Hitta din Dodge!

Bara en del av besöksparkeringen vid Soldier Fields, Chicago. Man kollar på finalen i amerikansk fotboll, antagligen 1930-31 att döma av bilarnas utseende. En fantastisk anblick!

Litet överraskande, kanske, men det hör till saken att USA:s biltäthet de åren uppnåddes i Sverige först under 1960-talet.

Karosserna var frapperande lika, oberoende av fabrikat. Vad man hade att spela med var fronterna, där stötfångare, lyktor och kylare varierades så gott det gick.

Från sidan var det lättare att skilja åtminstone de dyrare från de billigare. Den raka åttan, som tillhörde lyxmodellerna, krävde mera plats – och man fick därmed de långa, imponerande motorhuvarna. Men 1932 kom Fords V8, en billig bil med oansenligt yttre - men som körde ifrån de flesta. Det passade gangstern John Dillinger, som skrev ett uppskattande brev till Henry Ford och tackade för en prima flyktbil.

Lägg märke till hur lätt det ändå är att komma iväg, om man vill hemåt före andra, dvs långa korridorer för att ta sig därifrån. Var ser man sådant i vårt land nu – 80 år senare? Massparkeringar vid evenemang i vårt land visar ibland rena inkompetensen hos arrangörerna. Alla är välkomna dit för att göra av med pengar – men sen då?

Mexican Road Race kap 6. Vinnaren och hans bil - och dramatiken på slutet.

(Du som är intresserad - börja med kapitel ett . . .)

Segraren hette Hershel McGriff, 22 år, från Portland, Oregon, i norra USA. Han körde en 2-dörrars 1950 Oldsmobile V8 Futuramic 88, femsitsig med litet kupéstuk. Det hör till saken, att endast femsitsiga bilar var tillåtna. I amerikanska produktionskataloger kallas ibland en 2-dörrars femsitsig bil för ”coupe”. Men en äkta sådan var det alltså inte frågan om här. Co-driver var Ray Elliott.

I kap 3 (andra stycket) skrev jag om hur teamet testade Oldsen innan tävlingen. De hade en lastbilsfirma som sponsor och hade fått racet rekat innan med ett litet sportflygplan. Så ekipaget kunde räknas in bland dem som tog loppet på stort allvar.

McGriffs resultat sträcka för sträcka och totalt:

Sträcka nr 1 2 3    4 5     6 7 8 9

Plac.          7 8 8    8 14   9 5 9 3

Totalt        7 5 4    4 4     4 3 2 1

Man ser i mellanraden hur McGriff höll sina konkurrenter väl inom skotthåll. På sträcka 5 dock nere på en 14:e plats. Men det spelade ingen roll! Det visade sig nämligen, att den som ledde totalt (dagen innan) kom in som nr 31, totaltrean som nr 20, fyran misslyckades helt och kom in som nr 68 osv.

Efter sträcka 6, då han blev 9:a, var det samma sak. De främsta placeringarna växlade hela tiden, så fastän han blev 9:a igen på näst sista sträckan, så gav det ett avancemang till andraplatsen totalt (!).

Den nionde och sista sträckan blev dramatisk.

Läget på morgonen (totalplac) – och vad som hände.

Tom Deal, Cadillac -50 (se bild kap 3) låg etta. MEN han sinkades av en (annan deltagares) olycka och kom in som !0:a. Protesterade och ville ha fullt tidsavdrag men fick bara halvt (för dröjsmålet). Blev totaltvåa i alla fall!

Slutsegraren McGriff låg tvåa (se tab.). Mera om honom nedan!

Al Rogers från Colorado, Cadillac -49, låg trea – behöll sin placering totalt.

Johnny Mantz, vars insats med hög feber och trasiga bromsar beskrevs i kapitel 4, låg fyra vid denna sista start, MEN fick stora däckproblem, kom i mål som 36:a! Han blev nia totalt.

