Luftens vagabonder

Efter Första Världskriget (slut 1918) blev alla stridspiloter utan arbete. Men många köpte ett flygplan och försörjde sig på uppvisningar och rundflygningar. De primitiva planen från krigets början hade på fyra år utvecklats till driftsäkra och lättflugna maskiner. De kunde fortfarande landa och starta från vanliga fält intill bondgårdar eller byar.

Att flyga var då ett äventyr. Att betala för en liten tur över hembygden blev omtyckt. Det blev lönsamt med rundflygningar.

Efter det senaste världskriget (slut -45) förekom dessa flygningar t o m in på 50-talet. I Sverige med alla sjöar överallt blev det plan med flottörer, som användes. Jag minns en sådan tur i en Norduyn Norseman för att få se min goda moder, iförd röd badkappa, vinka från gräsmattan.

Under 1920-talet drog dödsföraktande uppvisningar mycket folk, särskilt i USA. S k Wing Walking var en höjdpunkt. Oftast utförd av en tuff lady, som promenerade mellan de dubbla vingarna – fastän vid avancerad flygning dock fastbunden vid en vingstötta.

Tala om att flyga lågt! Längs en gata nästan lägre än gatlyktorna. Vid vänstra stöttan syns den tappra amazonen.

Det förekom avancerade uppvisningar med t ex looping på låg höjd över nöjesfält, där publiken tjusades av djärvheten, särskilt i mörker. Planet följdes av strålkastare. Ibland ödesdigert, eftersom piloten lätt bländades och tog miste på (den låga) höjden.

I Sverige hade vi vår Albin Ahrenberg, vår hjälte efter en vågad flygning 1929 mot USA – som slutade med en nödlandning på Grönland. Varifrån han tvingades ta båten hem till slut.

Ännu mera hjälte blev han 1931, när han med Grönland som bas lyckades hitta en brittisk forskningsexpedition, som inte avhörts på månader. Han använde dittills enmotoriga plan av Junkers fabrikat. 

Han startade flera flygbolag, även för rundflygningar.

I slutet av 30-talet tillkom tremotoriga, oftast flottörförsedda, Junkers-maskiner för 8-12 passagerare. Dessa användes även vid rundflygningar.

I början av 50-talet, när Ahrenberg kom för rundflyg tex till Värmland och mullrade över samhället för att landa på Rådasjön vid Uddeholm – så var det verkligen en händelse. Man ryste av upphetsning. (Ståpäls heter det visst nu för tiden.)

Att flyga med Ahrenberg blev verkligen populärt. Kanske får han ett eget inlägg någon gång.

Ahrenberg spelar (och är!) pilot på ett ambulansflygplan, som lyckas landa på en fjällsjö för att rädda en skadad Aino Taube. Delvis en kärlekshistoria med tragiskt slut. Inspelad 1933.

Sveriges första flygfilm.

Ill. ur Bertil Skogsbergs bok 'På filmens vingar'

Gengasen - vår räddning!

 Torget i Nyköping under 1940-talet.

Gengasen – med kol eller ved i grytan – gav lösningen till fortsatt biltrafik under krigsåren. Det hade varit otänkbart utan våra skogar.

Motorernas effekt minskade visserligen med runt 50% men det var ingenting att göra åt. Aggregaten monterades i allmänhet baktill. Även helt friliggande förekom - på en pivotvagn som ett enhjuligt släp.

Källe-aggregatet, döpt efter konstruktören, monterades framtill. 

Källe behöll enligt uppgift motorstyrkan något bättre än de andra.

På bagageräck på taket placerades säckar med 'reservbränsle' vid längre resor.

Nu till vykortet. Lustigt att alla tre aggregattyperna visas just på detta kort! Den mest skymda bilen lär ha aggregatet framtill. Därnäst ser vi den friliggande typen på pivotvagn (vanligast på Volvo). Och närmast fotografen det baktill monterade.

Samtliga tre bilar tycks vara 7-sitsiga och antagligen taxibilar.
(Klicka för större format!)

Historiskt krigstillägg.

Man hade successivt (sedan 20-talet) lämnat veden och övergått till koks med högre värmevärde men farligare och smutsigare rök. Koks är en stenkolsprodukt. Sverige saknade stenkol. Det blev därför vår främsta importvara från Hitler-Tyskland.

I byte lämnade vi vår fina järnmalm, som gav minst 700 kg rent järn på varje ton malm. Motsvarande mängd malm från de tyska och franska gruvorna gav bara hälften.

