Vilande retrobloggar med mera.

Har det hänt något med retrobloggeriet? Sådant kan ligga utanför Kornknarrens räckvidd (i praktiken, vill säga). För alla har man sannerligen inte koll på.
Har kanske Facebook-smittan brett ut sig?
När det gäller de ämnesområden, där Kornknarren håller till, verkar i alla fall utövarna bli färre.
Eller också är det en tillfällig avmattning.

Nostalgisiden (Norge) ”9 månader sedan”.  Grandprix63 önskade God Jul ”för 2 år sedan” och de flesta övriga ”för 3 månader sedan”.
Men Larsson finns kvar – Thank God! - med sitt sköna flöde av 'gamla nyheter' och dito musik.

En tröst är, kanske, att antalet sidvisningar är mycket tillfredsställande. Men många har ju hamnat där p g a något sökord på Google, som råkar sammanfalla. Inte alls så säkert att texten verkligen blir läst. Särskilt som 40% av besökarna kommer från andra länder – mest Ryssland och Tyskland - eller andra världsdelar.
Googles översättningstjänst ger väl inte alla finesser. Men den skall bli bättre, meddelas det.

Den grupp av nostalgiker, vilkas intresse bygger på vad de en gång upplevde, minskar obevekligt. Så är, exempelvis, Kornknarrens gamla vänner till minst 90% döda och begravda.
 
Medan den grupp som odlar visioner av åtminstone 50-talet (längst bakåt räknat – alltså utan att ha upplevt det), fortfarande är ganska stor.
Att bena ut detta tar tid – men Kornknarren erbjuder ett närmare studium i ett äldre inlägg. Där penetreras en artikel i ämnet, skriven av Isabelle Ståhl (skriv henne i sökrutan!). Hon har just fått beröm för sin roman, som utkommit nyligen.

Snart är sommaren här på allvar och denna blogg minskar nog något i frekvens av inlägg. Steget till ”för tre månader sedan” känns dock fortfarande mycket avlägset.
Eventuella (positiva/intressanta) kommentarer ger ju alltid en liten kick. För känslor måste vara med på ett hörn (kolla alla utropstecken!). 
En maskin vill man inte bli!  Fler problem än nu måste uppstå i så fall. Apropå Warhol nedan. Förutspår han robotsamhället?

Bilar som är svåra att finna

Vad sägs om att leta efter gamla bilars identitet? Men inte för att köpa dem utan för att känna till dem – och var de borde finnas någonstans.
En sådan 'letare' är Hans-Olof Björk. Allt bygger på besök hos de gamla bilregistren – i flera fall innan de ombildades till något annat. Det är inte alltid antecknat att bilarnas senast angivna ägare lät skrota bilen.
Då kan de finnas kvar.
När det arbetet är gjort, återstår så, att i nutid kontrollera om bilarna ännu existerar. Sådana besök kan ske i sällskap med bekanta eller bekantas bekanta. Mest för att det är bekvämast så. Eftersom HOB inte kör bil ensam längre. Det handlar förstås om bilar, vars ägare aldrig deltar i evenemang för gamla bilar och knappast är medlemmar i någon klubb. För då behövdes det ju inte letas alls.

För några år sedan fick Kornknarren äran att följa med. Först (i Uppsala län) hittade vi den fina Buick-kupén från 1937. (nedan). Den var väl bevarad och hade fått en ny lackering. Ej till salu.

Vi lämnar Buick 37:an med en suck. Tänk om . . .

Sedan bar det iväg till det gamla godset i U län. Där fanns (kvar!) en Buick från 1935 i orört originalutförande. Först 1936 fick Buick-serierna namn som Century, Roadmaster etc. Innan dess bara seriens nummer. Såvitt jag minns var detta serie 50 och med sin tvådörrarskaross ganska ovanlig i Sverige, särskilt på stora gods med privatchaufför. Chaufförens stilfulla huvudbonad hade sparats och gav en utökad tidsbild.
Högtidligt kördes bilen ut på gårdsplanen för fotografering.
Ej till salu.

Så fick man vara med om det en gång till. 
Det gamla garaget öppnas och  -
där står den!

Det kunde vara en förkrigsbild!


'Trasslet' baktill är bagage-hållarens alla stänger.

Allt var i perfekt skick.
All krom bevarad.

Allt som det var från början. Till och med doften . . .








Det är osäkert om detta letande fortfarande pågår.
 HOB är ingen ungdom längre – och inte så lätt att få tag i. 
Att leta bara för letandets skull för att nå visshet – och för den egna 'listan' – det är han nog ganska ensam om!

Obs. – Bilarnas ägarförhållande idag kan ej verifieras. Det var ett tag sen!