Detta förlopp gav förstås McGriff i sin Olds en skjuts mot segern. Men han slog Tom Deal med bara en minut totalt – efter 350 mil. Hade Deals protest gett full utdelning, hade det sett annorlunda ut.

Allra mest bidrog dock McGriffs körskicklighet.

I McGriffs vardag handlade det nämligen om transporter och bilbärgning på avkrokar i Oregons berg. Den sista, avgörande, sträckan var en bergig grusväg med serpentinvägar, där några avsnitt förstås var färdiga men inte helt tävlingsmässiga. Tala om tajming!

Här följer plus och minus om Olds-teamets 350 mil genom Mexico från USA-gränsen i norr till Guatemala i söder.

McGriff berättar:

-” Jag har kört rundbanetävlingar och vunnit flera gånger, så kurvtagning är min specialitet. Men det var tiotals mil med bara raksträckor ibland.

-” Egentligen skulle vi ha kört Oldsen i såna race, men jag lyckades övertala min sponsor att köra Mexico i stället

-” Det var många fördelar att få starta bland de tio första varje dag. Det blev färre omkörningar och när etappen var slut, kunde man i lugn och ro välja bland de bästa hotellen.

-” Vi var livrädda för den mexicanska maten. Och vi drack bara ur flaskor med obruten kapsyl. Vid en av deltagarmiddagarna – det var dag fem – åt vi litet kyckling och det gick bra. Vi fick ett par burkar med tomatsoppa av en annan deltagare, som tur var. Men i princip var vi utsvultna under alla de sex dagarna. När vi kom till slutmålet, åt min co-pilot litet fläsk och måste fraktas till sjukhus efter en timme.

-” Vi bar hjälmar hela tiden - och bälten också, annars hade vi slagit våra huvuden i taket många gånger. Guppen kom ibland överraskande och vi höll sällan under 150.

-” Vi hade bara tre punkteringar. Vi bytte olja en gång och torkade av tändstiften en gång.

-” Vi såg på håll en häst stå mitt i vägen. En vakt kastade en stor sten på hästen, men den träffade olyckligt, hästen föll pladask. Jag hann bromsa till 130 och snuddade bara hästen. Men det var nära ögat.

-” Tom Deal ledde loppet totalt med drygt 8 minuter till godo mot mig inför den mycket tuffa sista sträckan. Men jag litade på min erfarenhet av dåliga vägar.

-” Med bara en futtig men guppig halv kilometer kvar till målet skrapade Oldsens underrede mot den steniga vallen i mitten av vägen. Det hade hänt hundra gånger förut. Nu sprack både oljetråget och bensintanken. Men det märkte vi inte! Vid den tekniska inspektionen vid målgången upptäcktes att det inte fanns vare sig olja eller bensin kvar. Nära ögat igen! Om det hänt någon mil tidigare, så.... hade jag missat 17000 dollar!

-” Särskilt på sista sträckan var jag tacksam för att vi hade manuell låda, så jag kunde motorbromsa och avlasta våra slitna bromsband.

-” Nästa gång vet jag vad det mesta av vår packning ska bestå av. Mat och dryck!

Till sist några ord om de tuffa grabbarna från Italien.

Alfa-teamet, alltså. Deras två Alfa Romeo 1950 hade bara halva cylindervolymen mot genomsnittet av de andras. Alfornas vägegenskaper kom till sin rätt först på slutet, då de efter hand klev uppåt i prislistan. Den ena bilen vann den besvärliga nionde och sista delsträckan. Totalt blev de 4:a och 8:a.

De lämnade in en protest efter den första och snabbaste sträckan, som vunnits av en Cadillac 1950 med snittet 160 km/tim. De menade att ingen amerikansk standardvagn (om ens något trimmad) kunde gå så fort. Fel på tidtagningen! Protesten avslogs förstås.

Om inte det blir ett PS någon gång längre fram, så har Mexican Road Race nu gått i mål.

Tack till alla diggare, särskilt till dem som orkat med alla sex kapitlen! 

Mexican Road Race 1950 kap 5. Olyckor.

