fordonen. Sen på skidorna igen och så fort som möjligt tillbaka till förbandet – tunga pulkor med ammunition slipper man nu.

Själva eldgivningen sköttes av sju soldater med laddningshjälp av de övriga. Så blev det i praktiken.

Det var dit jag ville komma – apropå den finska, ammunitionsslukande 'k-pisten'.