De tyska malmtransporterna från Luleå lotsades av våra minsvepare genom svenska farleder för säkerhets skull. Vi var ju neutrala, hette det.

Våra skogar gav oss all ved, men den behövde därigenom inte ersätta all koks. Importen fortsatte alltså trots kriget – om också något förminskad.

Vi stödde därigenom tysk krigsindustri. Men vi hjälpte britterna också – med kullager från SKF.

Fast det är en annan historia!

Rena rama verkligheten - mitt inne i filmen!

Att producera flygfilmer med handling förlagd till åren 1939-45, dvs Andra Världskriget, är idag förenat med vissa problem. Allt som behövs finns inte på plats längre. Men datortekniken finns! Något bombplan - från ett museum, förstås – under flygning kan förmeras till önskat (stort) antal etc.

Men under själva kriget fanns allting till hands hur lätt som helst. Många spelfilmer rentav spottades ut till en förväntansfull publik. Båda sidor filmade för propaganda till 'dom därhemma'.

Tysk filmaffisch från kriget med Messerschmitts jaktplan som trygga symboler.

 

Ett otal dokumentärfilmer hjälpte till. Äkta avsnitt ur sådana filmer klipptes in i handlingen, där det passade. Publiken kom sannerligen nära verkligheten!

 

Ur Howard Hawks' film Air Force (Luften är vårt liv) från år 1943. Bombplanet Boeing B17, en s k Flygande Fästning, på landningsbanan i djungeln.

 

En flygfilm med ett hangarfartyg inblandat kunde göras 'verklig' även efter freden. Varenda start och landning på de amerikanska fartygen filmades kriget igenom, dels för undervisning, dels för att efteråt kunna se vad som gick snett, om en olycka inträffade.

 

Planet, en Grumman F6F Hellcat, är klart för start från sitt hangarfartyg. Filmen, William Wyler's The Fighting Lady (Havets drottning, 1944), skildrade det dramatiska livet på ett hangarfartyg i strid. 

 

• En film med alltför djärva piloters nonchalans är lätt att hitta dokumentärt material till. En alltför snabb anflygning resulterar kanske i en krasch i havet, om planet sattes ned för sent. Men piloten kunde också vara sårad – eller planet skadat - med tragiskt resultat.

I filmen gavs kanske svaret - med inklippt, autentiskt material.

Ill. ur Bertil Skogsbergs 'På filmens vingar'.

Strömsholmsäventyret 1973

Ibland tvingas Kornknarren lita till sitt minne och de fåtaliga anteckningar som gjorts. Kanske mailade foton T&R för utlåtande - eller telefonsamtal. Men har man själv basat för ett evenemang, så borde det vara lättare att komma ihåg än annars. Plus kanske tillgång till startlistor.

Hur som helst - nu bär det iväg tillbaka till 1973.

Motorhistoriska Sällskapet hade då åtta år på nacken. Det hade blivit uppenbart, att många medlemmar i denna veteranbilklubb inte bara ägde bilar utan även motorcyklar. Eller t o m bara mc!

Något borde göras för dem, tyckte vi.

 

Ryttarslottet Strömsholm – nära Kolbäck mellan Köping och Västerås – valdes för start, mål och inkvartering (i ett annex, förstås!). Mc-rallyt döptes fyndigt till Sällskapsresan.

MHS var redan från början en riksomfattande klubb. Men kanske hade vi överskattat intresset bland 'de våra', för det blev bara bortåt 20 deltagare. Men det räckte gott för oss, ovana som vi var vid att arrangera något för motorcyklar.

Två klasser blev det – före resp efter kriget. Rallyt var c:a 6 mil, varav två mil var en frivillig slinga utan kontroller på knixiga asfaltvägar.

Det enkla upplägget gav gemytlighet och trivsel. För många är evenemang i liten skala ett tydligare och roligare minne än nutidens megaträffar.

Nedan några foton från Strömsholm -73, naturligtvis inte alls med tanke på publicering år 2014 ...

(Ska, hoppas jag, senare komplettera med flera namn efter mera koll.)

Carl-Erik Levin från Vassmolösa (söder om Kalmar) under manöverprov.

Och hans HD 750 cc från WWII, en sk Krigare.
Bredvid en Ariel, ovanlig redan då.

Överst BMW från mitten av 50-talet med Steib sidovagn.

Därunder HD 1926, 1000 cc. 