Om jag körde en Lincoln 49:a i 160 (visserligen på bra väg) så tänkte jag nog på att 1) man hinner mycket långt under två sekunders ouppmärksamhet, 2) några centimeters rörelse på rattkransen samtidigt blir en given avåkning.

Men Enrique Hachmeister från Guatemala tänkte på något annat. Bilen voltade sex varv i stenig terräng, mr Hachmeister avled med bruten nacke, hans co-pilot fick lindriga skador (!).

Och det var förstås på första sträckan, 37 mil slät asfalt med ett fåtal kurvor – den enda sträckan av den typen.

  Samtliga foton från sträcka ett.

Överst t v: en veteran från Indianapolis Speedway, Joel Thorne, kvaddade sin Cadillac 49:a fem kilometer från starten (!).

Överst t h: Lincoln 49:an från Guatemala (se text ovan).

Mitten t v: Edward Nieders från Mexico City, Ford -49, rullade ett varv, försenades, diskades men prövade senare (vilket var tillåtet) en annan delsträcka - dock utan framgång.

Mitten t h: Nieders (bärgningsbilen en bit bort) vill ha hjälp med sin Ford.

Nederst: Francisco Ibarra från Oregon, Packard -48, får hjälp med hjulbyte. Kom för sent i mål och diskades. Reglerna tillät som nämnts fortsatt tävlande på separata sträckor. Ibarra försökte på sträcka 2/plac 34 och sträcka 3/plac 84. Han gav sedan upp, eftersom bilen vägrade att gå igång vid nästa start.

För Tommy Francis i en Ford 1950 hade allt flutit på som det skulle. Han låg på 15:e plats totalt med bara sista sträckan kvar med dess smala, vindlande bergsvägar. Men då inträffade det oförutsedda - sådant som gör MRR till en fascinerande upplevelse. Francis öste på som vanligt genom en by, när en liten flicka bland åskådarna sprang ut på vägen! Med sin instinkt i behåll vräkte han Forden åt sidan, räddade flickan men slog runt ett varv. Med bilen fortfarande körbar fortsatte Francis, men stannade en bit bort, alltför skadad.

Oscar de Llego, tidigare diskad, kom ångande i sin Packard 49:a men stannade och tog Francis till sjukhus, där han avled. Co-drivern Tommy Crum reparerade och körde vidare men överskred maxtiden på sträckan.

Ekipaget ströks därmed från den slutliga ”listan”.

Många avåkningar fick lyckligare förlopp, t ex när Dempsey Wilson, Hudson 1950, missbedömde en kurva och flög av vägen ner i en canyon, men hamnade på en liten träddunge som dämpade nedslaget. Bilen bröts sönder, men ingen omkom.

Låt mig avsluta med tävlingens enda totala hjärnsläpp!

Racets andra dag innebar två sträckor, 70 mil sammanlagt, med en halvtimmes paus (i Parral) efter 30 mil. Anthony Musto från Chicago, Cadillac 1950, missade alla stopptecken och körde förbi allt vad funktionärer hette! Det bar iväg ytterligare 38 mil, innan ekipaget till slut körde i diket (utan personskador).

Det må sägas att än fanns inga mobiltelefoner – och fasta telefoner var mycket sällsynta på landsbygden. Det fanns utplacerade kontrollanter, som skulle rapportera om någon medvetet förhindrade en omkörning, Men inte heller dessa kunde stoppa mr Musto, som blev omskriven på ett sätt han inte tänkt sig.

Nu återstår kap 6 – hur det gick till slut och om vinnarbilens taktiska upplägg.

Mexican Road Race 1950, kap 4 del 2. Ladies!

Av nio bilar med kvinnliga förare (inkl co-drivers) fullföljde fem av dem – en procentuellt bättre siffra än för männen. Kanske beroende på lugnare takt för att undvika alla möjliga fel, inte minst punkteringar, där de visste att de skulle förlora mycket tid.

