Packard 1938

En Packard Limousine från 1938.
De kromade frontplåtarna - samt ramen kring kylaren - var en finess, som bara fanns på de bilar, som såldes i Sverige och Finland.

Två av dessa bilar finns fortfarande registrerade i Sverige. Serie 1605, rak åtta, 327 cui, 135 hkr.
Dessa modeller var ganska lågt växlade, vanligen chaufförskörda till viktiga möten, teatrar och annat i den närmaste trakten. Över 80 km/tim märker man att det var det som var meningen.  

Under 1970-talet fanns fortfarande många träffar kvar - och rallyn - för endast förkrigsbilar. Deltagarantalet låg mellan 50 och 80. Så här kunde det se ut. Det är nog en T-Ford bakom Packarden. Vilka kontraster!

Ilska - för den goda sakens skull!

Stockholmsbilisterna kör för det mesta helt okej. Det har blivit allt mer känt, att om alla gör rätt, så går det snabbare – särskilt vid köbildningen efter 16.00. Det är de cyklande och de gående, som ger problem (för bilisterna, alltså).

Om så många, som miljö-isterna vill, skulle cykla i stället för att köra bil i huvudstaden, så skulle dagens snabba racercyklister få psykiska problem. Alla utrymmen för cykeltrafik belamras då med en förhållandevis långsamt cyklande allmänhet. De som alltid har bråttom, skulle tvingas använda trottoarerna mer än nu – eller körbanorna för bilarna.

I vissa delstater i USA är det tillåtet (även för bilar) att passera ett rödljus, om man ska svänga till höger – förutsatt att det inte kommer någon från vänster. Förbjudet i Sverige – men ignorerat av många cyklister. Dessutom, om de svänger upp på trottoaren, kan de göra gemensam sak med de gående, som ju har grönt ljus vid sitt övergångsställe. Hänga med över – och sedan tillbaka på bilarnas körbana på andra sidan korsningen. Inte särskilt störande för bilisterna, dock.

I amerikanska filmer tycks de bärande rollerna alltid försöka ta sig över gator med flera filer åt båda hållen – till fots alltså – och mitt ute i trafiken. 

Samma vana i Sverige stöter på problem vintertid – halt för dem som går och ibland längre stoppsträcka för bilarna. Något som fotgängaren inte har koll på.

Nu till saken efter dessa inledande vedermödor.

Det handlar om övergångsställen utan ljusreglering.

Jag har alltid retat mig på att kvinnor (ibland män, förstås) kör ut barnvagnen framför som en sorts säkerhet för sig själva – ja, i alla händelser inte för barnet. De borde lämna trottoaren först med barnvagnen dragen bakom. Men de räknar väl med att just anblicken av en barnvagn påverkar bilisten att ta det extra lugnt. Detta kan man kanske begripa, om de får ögonkontakt med bilisten (eller åtminstone bilen), innan de kliver ut.

Häromdagen, när jag med bilen skall runda ett gathörn åt höger, ser jag en ensam kvinna med förlängd barnvagn (framför sig, förstås) med två barn plus ett bredvid sig. Jag bromsar ju in. Hon beger sig över sin gata på markerat övergångsställe.

Men hon kastar aldrig ett öga snett bakåt åt vänster eller ens åt sidan.

Hon anar inte att hon här kommer att bli föremål för min ilska, som, vilket jag antytt, är uppdämd sedan lång tid. Hon går vidare med ryggen mot mig, när jag  stannar till, hissar ned fönstret och ropar ett kort och bestämt ÖÖÖH're.

Inget händer. 

Jag sträcker huvudet litet mera utåt och vrålar HALLÅ DÄR!

Då vänder hon sig om. Hon har hunnit över till den andra trottoaren. 

DU TITTADE INTE – skriker jag. ”Det är ju ett övergångsställe” - ropar hon. (Trafiklarmet stör oss förstås.) ”Jag kunde ju ha varit BERUSAD - - - - ELLER DROGAD" – vrålar jag. Men hon bryr sig inte.

