En picknick med förhinder

Federation Internationale des Voitures Anciennes, förkortat FIVA, låter hur fint som helst i veteranbilkretsar – det är nämligen Europas ”huvudförbund” för alla separata nationella förbund för våra kära hobbybilar.

Ett veteranrally på den nivån - dyrt som attan att vara med – har sina egna regler, som skall följas, när rallyt läggs ut på t ex Sverige som arrangör med förstås hög standard rätt igenom. Så var fallet 1987.

Var det började och slutade minns jag inte, men det gick i alla fall genom Värmland. Då hade vi ännu vårt värmlandstorp kvar, så visst var man på alerten. Av alla lyxhotell som användes för övernattningarna, var relativt nybyggda Gösta Berling i Sunne ett av dem. Dit kom bilarna efter hand och parkerades i anslutning till hotellet.  
Bland dem som körde, fanns rena motoringenjörerna men också de som med möda försökte hantera de gamla vidundren och som inte visste mycket mer än att det handlade om att gasa litet lagom, styra och i mån av behov även bromsa. Att veta att det finns säkringar och var de sitter kunde tillhöra den högre skolan i detta sällskap. Enkla fel kan på så sätt skapa stora bekymmer längs vägen.

Denna ståtliga Packard V12 (Twin Six, som den kallades) från c:a 1920 kördes av ägaren, en holländare, som hade några vackra damer som sällskap i bilen. Honom fick jag ett trevligt samtal med på parkeringen i Sunne. Det bestämdes att vi skulle ha en gemensam picknick längs rallyvägen på en lämplig plats, som jag fick förtroendet att reka. Min Buick 38:a (Se 2011 sept 21) vid vägkanten skulle signalera var inbromsning skulle ske till detta trevliga avbrott.

Många deltagare hann susa förbi innan Packarden äntligen dök upp. Men inte stannade den, inte! Med ivriga vinkningar från samtliga for den förbi och försvann helt ur sikte. Flera andra bilar hade hunnit passera, innan jag samlat ihop den förberedda picknickutrustningen.

Jag körde till närmaste kontroll, men där fanns ingen Packard. I stället fick jag veta, att det var fråga om en delsträcka, där man skulle nå målet på exakt, förutbestämd tid. Med prickbelastning om man kom för sent eller för tidigt. Med andra ord ingen picknicksträcka alls! Så gick det med den rasten. Kanske jag till och ned hade fått provköra Packarden en stund!

Här står ingen mindre än Lord Montague, ägare till det välkända godset Beaulieu (säges bjoli) i södra England. Det hade regnat i Sunne under natten. Lorden tog bort alla regndroppar på sin Rolls med en tvättsvamp.

”Så här får man egentligen inte göra” sa han lätt generad. ”Det blir lätt repor i lacken. Men nöden har ingen lag.” Jag beslöt mig för att inte kommentera det, utan ledde in samtalet på den s k cantileverfjädring, som bilen var utrustad med. (Den som vill googlar väl på detta…)

Så vi pratades vid en liten stund – och jag gladde mig åt att jag inte hade behövt  resa till England för att få en pratstund med denne veteranhobbyns überkändis.

Så varför detta om denne Lord?

Jo, på hans godsägor ägde de första större veteranmarknaderna rum – det var för bortåt 60 år sedan – kombinerade med auktioner. Våra entusiaster kom tillbaka från England (och Beaulieu) med sköna prylar till sina bilar och något drömskt i blicken.

Britternas veteranhobby låg ju decennier före vår motsvarighet i Sverige. Det handlade om bilar (och mc) från sekelskiftet 1900 och framåt. Men när det gällde något så modernt som 1930-talet, var intresset i början knutet endast till lyxbilarna.

I Sverige började marknadsfenomenet 1967 vid Lissma skola nära Huddinge med MHS som arrangör (se inlägg 2012 mars 24).

Att nödlanda i Sverige - från helvetet till himlen!

Mot slutet av andra världskrigets sex år (1939-45) hade britter och amerikaner herraväldet i luften. Trots att tyskarna efter alla bombningar fortfarande 1944 kunde producera 3000 stridsflygplan per månad, så hjälpte det inte. De hade nämligen fått ont om bensin, som ju skulle räcka till allt, även stridsvagnar etc.

Dag efter dag över tyska städer och fabriker! Bomberna har samma fart som planen och träffar marken i en lång rad i tur och ordning. Det ger en s k bombmatta, som förstör allt.

Man var tvungen att avbryta produktionen. Flygvapenpersonalen fick en veckas vapeninstruktion och skickades som vanliga soldater mot de krigsvana ryska trupperna. Det kunde gälla erfarna jaktpiloter med fler än 100 segrar som merit. De överlevde knappast mer än några dygn.

Tyskarna fick nu utstå flyganfall av 1000 bombplan per dag. Men det fanns effektiva luftvärnskanoner, så något hundratal plan sköts ändå ned eller skadades. De skadskjutna försökte nå Sverige, om de hade möjlighet. Så var det med Liberatorbombaren ”Red Dog”, som jag skrev om härom veckan (27/2).

Efter nödlandning på Bulltofta flygfält utanför Malmö väntar den lyckliga besättningen (gruppen i mitten) på att tas om hand.