De kvinnliga deltagarna körde/åkte Buick, Mercury, Lincoln eller Chrysler. Bland 126 startande fanns bara en Chrysler (som ingår i detta kapitel). Det sades ha berott på de återkommande strejkerna hos Chrysler, som försenade 1950 års modeller.

Först vill jag nämna Jean Mott de Riu, som avlöste sin make under halva loppet i deras Mercury 1950. De kom 33:a totalt – en stark körning!

Så har vi Buick -40:an från San Francisco (se bild tidigare under kap 2) med Andrea Gonzalez och Lucille Acevedo. Bland dem som klarade samtliga sträckor under maxtiden fick de nr 47, den sista godkända placeringen.

Visserligen fullföljde 58 ekipage, men elva av dem, plac 48-58, hamnade utanför den godkända ”listan”, eftersom de överskridit maxtiden på någon delsträcka eller flera.

Ett speciellt jumbopris, väl tilltaget, utdelades till The Frisco Girls!

Och nu till tjurfäktarhustrun, Jaqueline Evans Lopez. Hon hade gjort någon filmroll. Kom till Mexico på semester. Gifte sig med senor Lopez, en tjurfäktare. Fortsatte med skådespeleriet och sjöng på barer i Mexico City. Hörde ett rykte om att kvinnor ej fick delta i MRR. Men det var fel! Då fick hon bråttom – tre dagar kvar!

Till sin makes förskräckelse fick hon ihop pengarna. Anmälde sin egen Chrysler -47:a. Hennes tjurfäktare vägrade konsekvent att följa med. Han bad sin vän bli co-driver i stället. Som ingenting kunde om snabb körning eller (ännu mindre) om tävlingar. Hoppade av redan vid starten. Så hon tävlade ensam alla de 350 milen!

Hyllad och omskriven blev hon för detta – lika mycket som de främsta manliga förarna. Hennes slutplacering blev 45 – ändå en bedrift. Chryslern gick perfekt och hon höll sig på vägen. Bemästrade tröttheten utan co-driver. En omdömesgill körning!

 Ett romantiskt förspel handlade det om för ett äldre par i en Lincoln -49:a (bild ovan). En dekorerad krigsveteran, Ross Barton, råkade nödlanda med sitt privatplan intill en farm i Arizona, ägd av en änka i samma ålder, Marie Brookreson. Han stannade någon dag, blev kär i änkan. Hon besvarade hans uppvaktning, men ville sätta honom på prov - det fanns en lämplig utmaning. 

"Kör hela Mexican Road Race med min Lincoln och med mig som co-driver, så gifter vi oss!"

Sagt och gjort. Men på den sjätte, mycket bergiga, sträckan fördröjdes de av flera punkteringar, gav upp och gifte sig ändå i Mexico City.

Deras Road Race Romance blev mycket omskriven, även i USA.

I nästa kapitel härjar ond, bråd död . . . . .

Mexican Road Race Kap 4. Personliga öden del 1.

”Det största i historien är det personliga” sades det redan för 200 år sedan. Jag undrar hur mina decennier av historieundervisning hade sett ut, om jag inte knutit an till personligheternas inflytande på allt som skett – och inte bara utvecklingen som sådan. Att eleverna mindes och lärde sig lättare – det var förstås avsikten.

Därför känns det mera levande att kolla också på hur det gick för några enskilda förare. Inte bara allt det andra.

Som tidigare nämnts var det bara några få av dem, som krigade om att vinna delsträckorna, som nådde en bra totalplacering. Med något undantag slogs de ut efter hand.

En annan Lincoln 49:a!

Vi ska titta närmare på Johnny Mantz i sin Lincoln 1949, från Californien, med jobb inom AAA (American Automobile Association, ungefär som M i Sverige). Han blev 2:a eller 3:a på de fem första sträckorna. Sträckorna fyra och fem kördes samma dag, "den längsta dagen", 104 svenska mil. Men allt gick bra, även sträcka 6 (av nio) med mål i Pueblo - bara 13,5 mil - men ibland på 3000 m höjd. Det blev en fjärde placering.