Mera om piloten Albin Ahrenberg

Om man skriver Ahrenberg i sökrutan (en bit neråt i högerspalten) kan man läsa ett inlägg om gamla flyguppvisningar. I slutet där finns en liten historik om vår nestor bland piloter, Albin Ahrenberg (1889-1968).
Nedanstående kan ses som ett tillägg om hans popularisering av nöjet att flyga.

 Så här såg han ut i sina stora dagar. Bakom väntar hans driftsäkra, tremotoriga Junkers Ju 52. Men vid sina bravader på Grönland och Ishavet, hade han ofta nöjt sig med ett enmotorigt plan - också det en Junkers. Då krävdes inte så stora bränsledepåer.

 Vid rundflygningarna, en turnéverksamhet över hela Sverige, användes sjöversionen med rejäla flottörer (eller pontoner, som vi sa ). Man fick hålla tillgodo med enklare bryggor.

 Uddeholm, i hjärtat av Värmland, nåddes också av Ahrenbergs rundflygningar. Brukshotellets brygga fick räcka. Bortom, till vänster, står nyfikna åskådare, en del kanske modiga nog att följa med. En tia - lika med några biobiljetter idag - för ett barn och det dubbla för en vuxen.
Kornknarren kan (efter koll med lupp) slå vad om att figuren längst till höger på stranden, i ljus skjorta, är någon av bröderna Hörnstein, oftast lika klädda.
Åskådarskaran tätnade nog. För det var sannerligen en händelse utanför det vardagliga.
Detta (privata) foto sägs vara från 1947. Litet diffust - flottörerna syns knappt.

 Åren efter flygarlivet ägnade vår pilot åt sin hustrus släktgård, Baldersnäs, i Dalsland. 

En formgivare är död

Industridesignern CarlEric Göranzon gick bort i november 2016.

Alla som sett något nummer av Motorhistoriskt Magasin kan ägna honom och hans minne en tanke. Han bedömde, att typsnittet Futura Black skulle från första numret användas i titeln på Motorhistoriska Sällskapets medlemstidning och ge tidningens utseende både karaktär och tyngd. Det var år 1969.
Att typsnittet bibehållits i nu snart 50 år har faktiskt också gjort den till ett visuellt begrepp, som näppeligen kan förväxlas med något annat.

Futura Black blev också ett använt typsnitt på Sällskapets matriklar och under många år även på inbjudningarna till rallyn och andra evenemang.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!

Gangsterromantiken intresserade 30-talsfolket. CEG tog fasta på det med ett värvningskort (1970). På baksidan erbjuds en broschyr om klubben och ett nr av MHM. Det drällde in kort - och snart var vi redo för tiden efter kriget . . .

Några personliga minnen och intryck.
CarlEric var en av mina vänner redan innan MHS bildades. Hans far var kraftverksingenjör och kom efter färdigställandet av Porjus kraftstation i Lappland - vid Stora Lulevattens sydspets, där Stora Luleälven börjar (fyra mil norr om Jokkmokk) – till Uddeholms AB med huvudkontoren just i Uddeholm.
Då föll det sig naturligt att CarlEric i kamratkretsen blev kallad 'Porjus'.
Enligt föräldrarnas önskan blev jag under en tid hans privatlärare i tyska. De välgjorda skisser av framtida bilar och motorer, som han då i obevakade stunder ägnade sig åt – ja, de hade nog passat att sparas för framtiden.

CEG blev en skicklig bil- och motortecknare och livnärde sig på otroligt välgjorda konstruktionsskisser av bilars chassin och motorer, bl a i Teknikens Värld. Jag är inte klar över vilken utbildning han skaffade sig. Men hans skicklighet fick spridning efter hand.
Så blev hans lycka gjord, när han fick uppdraget att ge en samlad produktdesign åt det norska företaget Tandbergs tillverkning av TV och bandspelare. Det var i slutet på 60-talet, när han också mer eller mindre för skojs skull hjälpte MHS med Futura Black.
Senare stod Bang & Olufsen i tur för hans många gånger fräcka design.

CEG fick andra (välbetalda) uppdrag och det bar iväg till USA – förstås. Han passade på att där besöka Harrah's bilmuseum för att skriva en rapport därom till MHS, men jag minns inte om den verkligen publicerades.
Bland sporadiska vidare meddelanden om CEG's liv och leverne minns jag hur vi förvånades: plötsligt hade han en mäklarfirma på Hawaii. Men därifrån löpte livet vidare, det vet jag. Så småningom återvände han till Sverige - de sista åren i Malmö.

Gode vännen Tommy Hallberg tillhörde dem som han hörde av sig till – en gång i halvåret åẗminstone.
Men så uteblir samtalet - och ännu en, som var med från början, är inte med oss längre.