Tänker hon efter nästa gång? I så fall har jag vunnit i efterskott, tänker jag.

Det hade hunnit stanna två bilar bakom mig. De hade sett (hört?) nägot mycket ovanligt. En bilist skäller på en fotgängare - till och med på en oskyldig moder med barn! För det brukar ju vara tvärtom. - Och stannar på själva övergångsstället! Det finns bara ett svar – jag betraktas som polis i en civil polisbil. Helsvart, mörka rutor, en takantenn, som är litet speciell, plus en lägre, som inte används.

I Stockholms trafik körs sällan med större avstånd än mellan fem och tio meter. Det gäller ju att hinna innan det blir rött. Men de bilar, som stannat bakom mig vid mitt utbrott, kom mig aldrig närmare än 20 meter så länge som vi skulle åt samma håll. Försiktighet är en dygd . . .

Så var det det där med antennen. På det svarta sprötet har jag två 'fält' med vit eltejp. Avsikten är att på jättelika p-ytor, t ex vid IKEA, lätt finna var bilen har lämnats. Man ser ju bara tak med rails överallt. 
Att de vita fälten bara är eltejp syns ju inte förrän på nära håll. Alltså en polisantenn – helt klart!

Sedan psyket fått sitt (för mig ganska sällsynta) utlopp och lugnet inträtt – måste kroppen få sitt.

Se nedan.

En glimt av en Plymouth Fury

Klicka för större format!

Valborg och 1 maj innebar en tur till stugan i Hälsingland. Än en gång, alltså, även till de utblickar, som erbjuds från olika ställen i trädgården.
Åt ett håll ser man grannens garage, denna dag med dörrarna öppna. Där huserar en renoverad Plymouth Fury 2-d Convertible V8 1960 - ganska ovanlig i Sverige, faktiskt. (hp 230, cui 317,6, förgasare Carter, tillv 7080 ex.)

Det känns tryggt att fästa blicken på gamla vanliga scenerier. Vintern har gått. Våren är här.  Plyman är kvar.
Det blir nog ett hyfsat år i år också.

190SL - Hals und Beinbruch!

Kanske någon besökare kommer ihåg att jag i juli 2013 aviserade, att jag skulle hjälpa till med att montera tillbaka en renoverad motor? Det gällde en Mercedes 190 SL från sent 50-tal. Det lyckades, men sedan dess har mycket kommit emellan, och monteringen av allt annat, som hör till, återstår fortfarande, exempelvis förgasarna, fördelaren, startmotorn, diverse eldragning m m. Men den är omlackad (svart som förut) och har en superb, ny inredning i läder och renoverade bromsar. Suffletten duger och en hardtop hör till. Och alla delar finns i fint skick.

Okej så långt, men nu har min vän, som äger det mesta av bilen - och som har reparerat och renoverat alla slags bilar i sitt liv – tröttnat.
Så den blev såld på själva valborgsmässoafton. Till en svensk, faktiskt, som hann före några tyskar.

Systemet med handpenning – nix! Betala rubbet eller avstå!

Ett visst vemod känner jag, men som historiker har jag lätt för tillbakablickar med tillhörande oro för läget idag. Vi har Ukrainas krig och kris, där Baltikum står på tur. Vi har Mellanösterns kaos, där starka arabländer står bakom det mesta. Vi har många oljeproducenter däromkring. En ytterligare skärpning och en bensinransonering är inte långt borta. De bensinslukande gamla bilarna blir stående.

Vem orkar då bry sig om en Mercedes Cab, som är långt ifrån körbar? Nog bäst som skedde, även om det aldrig blev av att få köra den.

En gång på 60-talet körde jag en 190SL någon mil. Dagen innan hade en bilhandlare bjudit mig på en provtur i en 300SL (med de bekanta dörrarna/måsvingarna). Därför kändes 190an som en blek kopia trots stenhårda sportstolar (hette dom Rekaro?).

Men 190SL är idag eftersökt och betraktas som en mycket vacker MB-modell.

PS - - - Överskriften, ungefär "bryt hals och ben", är ett skämtsamt tyskt 'lycka till' - ungefär som vår lyckospark där bak.