Nu låg han etta totalt med bara tre sträckor kvar. MEN han kände sig febrig och – förstås – totalt dödstrött.

Nästa dag, inför den sjunde, återigen bergiga, sträckan på 41 mil, hade han fortsatt feber och dessutom svåra magproblem. (Vad f-n gjorde co-drivern?) Bromsarna på den tunga 49:an tog slut, och han tvingades köra (nedför) långsamt och med endast motorbroms. Dystert resultat på sträcka 7 – plats 69 (!) med ett ras totalt från plac 4 till 9.

En verkstad gjorde under natten en komplett bromsrenovering, medan Mantz låg till sängs med 40-gradig feber.

Morgonen därpå, inför sträcka 8, den näst sista, 54 mil, blev han buren till sin Lincoln (var co-drivern också sjuk?) - men, som vi alla vet, så mår man bättre bakom en ratt! Skulle han nu kunna bli bland de tre bästa, som ju skulle dela på prispengarna? Då måste han återigen prestera som på de första fem sträckorna. Otroligt men sant – han körde om 30 bilar och vann sträckan! Åter tillbaka på sin fjärdeplats totalt – hurra!

Så återstod sista sträckan – 27 mil. Med en sparad uppsättning racingdäck skulle han ta hem spelet – säkert. Särskilt som febern gått ned. Men de nya däcken var en felbedömning och small av det ena efter det andra på den steniga och kurviga vägen! Han kom i mål som 36:a – och föll återigen ned till 9:a totalt. Spelet var över.

Men han fick sex delsträckspriser i alla fall. Det räckte till två nya Lincoln, om han ville.

Mexican Road Race kap 3. Genomförande.

Delsträckorna hade olika karaktär och blev besvärligare efter hand med jobbiga nivåskillnader, ibland höga berg att forcera – men också med lägre nivåer med långa rakor. Man körde över broar av trä, ishala vid regn och passerade byar med åskådare farligt nära bilarna. Alla kreatur och andra tamdjur längs de 350 milen måste stängslas eller bindas. Grupperna av inspektörer under tävlingsdagarna avlivade omedelbart de djur, där ägaren inte följt ordern. För farligt för de tävlande annars!

Några dagar kördes två sträckor med 30 min paus däremellan – inte mycket tid att reparera fel som uppstått.

De flesta hade nöjt sig med en totalöversyn av bilen, kanske till och med höjt kompressionen inom det tillåtna. Några kom med flyg dagen innan start till den väntande bilen och hoppades på det bästa. Vinnarbilen kom från Portland i Oregon nära Kanada. Förarteamet körde alla milen till den mexicanska gränsen som ett test på bränsleförbrukning vid olika farter, toppfarten för längre sträckor. Dessutom bra att veta vad som tog mest stryk med tanke på reservdelsbagaget.

Som nämnts tidigare var det en brokig skara av förare, som deltog. Alfa Romeo hade skeppat två bilar av 1950 års modell med fabriksförare – en av dem var Formel 1-föraren Piero Taruffi.

Full speed eller inte? Fördelar: Bortsett från första sträckan då startordningen lottades, startade man efter förra sträckans tider. Man startade med en minuts mellanrum. Det betydde att för att få en god placering behövde man inte köra om lika många - som de senare startande måste - för att bättra på läget. Alltså: full speed = en bra tid och därmed att flaggas iväg bland t ex de fem första nästa dag

Nackdelar: Risk för punkteringar, risk för överansträngd motor (lagerfel etc), utslitna bromsar och i värsta fall avåkning.

Den första sträckan (dag 1) var 37 mil av asfalt, slät som ett golv, ett fåtal kurvor, inga dalgångar eller berg. Full speed, alltså? Visst, medelhastigheten för de fem främsta blev runt 150 km/tim. De första tre, som alltså fick delsträckspriser, var Cadillac -50, Cadillac -50, Lincoln -49. Ettan hade gjort 32 omkörningar för att nå sin fina sluttid! Cadillacs nya toppventilåtta var en vinnare!