 

Douglas -48 körs av Per Johansson, Västerås (med dottern på pallen).

Till sist Harald Porry vid sin Rover 1919.

Kornknarrens foton är ofta färska kopior från diabilder, som ibland är över 40 år gamla.

AGFA var bättre än Kodak på 50-talet – senare i stort sett likvärdiga.

Det var rullar med 20 eller 36 tagningar. Nu är det bekvämare! Av 100 digitala val kan 96 ratas. ”Fyra stycken blev verkligen bra. Dom tar vi!” Men det är så dags det.

Vattenfabrik - alltid bra att ha!

Under den heta period som vi nu känner av i hela Sverige, så måste läsarna kylas av på något vis - åtminstone visuellt - tänkte jag. Hittade ett mycket lämpligt foto från 1920-talet. Vattenfabrik – vilket slående namn i juli 90 år senare, för det står det faktiskt på skylten!

J. JÖNSSONS BRYGGERIER - - - S:T KNUTS VATTENFABRIK

(Vykortet fotat i Malmö, kan man läsa på baksidan.)

Beställ ett helt bilflak, vetja! 
Det var små lastbilar jämförda med nutidens. Men chassi och fjädring pallade för mer än man kan tro.

I Uddeholm, där jag växte upp, kom ända till mitten på 50-talet varje vecka köttbilen, fiskbilen och två bryggeribilar (från olika bryggerier) plus mjölkbilen varje dag utom söndag. De stannade vid varje hus (mjölkbilen vid vart femte, där beställda plåtflaskor hängdes upp i ett ställ),

Bekväm service vill jag lova!

Termometern visade idag trettio grader i skuggan. Pust! Jag spanar retromässigt efter bryggarbilen . . . 

Extravaganza - en totalupplevelse i retrovärlden!

Så var det tänkt, och så blev det också.

På 70-talet tände klubbkommittéerna ibland på idéer, som skulle ge medlemmarna (och även andra intresserade) något mera exklusivt än de nostalgirallyn och vanliga bilträffar, som redan förekom då och då.

Med – enligt uppgift – förebilder i England skapades Extravaganza med samarbete mellan järnvägs-, spårvägs- och veteranbilsfolket med ballong- och ångbåtsfolket i gott sällskap. Det blev ett evenemang , som var annorlunda mot det dittills upplevda. Men det 'kördes' i samma form endast under två år, 1972-73.

Med Extravaganza kunde man själv uppleva alla ovannämnda ingredienser samma dag!

Från Stockholms centralstation avgick ett äldre tågsätt, draget av ånglok. Det var alltså normalspårigt – rejäla grejor! Man klev av vid Stålboga. Där mötte gamla bussar och bilar, som förde passagerarna vidare någon mil till Malmköping. Där kunde man pröva spårvagn, trådbuss, museijärnväg och t o m varmluftballong. Man handlade i retrobutik och kunde äta en bit mat på Värdshuset

Efteråt bar det i motsatt ordning iväg till Mariefred för ångbåtsresa ända till kajen intill Hufvudstadens Stadshus.

Deltog man med egen (veteran)bil från Stockholm, så missade man ju ångtåget och ångbåten, men det var trevligt ändå. En äldre bensinmack fanns också. Såvitt jag minns, kunde man även göra tvärtom – dit med båt och hem med tåg.

Automobilhistoriska Klubbens idéspruta, Carl-Erik Asp, var en av de entusiastiska arrangörerna. – I de flesta fall jobbade alla utan mera ersättning än en bit mat, om ens det. Det var roligt att vara med, helt enkelt!

            

Ångloket samlar sig för avgång från Sthlm C. - Det hörs!

Extravaganza hade plockats in mellan de ordinarie avgångarna. Det skulle nog inte vara lika lätt idag. På perrongen märks kolröken som förr i tiden.

      

Tåget inkommer till Stålboga station någon mil från Malmköping.

 

Vagnarna representerar nedlagda järnvägsbolag. Här sitter man i en vagn från Oxelösund-Flen-Wästmanlands Järnväg.

Veteranbilarna mötte upp, här t o m Rolls-Royce och Mercedes Cabriolet från 30-talet.

Varmluftballongerna var redo.

Väl framme i Malmköping väntade bl a spårvagnar och trådbussar.

Äldre bensinpumpar betjänar FIAT 501 c:a 1923 (trol ägd och körd av Iris Härnström) samt Willys 77 från c:a 1935.

Från Mariefred anträddes återresan till Stockholm. Två ångbåtar är beredda.