Dags för ett ånglok igen!

JÄDRAÅS-TALLÅS JÄRNVÄG

- en 5 km lång museijärnväg i nordvästra Gästrikland – med trafik vissa söndagar sommartid.

Loket, nr 9 Tallås, är byggt 1898.

Från denna bana har jag ett dystert reseminne. Trots förkylning i kroppen följde jag en gång med gode vännen Sven i hans välrenoverade Plymouth 36:a alla milen till Jädraås. Denna sommarsöndag var en varm dag. Fastän det var täckta vagnar, kändes de som öppna, eftersom inget fönster var stängt. Det blåste friskt och alla andra njöt av att få värmen bortfläktad.

Min förkylning övergick till lunginflammation med den högsta feber jag haft i vuxen ålder. Hade det varit på 30-talet, hade jag varit illa ute. Men dagens botemedel, penicillinet, gjorde verkan, särskilt som det innebar ett överraskningsmoment mot min kropp, som endast ett fåtal gånger behövt stifta bekantskap med sådant läkemedel. 

Senare blev det vaccination – så var det avklarat för överskådlig tid.

Men ingen skugga må falla över denna trevliga ångtågsresa, som många entusiaster arbetar för att kunna erbjuda.

En moped från Husqvarna

Inte precis säkerhetsrelaterade plagg – Dä bar' å åk', som Stenmark sa en gång.  Ja, var och en blir väl salig på sitt sätt.

Men Husqvarna borde väl ha känt litet omtanke ändå (i annonserna), kan man tycka. Hjälmar, kanske?
Nej, jag tror att enkelheten, som Stenmark uttryckte den, dominerar här. En lättkörd moped, som inte ger minsta problem för vare sig kille eller tjej. Enkel som en cykel och lika tillgänglig.

Åk vart som helst när som helst – det hade varit roulettefilosofi i ett nötskal - och en slogan!

Roulette förfinades under senare delen av 50-talet. En annan modell - ’Lyx’ från 1957 i svart och solgult - hade bakhjulsfjädring och erbjöds med två eller tre växlar.

Papegoja mot tax 1 - 0

Skådedespelaren Stig Järrel (numera avliden) berättade en gång i radio om när hans papegoja lärde en tax ett bättre uppförande.

Järrel hade ägt fågeln i flera år. Den hade sin bur men fick maten i en skål på golvet. När den ätit, flög den snällt tillbaka till buren igen.

Familjen hade gäster, som skulle stanna en vecka. De medförde en tax, som skällde på allt och alla. Den fick förstås också sin mat i en skål på golvet – någon meter från papegojans skål.

Varje dag serverades maten samtidigt till de båda. Taxen var alltid ivrig och hungrig, men kunde inte låta bli att först undersöka, vad som fanns i papegojans matskål. Visserligen inget som han gillade, men han kollade ändå varje gång.

Papegojan – litet nervös för taxen – avvaktade oroligt i buren tills taxen ätit klart (men bara ur egen skål). Den var ju lika sugen och blev surare och surare över taxen för varje gång. En morgon ilsknade den till på allvar. När taxen var på väg att först som vanligt kolla den andra matskålen, flög papegojan snabbt ned till golvet, kröp ihop framför sin skål, bredde ut vingarna och gav upp ett riktigt, varnande taxskall: OAFFF !!!

Den häpna taxen gick direkt till sin skål i fortsättningen!

Krig på nära håll - Kornknarren minns

Den 9 april 1940
ockuperades Danmark av den tyska krigsmakten. Det tog fem timmar.
Samma dag anfölls även Norge.
Men att få kontroll – något så när - över detta svårforcerade land tog ungefär två månader. När de tyska trupperna oväntat landsattes i Norge (i flera hamnar samtidigt) fanns inget system för att akut inkalla alla norrmän till krigstjänst (s k mobilisering) – annat än per post!
Under de första dygnen nådde därför de tyska förbanden stora framgångar. Det hjälpte inte att en brittisk expeditionskår landsattes i Nordnorge. Den blev tvingad att evakuera och bege sig hem till England efter förvirrade strider med otllräckliga vapen.
Allt var ju hastigt påkommet och dåligt förberett.