Av de första tio i mål dag 1  var det bara tre som fullföljde hela tävlingen. Att under hela racet försöka nå delsegrar eller näst intill – ja, det krävde sin tribut. Bilen, som vann rubbet, var bara en gång bland de tre bästa. Det var den allra sista sträckan före slutmålet, en tredjeplacering.

 Tom Deal från El Paso, Cadillac 1950, strax innan slutmålet. Han blev totaltvåa

De ledande positionerna skiftade från dag till dag - eftersom delsträckornas enskilda tider adderades efter hand. Man kunde alltså dag för dag kolla hur man låg till totalt.

Många som med nöd och näppe klarat av en sträcka, lyckades inte få bilen startklar till nästa dag. Det var skälet till många drop outs.

 

En bensinstation längs Mexicos nya "highway" 1950 med anknutet motell.

 

Mexican Road Race kap 2. Förberedelser.

Med ett genomsnitt på 60 km/tim kunde man klara maxtiden på varje enskild delsträcka. Låter enkelt – men det behövdes bara några däckbyten, kanske ånglås eller elfel, så blev det ”andra bullar av” efter sådana fördröjningar. Skulle man köra för fullt från början för att skapa litet tid ”i reserv”?

Då ökade däckslitaget, risken för avåkning eller ett kanske enkelt men ändå fördröjande fel. Samtidigt ville man ju vinna . . . Bilen som vann hela tävlingen hade 120 km som snittfart, alltså på alla de 350 milen tillsammans.

Om man överskred maxtiden på någon delsträcka, fick man fortsätta ändå, men uteslöts från ev priser.

Endast några få hade haft råd och möjlighet att reka hela sträckan i förväg. Detta skulle ändå visa sig ha mindre betydelse, eftersom man inte kunde undvika själva strapatserna och framför allt inte det stekheta klimatet. Några hade deltagit i liknande tävlingar förut, t ex två år innan mellan Buenos Aires (Brasilien) och Caracas (Venezuela).

Det var tillåtet 1) att trimma motorerna med vad resp. fabrik normalt levererade, men bara motsvarande bilens årsmodell, 2) att montera ur bakre ryggstöd och baksits för en extra bränsletank och reservdelar, 3) att byta anmäld besättning innan tävlingen - t ex på grund av sjukdom – men inte efter start.

Några förare var erfarna fabriksförare men det fanns också förmögna pensionerade par med endast normal erfarenhet av bilkörning – kanske väl optimistiska. Många arbetade i bilbranschen som försäljare eller som reparatörer (onekligen en fördel!).

Det kunde också handla om en lokal förmåga, som vunnit någon enklare tävling och lyckats engagera hela sin hembygd i en insamling till köp av bil, anmälningsavgift, transport till Mexico, all utrustning, kostnader under tävlingen för bensin och logi etc. Här handlade det mest om anmälningar från Sydamerika, ofta slitna bilar, som fixats till men som inte höll måttet utan avbröt redan på de första sträckorna.

Många ekipage, de flesta från USA, hade lokala sponsorer, t ex en skoaffär, en juvelerare eller ett byggföretag. Bilen inköptes, anmäldes - och sen gällde det att hitta en bra förare.

Antalet startande blev till slut 126, varav 58 fullföljde hela tävlingen.

, 

Här är fem av de åtta förkrigsbilar som deltog - plus en 47:a.

Överst tv en Lago Talbot -47, bröt på första sträckan. Överst th Buick 38, bröt på första sträckan. 

I mitten tv Buick -40, körd av två tjejer från San Francisco, fullföljde hela tävlingen, plac 47 av de 58 som nådde ända fram - en fin insats!  I mitten th Cord -37, bröt på första sträckan.

Nederst tv en Cadillac 39:a som fullföljde med plac 30 av de 58, som lyckades nå slutmålet. Nederst th en Hotchkiss 1938, som bröt på sträcka 4 p g a vevstaksbrott.