 Närmaste paret, Bella & Bernhard Håkansson från Mönsterås, vinkar glatt.

En upplevelserik dag är över!

TILLÄGG

apropå Pers kommentar med vink om Tekniska Muséets ev medverkan.

Nu är det så att Tekniska Muséet (i Stockholm) har arrangerat (eller varit delaktig i) liknande saker ett antal gånger under de fyrtio år som gått. Men eftersom själva museibyggnadens läge styrt evenemangen, så har det där med järnväg inte passat in.

Ändå ordnade man 1974 ett 3:e Extravaganza i och på områden omkring muséet. Även flera flygjubileum i muséets regi på (Ladugårds-)Gärdet har påmint om gamla tider.

Tekniska Muséets teknikentusiast Gert Ekström har styrt och ställt med motorhistoriska retroevenemang i många år.

Teknikhistoria omfattar ju så mycket – även t ex vävstolsteknik!

Flygplan, bilar, båtar och ballonger ligger inte alltid i frontlinjen. Dessutom har de klubbar, som kunde hjälpa till, så många egna evenemang, att orken knappt räcker ens till dem.

Men vi ska inte frånkänna alla klubbar deras nytänkande! Fyrtio år har gett många retroevenemang med marknader och möten, påspädda med charmtävlingar, auktioner, flyguppvisningar osv.

 

Knappast dock någon där man åker ångtåg dit och  ångbåt hem.

Tack till alla som visade vägen!

  

En gammal Lincoln går i mål.   Hurra!

Huvkråkor - döda och levande!

Bilen som familjemedlem – mera förr än nu – behandlades litet vanvördigt, tycker jag nog. Men den stod pall för det mesta utan att vara jeep eller något annat råbarkat. Att ställa upp för fotografering låter som en enkel sak – vanligen en hyllning till märket eller modellen.

Men huga – vad händer? Ett krypande och klängande och till slut en triumferande pose! Starka skärmar och motorhuvar – och tak, tack och lov! Men repor utan plåster eller annan omtanke – snälla nån!

Cheva 34:an tycks uthärda - liksom Plymouth 37:an.

 

 Dodge 34:an har en lättare uppgift. Men Ford 36:an mumlar att "nu går det för långt! Det är krig i faggorna, kolla på mina avskärmade lampor - och dom bara leker med mig!"

Medan De Soto 41an och Hudson 36:an endast accepterar en lugnare posering!

Tack Rune, för bilderna!

Lådor med bildelar - det var då, det!

Ja, visst var det så! Inte hela bilar i lådorna på fotot– utan kanske 100 stänkskärmar, som väntar på transport till sammansättningen av – förmodligen - lika många hjul, flera motorer och kanske en hel låda med bara inredning, säten etc. Och chassin travade på varandra i en annan låda.

Det handlade ju om sammansättningsfabriker, som främst USA's biltillverkare byggde upp i ett antal länder. Det blev lägre arbetslöner där och det blev mera rationella och billigare transporter över haven än om färdiga bilar skeppats över. För det var en exportvariant som varade i många år. Kanske kunde också importavgifterna bli lägre.

Hamnen i Alger i slutet av 20-talet. 

 Algeriet sorterade under Frankrike ända tills på 70-talet, då president de Gaulle såg till att det blev självständigt. Det var efter ett uppslitande inbördeskrig mellan en upprorsarmé och en profransk falang, styrd av franska officerare. De Gaulle tog i med hårdhandskarna mot den algerietbaserade ledningen.

Men på bilden anar man ännu ingenting av detta. En förmodligen fransk oceanångare lämnar hamnen. Det var täta förbindelser med moderlandet!

Man ser några trälådor som väntar på transport till sammansättningen. Förmodligen gäller det A-Fordar.

ANA, Aktiebolaget Nyköpings Automobilfabrik, är väl för dagens (nåja) svenskar det mest kända exemplet på ovannämnda fabriker. Där plockade man ihop De Soto, Plymouth, Chrysler men också bl a Simca, Goliath, Standard Vanguard och den designmässigt svårförstådda Mayflower.

Man började redan 1937. Det hela var över 1960, då SAAB köpte ANA.

Även Ford sattes ihop i Sverige.

Det är så gott som bevisat, att den svenska sammansättningen gav bättre bilar än dem som lämnat bandet i USA.

Hett tillägg.

Trots julivärmen har jag begett mig till ett ännu hetare ställe! Alger! - inte klokt . . .

