Någon gång hände det att det krävdes samarbete mellan partier för att nå majoritet i riksdagen.
När en ny regering skulle tillträda efter ett val, så följde man Regeringsformen och Riksdagsordningens rekommendationer, dvs att talmannen i samråd med sina vice talmän föreslog riksdagen en regeringssammansättning, som skulle fungera med tanke på riksdagsmajoriteten.
Det fanns alltid motsättningar som avspeglades i partiprogrammen - men talmännen (i samråd, som sagt) plockade fram de viktigaste punkterna och föreslog riksdagen ett bärkraftigt resultat, som vanligen innehöll en del kompromisser.
Idag tillåts plötsligt partiledarna själva föreslå diverse kombinationer, ibland dödfödda och därför bara tidsödande. Att i dagens läge få ihop det till majoritetsläge i riksdagen är i princip omöjligt utan stöd av Sverigedemokraterna (SD). Det är ett faktum.
Ingen kan hindra dem från att ta avstånd från SD - t o m i så hög grad att de hellre ser sina förslag som ogenomförbara än att ta stöd från SD och få saker gjorda.
De försöker övertrumfa varandra i detta avståndstagande och känner sig moraliskt högtstående med tanke på vissa punkter i SD's program. Punkter, som - om de utsattes för en omröstning i riksdagen - inte alls skulle få majoritet. De avstår t o m från sina egna förslag inför risken att SD skulle ge klartecken för dem. Att deras väljare är så glada över detta moralbevis är inte så säkert.
Det mest skenheliga med denna s k moral är att det rödgröna blocket och motparten, "Alliansen", båda var för sig tagit stöd av SD's riksdagsröster i över hundra omröstningar under sina resp mandatperioder. Nu senast Alliansen i september, när Löfven röstades bort som statsminister och det hela blev en s k expeditionsministär (visserligen med honom som ledare). Det hade ju inte klarats av utan SD.
Den enda som varit rakryggad med detta är Ebba Busch Thor, som för någon tid sedan yttrade: "Inte ska man springa till skogs för att SD röstar på ett förslag från oss. Det viktiga är att vårt förslag vinner. Det är vi skyldiga våra väljare att försöka genomföra."
När man tävlar i avståndstagande från SD och deras 1,1 miljoner röstande, är det lätt att Vänsterpartiet glöms bort. Partiet är betydligt mindre, men, liksom dess politik, mycket äldre. Det var kommunistiskt från början med ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. Som modernt, socialistiskt parti med ett mera neutralt namn har man dock glömt (vägrat?) att ändra stadgarna. Där finns fortfarande kommunistiska paragrafer om att staten skall överta all industriell tillverkning och förhindra andra kapitalistiska inriktningar. Privat äganderätt sätts under lupp, etc. Tillfrågad om detta svarade partiledaren Sjöstedt att det "är ju bara en vision". Inget som gäller i nuläget, alltså. Dock har en av de få kvarvarande kommuniststaterna, nämligen Kuba, under senare år fått en hel del uppmuntran från vårt svenska vänsterparti . . .
Vad SD beträffar, så nämns ofta partiets s k bruna rötter, dvs anhängare till nazismen. Att folk med sådana åsikter idag skulle ha inflytande över dess politik eller t o m mena att deras 1,1 miljoner röster har lagts på partiet av den anledningen är naturligtvis inte sant.
Inte heller är det sant att de som röstar på Vänsterpartiet gör det för att hylla Stalins likvidationspolitik.
Men dagens twitter och facebook ger stort utrymme åt dessa ytterligheter, eller snarare spanar man efter minsta ord eller ordvändning som kan ges en (snedvriden) bekräftelse av folks dunkla motiv för sina ställningstaganden.
Vad som i stället borde engagera allmänheten mera, är det personliga ansvaret för (oftast) politiska beslut, som orsakat stor (ofta men inte alltid ekonomisk) skada för kanske ett stort antal medborgare. Det gäller då också dem som utför de mindre genomtänkta besluten.
Ett exempel är skolornas läroplaner. De är politiska beslut högsta grad. Men de har genomförts av hängivna politruker utan minsta eftertanke. Så visade det sig att från att ha haft bland Europas bästa skolor hamnade Sverige bland de allra sämsta. Statistik är en sak - men det handlar om eftersatta kunskaper för en hel generation elever. Riksdagsbesluten som togs var inte genomtänkta.
Den politiska klick som orsakade alltsammans har gått fri. En - säger en - bland dem har i en av våra större tidningar getts utrymme för sitt beklagande. Allt var fel - in i h-e fel - kan man läsa.
Ända fram till 1972 fanns möjligheten kvar att straffa genom det s k tjänstemanna-ansvaret. Fängelse avses nu inte här för alla dessa inkompetenta personer, men de kunde åtminstone sättas i någon form av karantän och berövas möjligheten att fortsätta skada sitt land.
Det förbereds en motion till riksdagen om att återinföra lagen från 1972. Men antagligen röstas den ned av majoriteten. Många har ju tryckt på ja-knappen till både det ena och det andra . . .
Var låg ansvaret, t ex, för att skrota vårt försvar? Att starta från scratch visar sig nu bli ohyggligt dyrt. Men nödvändigt.
Ja, så där kan det fortgå, tydligen. Det finns mycket att ösa ur!
Men det får räcka för den här gången.
Hon: Han har din plånbok.