Året 1944 nödlandade 164 bombplan i Sverige – de flesta med amerikansk besättning. Fler än 1200 amerikaner (1942-45) togs om hand – på bästa sätt, kan man säga. De bodde på hotell eller hemma hos privatfamiljer. Men de måste stanna i den ort, där de placerats. Det gällde Gränna, Såtenäs, Rättvik, Korsnäs och Loka Brunn. Amerikanska ambassaden avlönade dem med 1500 kr per månad. Genomsnittsinkomsten i Sverige var 500/mån. (Dock ett annat penningvärde:  biobesök = en krona, veckotidning = 25 öre etc.)

Så 1500/mån innebar ett liv i lyx och överflöd. Det blev sparkstöttingar, skidor, cyklar och kläder. Handlarna på de nämnda orterna tjänade plötsligt mycket pengar.

De tyskar, som nödlandat eller flytt hit, sattes däremot oftast i särskilda läger med taggtråd och bevakning. Från 1942 hade vi blivit litet sturskare mot tyskarna, som vi hade hjälpt på många sätt i början.

I den mån det var möjligt, reparerades bombplanen och flögs till Hässlö flygfält utanför Västerås. De hölls där i perfekt trim av amerikanska flygmekaniker, som hämtats från de nämnda orterna (Rättvik etc). De återlämnades efter kriget. Som mest fanns 50 stycken att beskåda på Hässlö.

På Hässlö har sedan dess ordnats flera minnesevenemang med inbjudningar till fortfarande levande amerikaner, som nödlandat i Sverige. Många besättningsmedlemmar har dykt upp där genom åren, medförande sina familjer med barn och ibland barnbarn.

Efter kanske dussinet bombuppdrag över Tyskland hade deras liv helt tvärt gått från högsta livsfara till en fredlig drömtillvaro, som de aldrig glömt.

En gång besökte jag ett sådant retroevenemang på Hässlö – jag tror det var 1987 – och fick prata med några piloter. På YouTube hittade jag också fina actionklipp och intervjuer (13 min, svensk undertext!) med tre gamla bombplanspiloter. Varsågod!

 

De flickor, som bodde i Korsnäs, Rättvik, Loka Brunn etc hade turen att överösas med gåvor, som inte fanns här då, t ex amerikanska cigarretter, tuggummi, kaffe osv.

Men det var konstigt nog endast fem av de nämnda 1200, som gifte sig med en svensk flicka.

Från ett retroevenemang på Hässlö. En restaurerad veteran, Boeing B 17 -  en s k Flygande Fästning – gör en uppvisning. (eget foto)

Klicka för bättre koll!

Hela startpaketet på 10 sidor fanns till salu som souvenir

Om man bara visste var alla knapparna satt, kunde man kanske starta motorerna . . .

Det är något visst med raka åttor!

När vi fortfarande ägde värmlandstorpet, kunde ens veteranvänner dyka upp med sina bilar – ibland med ibland utan varning. Då var bensinen billigare, reslusten kanske större – och framför allt gjordes långturer till någon kompis, utan att det var fråga om en klubbträff eller liknande.

En dag på 80-talet dök herrskapet Hallberg - från Bredäng söder om Stockholm - upp i sin helrestaurerade Auburn 8-100 1932. Det blev sköna utflykter i området, badturer och förstås mat och dryck.

Det var en kapabel bil med Lycomings raka åtta på 98 hkr. En hög/låg-växel var kopplad till differentialen. På högväxeln kunde man hålla runt 100 utan att bilen kändes ansträngd. Auburn var inte speciellt dyr i USA, men är nu ett eftersökt samlarmärke – där sällsyntheten förstås bidrar.

En vardags(bil)bild

Överallt ser man (på bild och vid div. träffar) flotta 50- och 60-talare, som ser fabriksnya ut.  Men de flesta vet ju, att om man lättar på minnenas draperi, så hittar man en annan – litet gråare - verklighet.

Som en glimt från livet som det var - min slitna Cheva 53:a och min brors Peugeot 203. Den hade han inte kunnat låta bli att köpa av en verkmästare på en bussverkstad, eftersom den var mycket välskött. Annars gillade han mest amerikanare (som det hette).
I just dessa i stort sett likadana hus på nuvarande Strandvägen i Uddeholm bodde (förstås) vi, dvs familjen Dahlgren (närmast) och familjen Hörnstein. Det handlar om mitten på 1960-talet.

Längs rallybanan

Sedan många år körs i augusti i regi av HFH, dvs Hälsinglands Fordonshistoriker, den s k Hälsingesvängen för äldre bilar. Här är några foton från c:a 1990.

Gamla vägar ger tidstypisk miljö – så är det ju. Egentligen ska här filmas för den rätta retrokicken. Hur som helst – jag gick ut på ett gärde för att fota deltagarna på en väg längs ett skogsbryn. De flesta vet ju att om skärpan på fotot ligger på bilen, men bakgrunden är en aning oskarp, så ges ju ändå ett intryck av fart.

Men det blev inte många foton. Jag (i shorts) attackerades gruvligt av ilskna, stora knott. I Hälsingland kallas dessa odjur för svemygg.

En läcker Ford Pickup och en stilig Dodge Coronet susar fram längs skogsbrynet, den senare ägd av hr Jansson från Trönödal.

Vad möbler och tavlor beträffar, talar man om proveniens, dvs föremålets tillkomst och verifierade historia fram till nu. Här gäller s k mygg-proveniens, följd av mörk förvaring i diakassett.

Bäst att retirera till mindre bitska platser.

Där kom en ganska ovanlig Chrysler Woody , kanske en 47:a. Utan knott.

Klicka på fotona för bättre koll.