Tyska kryssaren Blücher sänks av norska torpedbatterier i Oslofjorden.

Från idyll till allvar.
Den 9 april, på förmiddagen, befann jag mig i en liten skogsdunge i närheten av föräldrahemmet i värmländska Uddeholm. Tillsammans med vännen Torsten Arpi skulle enbuskar kapas till långskjutande pilbågar. Sådant trä är starkt men tål ändå att böjas kraftigt.
Just då utbröt den stora branden, som är omnämnd nederst i inlägget om Uddeholm (scrolla en bit nedåt - flygfoto!).
Vi cyklade dit, förstås, för att hjälpa till med att bära ut saker från hotade hus. Branden fick fart i den hårda vinden och alla hus i vindriktningen var i fara.
När jag litet senare kom hem, fann jag att min mor hade organiserat (vi hade släktbesök just då) en utrymning av husets mest värdefulla inredning. Jag kommer ihåg en klädkorg med bl a allt matsilver, som stod på gräsmattan.
En overklig syn.

Inryckningen.
Denna dag kom min far plötsligt hem med Ford V8:an, försedd med stora skyltar, vita med tre svarta kungakronor på. Bilen, en -38:a, hade rekvirerats av armén (redan!). Min far hade fått uppdraget att köra ammunition till kraftstationerna längs Klarälven. Det skulle ta några dygn, visade det sig. Dessa skulle försvaras – även med luftvärnskanoner.
Ett angrepp även på Sverige var ju mycket tänkbart. Vårt försvar var eftersatt precis som nu – men det lilla vi hade kom snabbt på plats.
Min far hade tilldelats en tung gammal revolver (alltså inte en pistol) med lång pipa.
Jag var mäkta imponerad!

 
Kungens flykt.
Norges kung, Haakon, flyttade med sin regering längre in i Norge. Upprepade försök från tyskarna att få honom att ge upp avvisades. Elverum, där han uppehöll sig den 11 april, bombades sönder och samman. Han flydde mot svenska gränsen. Tyska bombplan upptäckte bilarna. När bomberna föll, tog kungen skydd i ett dike vid vägen. Där finns nu en minnessten. Attacken fördröjde flykten, så att de tyska förföljarna hann komma betydligt närmare. Men några norska hemvärnsgrabbar låg i bakhåll med sina mausergevär och stoppade tyskarna tillräckligt länge på en väl vald plats.
Kungen hann därigenom över gränsen och fortsatte norrut. Något som den svenska ledningen inte låtsades om. Det kunde bli problem för neutrala Sverige, om man hjälpte till. I höjd med Mo i Rana (tror jag det var) for han in i Norge igen. Där kom han under brittiskt beskydd och följde med till London, när britterna (som nämnts i första stycket) for hem igen. 

Hjältarna
I alla tider av dramatik genom århundradena har det alltid funnits vad vi kallar hjältar. Motståndsrörelsernas hemliga krig i Danmark och Norge gav många exempel. Minnas bör vi den norske busschaufför, som tog 30 tyskar med sig i döden, när han svängde ut över en klippa mot en djup avgrund.
Eller lärarinnan som i tysthet tömde en judisk skola genom att i sin bil i omgångar köra barnen från Oslo till svenska gränsen. Varje gång klarade hon ut per telefon, vilka vägar, som var säkra just då. De tyska patrullerna och vägspärrarna fanns ju inte överallt. Men de flyttades från dag till dag. Och det fanns tyskvänliga norrmän . . .

”Många paraplyer . . .”
Norska motståndsrörelsen fick brittiska vapen nattetid genom fallskärmsnedsläpp i fjällområdena.
Vi unga tyckte det var spännande att lyssna på radions kortvågsband efter BBC's meddelanden om vad som förestod. Det var lustigt kodade meningar, som upprepades ett antal gånger, oftast på norska, förstås.
”Mormor har svarta kläder i natt.”
”Tag emot fyra välklädda herrar.”
”Många paraplyer i regnet.”
Vi rös av spänning – det var tio mil till gränsen från där vi satt vid radion och litet längre till fjällområdena, där brittiska plan spanade efter avtalade ljussignaler. Och där man visste att tyska plan gjorde detsamma . . .