Packardpicknick

Ja, här var'e utflykt med picknick av hög klass! Apropå förra inlägget.

Bilen, en Packard från 1930, var en rekorderlig långfärdsvagn.

Rak åtta på denna modell.

Här en paus i lugn och ro med alla picknickattiraljer. Närheten till bilen (med öppen dörr) är slående och tidstypisk. Väskan med tallrikar, bestick m m vore nog eftertraktad på en veteranmarknad av idag.

Låt oss anta att fotografen också är en kvinna. Då handlar det om ett skönt initiativ med tanke på att det var för över 80 år sedan. De unga kvinnorna hade erövrat allt större utrymme under 20-talet, men det gällde mest i storstäderna. Landsbygden släpade efter som tidigare.

Håret bobbat (eller shinglat, som man också sa) visar att man är med sin tid.

Sett i stort levde alla ett mera riskfyllt liv. Det vardagliga säkerhetstänkandet, som vi är vana vid, dröjde tills in på 50.talet. Och sjukdomar, lätt botade idag, skördade offer bland både fattiga och rika.

Kanske är vi snart tillbaka till 20-talet – apropå det ökande antalet bakterietyper, som blir resistenta mot det som ännu räddar oss, dvs penicillinet.

Många gamla foton njuter vi av – motiv, komposition osv. Vi avhåller oss från störande tankar på hur det verkligen var att leva då.

Till sist

– jag vet inte hur många gånger som jag med såväl mina föräldrar som senare med min egen familj har upplevt en situation som på bilden. När tog det slut – och varför? Vart bär det iväg nu för tiden? Nästan alltid för långa sträckor för att få tid att hitta en lämplig plats. Så efter att nästan ha stannat vid några vackra platser, hamnar man till slut i en grusgrop . . .

Men det är inte hela orsaken. Ska fundera och någon gång återkomma!

En damklubb i Tyskland

För 85 år sen var bilen ingen självklarhet. Men damer vid ratten såg man ändå redan. Det krävde en hyfsad ekonomi – naturligtvis oftast med en make med god inkomst. Bilen kunde användas av båda.

Här nedan handlar det rentav om en klubb för välbärgade damer med intresse för bilkörning. Man har valt ett utflyktsmål och träffas för gemensam körning, där nöjet ligger i att se kamraterna före eller efter längs vägen, där resan ju på sätt och vis är målet.

Man kan föreställa sig den förväntan, som ligger i luften, när alla har samlats och det snart är dags för start. Men det är regnigt, och suffletterna är uppfällda.

I Tyskland var cabrioletmodellen mycket vanlig. Kanske det skulle ha sett annorlunda ut med våra svenska vintrar. Av tiotalet bilar nedan är nog alla av sådan modell. Det kan vara något undantag längst bort. Det handlar mest om tyska fabrikat, ganska säkert. Ofta med dubbla reservdäck baktill eller på framskärmarna.

Zum Verkauf – Till salu.

Tror inte att den här köparen har tankarna på en klubb med bilkörning för nöjes skull. I stället jobbar hon kanske på ett kontor i stan och måste utan knepiga bussresor med kort varsel kunna hälsa på sina krassliga föräldrar på deras gård några mil därifrån.

Vad tänker hon? Inga flådiga lyxvarianter för hennes del! Som sekreterare har hon lärt sig effektivitet. Så efter en provkörning och ett stentufft prutande är det klart - ett handslag, ett kvitto och en tecknad försäkring.

Lycka till med Chevan!

Dambilklubb idag?

Skulle ett dussin damer med körkort ta var sin moderna bil för att först samlas vid ett torg och sedan köra till förslagsvis ett slott fyra, fem mil bort? I motorismens sköna gemenskap? Nja – det blev nog tre eller fyra välpackade bilar, bara.

Men varför inte? Fältet är fritt för att omsätta tanken i praktiken!

(På veteransidan, däremot, finns ett och annat sådant jippo.)

Tidigare fanns (kvar ännu?) arméns kår för frivilliga, kvinnliga bilförare – Bilkåristerna.

En sorts bilskola, där de fick lära sig att ganska avancerat (terräng!) köra främst tunga lastbilar – som förberedelse för tjänst i krig. Man skulle kunna avhjälpa enklare fel, klara hjulbyte vid punktering och lägga på snökedjor bl a. Kanske också pistolskytte ingick?

De kunde nog tänka sig ett utflyktstema som på bild ett – med sina egna bilar!