Tyska spår- och stridshundar
var förstås schäfrar. En god vän till min far var lanthandlare i norska Trysil.
Tyskarna hade förbjudit innehav av alla radioapparater med kapacitet att ta in utländska sändningar. Hos handlaren fanns några osålda, vilket någon tyskvänlig person raskt hade meddelat.

Det fanns i Norge ett nazistparti, vars ledare hette Vidkun Quisling. Efter kriget kom ordet quisling att betyda en osolidarisk överlöpare. Tyskarna lät partiets medlemmar ta över många lokala myndigheter – bekvämt och praktiskt för dem. Men farligt för vanligt folk – vem kunde man lita på?

En tysk patrull med två hundar kom till affären. Handlaren syntes inte till. Men radioapparaterna hämtades fram och konfiskerades.
Ett stort trädgårdsområde hörde till affären. Hundarna släpptes för sökning. De försvann och ingenting mera hördes. Visslingar och rop för återkallande hjälpte inte. Soldaterna blev spända och oroliga – vad hade hänt?
De började själva söka av området. Bakom ett litet skjul hittade de både hundar och handlare. Schäfrarna satt på var sin sida om honom, snälla och tillgivna, slickande honom i ansiktet. Bästa vänner! - De häpna soldaterna förstod ingenting. Men saken var den, att handlaren hade bedrivit uppfödning av schäfrar tidigare. Det kände hundarna direkt: ”Här är en vän som förstår oss!”
Lanthandlaren blev straffad med några hemska år i koncentrationslägret GRINI utanför Oslo.
Där fanns inga schäferhundar att nojsa med.

(Bilder från Google)

Många båtar - men ingen skärgård!

Vykort från beresta personer kan komma långt ifrån. Som framgår av kortet är detta från Oxnard, Californien - en stad vid kusten.
Marinan heter Channel Islands Marina, döpt efter de åtta öar, som finns utanför på en sträcka av ungefär 25 svenska landmil längs kusten. Fem av dem har status av nationalpark/naturreservat, något som bestämdes så sent som 1980.

Där krävs ingen knepig navigering som bland våra skärgårdars hundratals öar. Hos oss är just möjligheten till nya upptäckter med andra ankringsplatser något av ett äventyr i sig.  
Men när marinan på kortet mullrar igång, så är det upplevelser på de förhållandevis stora öarna, som hägrar. Trots övervakande vakter och strikta förhållningsregler.

Och - förstås - fiske! Att fiska från egen båt eller en hyrd - kanske med instruktör - är för de flesta ett måste. Det är minst 500 båtplatser på vykortet. Som synes är hela bibban ändå inte med.
Där finns en mängd sliprar för varvsinspektion. På promenadavstånd finns motell och hyresvåningar, restauranger, och köplador. (Allt enligt texten på baksidan.)
Det jättelika bilparkeringsområdet verkar synnerligen glest belagt. Kanske är det vardag och båtägarna jobbar för att ha råd till båtplats och service. Man kanske skulle ringa och fråga vad en båtplats kostar per år. Och hur långt man i medeltal måste pendla till sin båtplats.
Överst syns en möjlighet till avkoppling utan båt med bad, sol och surfing.

Oxnard ligger litet norr om Los Angeles med bebyggelse längs hela vägen.
(Klicka för större format!)   

Glad Påsk!

Kornknarren tar ledigt över påsken! 
Dvs åtminstone som det nu ser ut.
Hoppas Etiketterna i spalten till höger blir utnyttjade under tiden! De är inte så nischartade, som man kanske tror.
Roliga minnen dyker upp tillsammans med nostalgiska synpunkter på mycket som hänt under 1900-talet. Och ofta ganska så speciella foton, inte minst de gamla vykorten!